Terrorism: Med OS som skådeplats

Arne Järtelius, NE-redaktör

Olympiska spelen som ett fönster för världen och om världen är svåröverträffat. Det ser vi dagligen från det nu pågående OS i Turin och på det viset har det varit i större eller mindre utsträckning ända sedan de moderna olympiska spelen inleddes för 110 år sedan. Så länge OS framför allt handlar om olika aspekter på idrott – en eller annan nationalistisk överton kan säkert få slinka igenom – är allt som det ska, men vid ett antal olympiska spel är det helt andra faktorer som tagit överhanden.

OS i München 1972 – 36 år efter de av nazisterna ockuperade olympiska spelen i Berlin – hade fred i världen som sitt främsta budskap. Det önsketänkandet höll i tio dagar, därefter bröt helvetet löst och det utbrottet kom att på många sätt bestämma utvecklingen på ett flertal områden.

Terrorismens ansikte modell 1972.

HULTON ARCHIVE/PRESSENS BILD

”Naivitetens slutpunkt”

Invigningsdagen för de nu pågående olympiska spelen i Turin kallade författaren P.O. Enquist i Expressen München-OS för ”naivitetens slutpunkt”. Det kan enklast avläsas på att man i München spenderade omkring två miljoner dollar på säkerhet, att jämföra med den miljard dollar som säkerheten vid Athenspelen 2004 kostade. Att Enquist särskilt framhåller OS i München som en nollpunkt beror inte minst på att han var där och om det kan man läsa i hans 1972 utgivna Katedralen i München.

Om inte annat så är den boken läsvärd som ett av få svenska exempel på new journalism. Den är också värd att läsa för slutsatser som denna: ”Man bygger en gigantisk, perfekt teaterscen som hela världen beundrar. Man placerar den i München. Man låter hela världen slå sig ner på parkett. Man upplyser scenen, riktar TV-kamerorna mot den, placerar världspressen på läktaren. Man annonserar ett spel som endast ska handla om idrott. Under två veckor ska verkligheten hålla sig borta.” Det gjorde den som bekant inte.

Men någon naivitetens slutpunkt var det emellertid inte. I alla fall inte när det gäller tyskar och terrorism. Det hann inte gå mer än två månader efter München förrän tyskarna ansåg sig tvungna att lämna ut de tre överlevande terroristerna tillhöriga organisationen Svarta september (de övriga fem sköts ihjäl i samband med ett av tyskarna synnerligen klumpigt genomfört fritagningsförsök på Fürstenfeldflygplatsen utanför München). Och tre år efter München, då CDU-politikern Peter Lorenz fördes bort av en inhemsk terroristgrupp, lade sig den tyska regeringen platt och frigav fem fångar i utbyte mot Lorenz.

Den tyska regeringens naivitet inför terrorismen upphörde inte förrän i samband med att Rote-Armee-Fraktion (RAF) 1975 ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm. Där satte den tyska regeringen en gång för alla ner foten. Det spelade ingen roll att RAF inför öppna fönster sköt ihjäl attachén Heinz Hillegaart. Några eftergifter var den tyska regeringen inte beredd att göra. När RAF två år senare och efter sex veckors fångenskap mördade Hanns Martin Schleyer var det en gång för alla stopp för den tyska kompromissviljan gentemot inhemska terroristers krav.

”Hit men inte längre”

Den som däremot en gång för alla satte ner foten efter händelserna i München var den israeliska regeringen. Den dåvarande premiärministern Golda Meir sade inför det israeliska parlamentet: ”Vi har inget annat val än att slå till mot terrororganisationer varhelst vi kan nå dem.” Och den israeliska säkerhetstjänsten Mossad kallar det som hände efter OS för ”revolutionen i München”. Om det handlar den av den amerikanska tidskriften Times Jerusalemkorrespondent Aaron J. Klein utgivna boken Striking Back: The 1972 Munich Olympics Massacre and Israel´s Deadly Response (2005).

