Tidernas VM och VM genom tiderna

Anders Hansson, frilansjournalist

Fotboll kan som få andra saker väcka känslor hos människor. Den kommande månaden kommer vi att få se vuxna män som gråter öppet, av glädje eller sorg. Sverige är ju tyvärr inte med, men på andra håll kommer folk, om det går bra som önskat, att bada i fontäner. Det finns förstås risk för en och annan utslängd TV-apparat. Med andra ord: VM i fotboll kan börja!

Peter Shilton, Englands rutinerade målvakt, går ut för att plocka ner en enkel lyra i kvartsfinalen mot Argentina 1986. Diego Maradona, tre äpplen hög, hoppar samtidigt mot bollen och boxar den i nät. Den tunisiske domaren godkänner målet. Maradona förklarar senare sitt fusk med att det var ”Guds hand” som styrde bollen. Fyra minuter efter det första målet gör Maradona vad som kan beskrivas som tidernas VM-mål. Från mittplan rusar argentinaren rakt igenom det engelska försvaret, rundar Shilton och rullar bollen i mål.

Maradona och hans bägge mål kan sägas sammanfatta det som är bäst och sämst med fotboll i allmänhet och VM i synnerhet. VM-historien är full av fantastiska idrottsliga prestationer, rafflande situationer, magiska ögonblick och skön fotbollskonst. Men den är tyvärr också kantad av skandaler, på och utanför plan, som droppat malört i jordgubbssaften för alla fotbollsälskare. ”Enögda” domare, partisk politik, stelbent traditionalism, ekonomiska intressen och personligt maktbegär. Det är många faktorer, både på och utanför planen, som på olika sätt gjort att fotbolls-VM genom historien inte alltid blivit som det borde.

Ronaldo, VM-historiens målrikaste spelare någonsin.

BACHT/ACTION PRESS/SCANPIX

Idrott och politik

Jesper Högström visar i VM-boken (2006) att spelet utanför sidlinjen ofta varit väl så spännande som det på plan. Frågan om idrott och politik hör ihop blir aktuell titt som tätt. Oavsett vad idrottsmännen tycker så kan man konstatera att idrotten ofta utnyttjas i politiska syften. Utan att flyta ut i långa politiska resonemang sätter Högström in varje VM i ett politiskt sammanhang som visar att fotbollen inte alls stått opåverkad när de stora elefanterna dansat.

Före det första världsmästerskapet 1930 och ytterligare en tid framöver var OS den stora, tunga fotbollsturneringen. Världsfotbollen dominerades vid denna tid av sydamerikanerna. OS-finalerna i fotboll 1924 och 1928 avgjordes bägge gånger mellan grannstaterna Uruguay och Argentina med lillebror som segrare. Därför var det på något sätt logiskt att det första VM:et i fotboll hölls just i Uruguay. Den långa resan (kostsam inte minst för spelare som måste ta ledigt från sina ordinarie jobb), arrogans och sviterna efter den stora börskraschen året innan gjorde att endast fyra europeiska länder ställde upp.

Samma sak, fast omvänt, hände när Mussolinis Italien fyra år senare fick äran att hålla i arrangemanget. Visserligen deltog Argentina och Brasilien men de regerande mästarna Uruguay uteblev i ett slags hämnd för den dåliga europeiska uppslutningen i deras VM. Dessutom höll sig de brittiska förbunden för goda för att delta, och det skulle dröja till efter andra världskriget innan fotbollens moderland Storbritannien bevärdigade VM med sin närvaro.

Tanken hos arrangörerna i det fascistiska Italien var att göra VM till ett propagandanummer på samma sätt som Nazityskland skulle utnyttja OS två år senare. I planen ingick naturligtvis att arrangörslandet skulle segra i själva turneringen. Det lyckades. Inte minst med hjälp av den svenske finaldomaren Ivan Eklind, som innan han blåste i gång matchen mellan Italien och Tjeckoslovakien besökte Il Duce i dennes loge, gjorde stram fascisthälsning mot hedersläktaren och konsekvent blundade för italienska ojustheter under matchen.

