Martin Lagerholm, frilansjournalist
Thomas Manns debutroman Buddenbrooks från 1901 har utkommit i en nyöversättning. Det är den fjärde översättningen till svenska av Manns nobelprisvinnande verk.
Med anledning av Ulrika Wallenströms nyöversättning av Buddenbrooks finns det all anledning att fråga sig varför och på vilket sätt den läsande allmänheten ännu låter sig fascineras av en drygt hundra år gammal släktroman från en svunnen högborgerlig epok.
 |
|
Heinrich och Thomas Mann från början av 1900-talet. |
|
CAMERA PRESS/IBL |
Ofullgånget verk
”Ein Jahrhundertroman” lyder undertiteln på den fasta utställning kring verket som hänger i just Buddenbrookhuset (som officiellt heter Heinrich-und-Thomas-Mann-Zentrum) i Lübeck. På väggar, skärmar och i utställningsmontrar kan man här under en halv dag slå följe med familjen Buddenbrook och tidens bildningsaristokratiska värld i förra sekelskiftets Lübeck. Via brev, dagboksanteckningar, fotografier, pressklipp, kartor och mycket annat växer långsamt romanens totala kontext fram i full gestalt, som en till grundlig informatik förvandlad litteraturhistoria.
Det stora problemet med dokumentationen är emellertid att Buddenbrooks väl knappast gör skäl för epitetet ”en roman för århundradet” i samma utsträckning som Manns verkligt stora romaner, Bergtagen och Doktor Faustus. Författaren blev ju också djupt kränkt av det faktum att Svenska Akademien belönade honom med nobelpriset främst för detta formmässigt ”ofullgångna ungdomsverk”, med dess relativt snäva perspektiv, och inte för den tematiskt och konstnärligt mognare Bergtagen, som på ett djupare plan utgör ett slags kulturhistorisk krönika över det tidiga 1900-talets tillstånd i Europa.
Oumbärligt inslag
Samtidigt finns det onekligen något i det uttänjda gamla eposet om den successivt fallande senatorsfamiljen som uppenbarligen fortfarande utövar inflytande över den moderna läsaren. Det vittnar om inte annat fyra filmatiseringar, ett antal teateruppsättningar och hundratals publicerade litterära studier kring verket om.
Den klassiskt borgerliga bildningsaristokratin, som väl helt gav upp andan med Thomas Mann själv, utgör i sig en värld av fasta värden och en social-moralisk ordning som kan vara nog så fascinerande för vår tids postmodernt vilsegångna värderelativister. Men borde inte också romanens mer uttryckliga ledmotiv, familjens övergripande mentala och sociala utvecklingshistoria — från vital affärsduglighet till dekadens och förfall — äga sin giltighet också i dessa tider av egomani, girighet, lystnad och etiskt godtycke?
Nog är väl familje- och släktromanen mer tidlös än otidsenlig, även om familje- och släktbegreppet inte längre har samma naturalistiska innebörder i dag som på Thomas Manns tid? Det är nog så man måste läsa Buddenbrooks i dag: inte som ett kalejdoskopiskt epos över den västerländska bourgeoisien som sådan, utan som ett verk som med utgångspunkt i den individuella psykologin vaskar fram ett stycke mänsklig universalitet.
Läst på det sättet är Buddenbrooks avgjort ett oumbärligt inslag i den moderna tyska — och europeiska — litteraturhistorien och någonstans kanske ändå ett lyckosamt försök att skildra tidsövergripande ämnen i en verklighetsnära och på samma gång konstnärligt transformerad miljö.
(Artikeln publicerad 2005-12-07)
Extern länk
Thomas Mann: Buddenbrooks
http://www.ne.se/rep/thomas-mann-buddenbrooks
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