Kleins bok är såväl spännande som faktatung och genomarbetad. De första hundra sidorna handlar om vad som egentligen hände i München (även om mycket återstår att ta reda på, men Klein har haft tillgång till tidigare obearbetade tyska dokument för sin framställning). Därefter får vi följa dels hur den israeliska regeringen tänkte efter Münchenattentatet, dels hur den genom sin säkerhetstjänst på olika sätt valde att genomföra sin hämnd mot de flesta inblandade i attentatet.

Ett eget kapitel i boken ägnas även åt det jättelika misstaget från Mossads sida när de i juli 1973 i stället för att döda Ali Hassan Salameh – enlig Israel hjärnan bakom Münchenattentatet – mördade den helt oskyldige Achmed Bouchiki. (Att det skulle dröja ända till 1996 innan Bouchikis änka fick ekonomisk kompensation – 400 000 dollar – för mordet på sin man talar definitivt inte för Israel i sammanhanget.)

Att Kleins bok utkommer just nu är nog mer än en tillfällighet. Skrivandet av den tog nog verklig fart när det stod klart att ingen mindre än Steven Spielberg skulle göra en film om attentatet vid München-OS och därtill basera den på ett material som man från israelisk sida säger sig inte vilja kännas vid. Det fick inte minst Mossad och agenter mer eller mindre knutna till den organisationen – Klein har ingående intervjuat hela 50 av dem – att prata ”fritt ur hjärtat” om sina insatser för att hämnas München.

”Fredsbön”

Intervjuad i amerikanska Time om sin Oscarsnominerade film München säger Steven Spielberg att den är att se som en bön om fred. ”Det tänkte jag under hela arbetet med filmen. Någonstans innanför all denna oförsonlighet måste det finnas en bön för fred. Detta därför att den största fienden inte är palestinier eller israeler. Den största fienden i regionen är oförsonligheten.”

Spielberg baserar sin film – ”inspirerad av verkliga händelser” – på George Jonas bok Vengeance (1984). Enligt bokens undertitel är det en sann historia, men det stämmer inte. Långt därifrån. Det visar inte minst en jämförelse med Aaron Kleins ovan nämnda bok, men långt tidigare placerades Jonas bok långt in på hyllan för fiktion, som står i ett helt annat rum än faktaböckerna. Det har gjort att man kan ställa ett antal frågor till filmen och dess upphovsman: Hur förhåller sig skildringen i filmen till den historiska sanningen? Är det rätt att skildra palestinierna i filmen som offer och inte som gärningsmän? Har Spielberg med sin film bagatelliserat den arabiska terrorn? Har Spielberg som den jude han är förrått Israel till Hollywood?

Redan 1999 hade Spielberg långtgående planer på att göra en film om attentatet i München baserad på George Jonas bok. Men 11 september-attackerna kom emellan, och i det läget kändes det för Spielberg som att hans film då skulle ha exploaterat händelserna i New York. När hans film nu kommer sällar den sig på ett intressant sätt till ett antal andra filmer som har 11 september 2001 som ett underliggande tema.

Att slutscenen i München utspelar sig med "tvillingtornen" som fond är ingen tillfällighet. Minnet av de båda tornen i World Trade Center kan i allra högsta grad tjäna som en symbol för den nya tid som inleddes med attentatet i München. Det är inte heller någon tillfällighet att den diskussion som där förs mellan förbindelseofficeren Ephraim och filmens hjälte Avner slutar med att den senare inte vill återvända till Israel och den förre efter det beskedet vägrar att bryta bröd med sin forne frontsoldat i kampen mot terrorismen. Avners avskedsord lyder: ”Det finns ingen fred i sikte efter detta.” Däremot kan det ses som en ren tillfällighet att denna scen utspelar sig 1973, samma år som Steven Spielberg gjorde sin första långfilm. Han har gått en lång väg som filmregissör under de 33 år som runnit förbi sedan dess.