Röda kort

Trots att VM ganska snart manövrerade ut OS som fotbollens stora mästerskap dröjde det ändå innan evenemanget kunde sägas vara för alla. Ett utslag av det var några länders envisa kamp, däribland Sveriges, mot proffsens medverkan. Detta trots att detta missgynnade det egna laget. År 1950 ratade således den svenska uttagningskommittén den sedermera legendariska anfallstrion Gre-No-Li (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm), och det var först till hemma-VM 1958 som proffsen, med tvekan, kallades in.

Länge var VM helt en angelägenhet för de europeiska och amerikanska kontinenterna (USA tog faktiskt brons 1930). Med undantag av Holländska Ostindien, nuvarande Indonesien, som i sin enda match 1938 fick smisk med 6–0 av Ungern, dröjde det till 1966 innan ett asiatiskt land deltog. Nordkorea gjorde då succé genom att besegra Italien och gå till kvartsfinal i sitt hittills enda framträdande på den stora fotbollsscenen. Fyra år senare blev Marocko första afrikanska lag, och i Tyskland 1974 blev Australien och Zaïre, nuvarande Kongo-Kinshasa, först med att representera Oceanien respektive det svarta Afrika.

Konservatismen och svårigheterna att komma överens inom FIFA visas också av att det dröjde ända till 1970 innan det blev tillåtet med avbytare. Innan dess kunde det vara en framgångsrik taktik att helt enkelt sparka sönder motståndarlagets stjärnor, som följaktligen inte tilläts ersättas av nya spelare. En annan innovation som såg dagens ljus i Mexico detta år var bruket av gula (varning) och röda (utvisning) kort i samband med olika förseelser.

Historisk hemmafavör

Vem kommer att vinna VM 2010? Vill man sia om framtiden kan det vara bra att se tillbaka på dåtiden. Jesper Högströms texter kompletteras av en matnyttig statistikdel sammanställd av Gunnar Persson. Historien säger att Brasilien alltid får gälla som favoriter. Det går liksom inte att komma förbi landet med den mytomspunna sambafotbollen, bolltrollarna, cykelsparkarna och de stenhårt skruvade frisparkarna. Med sina totalt fem VM-guld inger brassarna respekt.

Andra lag som, inte minst på gamla meriter, alltid måste räknas till favoriterna är Italien (fyra guld) och Tyskland (tre guld och ytterligare fyra finaler). Hur ska stjärnspäckade Argentina klara sig med Diego Maradona som förbundskapten? Kan Spanien och England leva upp till förväntningarna för omväxlings skull?

Arrangörsnationen brukar det så gott som alltid gå bra för. I de VM som spelats har hemmalaget gått till final åtta gånger och vunnit sex av dessa finaler. Vid bara två tillfällen har värdlandet misslyckats med att gå till kvartsfinal: de notoriska VM-flopparna Spanien 1982 och USA (landet där de flesta fortfarande verkar tro att fotboll är något som spelas med händerna) 1994. Vid VM 2002, då två länder för första gången stod som arrangörer, åkte visserligen Japan ut i åttondelsfinal, medan Sydkorea gick ända fram till semifinal.

Målsprutor inte allt

Fotboll handlar som bekant om att göra mål. Av den enkla sanningen borde man kunna sluta sig till att det lag som har den bästa målskytten också vinner VM. En lite närmare titt i statistikdelen i VM-boken visar att så inte alls behöver vara fallet. Vid bara fyra tillfällen har VM:s skyttekung lyckats skjuta sitt lag ända fram till guld. Första gången det hände, 1962 i Chile, delade dessutom brassen Garrincha (hjulbent på ena benet, kobent på det andra) målskyttekronan med fem andra spelare. I den överlägset målsnålaste turneringen så långt i VM-historien gjorde ingen spelare fler än fyra mål. Sex mål vardera gjorde argentinaren Mario Kempes 1978 och italienaren Paolo Rossi 1982 då de tog hem dubbeln världsmästare/skyttekung.

Att någon skulle överträffa fransmannen Just Fontaines målrekord från 1958 på tretton strutar är väl osannolikt och ingen lär heller gå förbi brassen Ronaldo som tidernas meste VM-målskytt. Den nu aktiva spelare som ligger närmast Ronaldos 15 mål är tysken Miroslav Klose som har nätat tio gånger i VM-sammanhang.