Staffan Bergsten, litteraturhistoriker
Kläderna gör mannen, lyder ett från latinet ärvt talesätt, och att kläderna även gör kvinnan gäller i än högre grad i vår moderna tid. Sentensens innebörd kan uttryckas så att ytan är viktigare än innehållet, och upphöjd till estetisk princip präglar den en populär underhållningsgenre, kostymfilmen.
Kostymfilmen möter vi i både historisk och nutida form, till exempel genom en satanisk affärskvinna som klär sig ultramodernt i Prada eller lantliga fröknar i det tidiga 1800-talets empirklänningar med högt liv och rak kjol.
 |
| NATIONAL PORTRAIT GALLERY/LONDON |
| Ett av väldigt få porträtt av Jane Austen. |
Kostymfilm
Om vi vill sätta namn på den senare kvinnotypen kan vi välja Elinor Dashwood eller Elizabeth Bennet, hjältinnorna i Jane Austens romaner Förnuft och känsla (1811) respektive Stolthet och fördom (1813). Dessa båda unga damer jämte syskon och uppvaktande kavaljerer har vunnit stora framgångar på bio och TV och flera utmärkta skådespelare tävlar om att gestalta dem så publiklockande som möjligt.
År 1995 fick Emma Thompson lovord för sin Elinor på vita duken, och under den senaste nyårshelgen kunde vi avnjuta Hattie Morahan i samma roll på TV. I dessa liksom i övriga filmatiseringar av Austenromaner är det inte bara kläderna som är minutiöst tidstrogna, även de yttre miljöerna, främst lantliga sydengelska herresäten, är fotograferade med utsökt smak och omsorg.
Sparsmakad
Men är det verkligen där Austens storhet ligger? Hon är ju författare och verkade mer än hundra år före filmkonstens genombrott. Hennes medium är ordet, inte bilden. Även i den egenskapen har hon blivit förvånansvärt populär under de senaste decennierna, också i Sverige. Alla hennes sex fullgångna romaner föreligger i översättning, några av dem för tredje gången under loppet av 1900-talet.Vidare utkom Carol Shields Austenbiografi på svenska 2002, och redan 1994 översattes Penelope Hughes-Halletts Jane Austens liv i brev och bilder. Så sent som i fjol gav Vivi Edström ut sin bok om Austen: Livets gåta.
Romanförfattaren Austen klarar sig alltså utmärkt utan hjälp av rörliga modeplanscher och landskapsfotografier. I sina böcker är hon tvärtom ytterst sparsam med konkreta beskrivningar. Visste vi inte på andra vägar hur unga damer klädde sig omkring år 1800 skulle vi inte kunna visualisera hennes hjältinnors yttre och inte heller deras kavaljerer i åtsittande byxor, frack och hög hatt. Austens storhet ligger i språket, inte minst i replikföringen.
Svåröverträffad
Därmed har vi kommit åt nerven i Austens konst: det dramatiska. Den art av romaner hon odlar är arvtagare till den klassiska komedin med antika anor och sen blomstring under 1700-talet. Några utmärkande drag är den realistiska samtidsmiljön, viss typisering av persongalleriet och en intrig som går ut på att två unga älskande övervinner diverse hinder och får varandra på slutet. Det gäller att efter en mer eller mindre stormig seglats nå äktenskapets trygga hamn. Vägen dit fördrivs med en underhållande, gärna satirisk dialog.
Tusentals komedier och romaner har genom tiderna skrivits enligt detta recept, de flesta utan nämnvärda konstnärliga kvaliteter. Men vissa författare har förmått lyfta genren till den stora litteraturens nivå, bland dem Jane Austen. Precisionen i hennes språk och skarpögdheten i hennes personteckning är oöverträffade.
Näst efter Shakespeare är hon den främsta engelskspråkiga författaren – detta måttlösa beröm kommer från den inflytelserika amerikanska litteraturhistorikern Harold Bloom. Han levererar det i förordet till en nyutkommen bok: A Truth Universally Acknowledged: 33 Great Writers on Why We Read Jane Austen redigerad av Susannah Carson. Huvudtiteln är ett citat, inledningsorden till romanen Stolthet och fördom: ”Det är en allmänt erkänd sanning. . .” Den sanning det gäller har inget med litterära förtjänster att göra utan lyder så här: ”. . . att en ogift man i besittning av en god förmögenhet måste vara i behov av en hustru.” Och mycket riktigt: på bokens sista sida har Elizabeth fått sin Darcy.
Tidsbundet
Bland de 33 ”stora” författare som i boken instämmer i den välkända sanningen om Austens mästerskap möter vi både äldre namn som Walter Scott, Virginia Woolf och W. Somerset Maugham och nutida som Martin Amis och Fay Weldon. Utöver allmän beundran demonstrerar de vitt skilda aspekter på Austens romanvärld. Somliga framhäver det tidlöst allmängiltiga i personteckningen, andra det tidsbundna som kan stöta historiskt mindre bevandrade läsare.
Det gäller exempelvis det återkommande temat om vikten för en ung kvinna att få en välbeställd make. Så som livet gestaltade sig för kvinnor av medelklass och uppåt utan möjlighet till eget förvärvsarbete utgjorde under Austens tid försörjning genom äktenskap den enda utvägen. Viktigare än utseende och sätt var den tilltänkte mannens årsinkomst i hundratals- eller, ännu hellre, tusentals pund räknad. För moderna ögon kan det te sig oromantiskt och rent av krasst, då var det en självklar realitet som Austen ingalunda moraliserar över.
Nippertippigt
En hädisk tanke bortom de 33 lovtalen må tillåtas: Austens värld kan te sig en smula inskränkt och blodfattig, i synnerhet om man jämför henne med nästa generations brittiska kvinnliga romanförfattare, systrarna Brontë. Deras hjältar kan vara demoniska i överkant, men vid sidan av Jane Eyre och Catherine Earnshaw i Svindlande höjder (1847) framstår fröknarna Dashwood och deras gelikar stundtals som små nippertippor.
Det saknas heller inte försök att berika de senares idylliska omständigheter med dramatiska inslag. Ben H. Winters heter en amerikansk författare som tagit sig före att omarbeta ett par av Austens romaner med tillägg av hemska monster som griper in i handlingen. Den senaste, som kom i fjol, heter Sense and Sensibility and Sea Monsters och i den konfronteras familjen Dashwood med odjur ur havets djup i bästa, eller sämsta, science fiction-stil.
Jane Austen är stor nog att tåla sådant trams. Som författare till det ungdomliga förstlingsverket Northanger Abbey (1818) visade hon sig road av – att parodiera – den gotiska skräckromanens genre. Men det är som lyhörd sedeskildrare och ironiker med kristallklar prosastil hon lever än i dag.
(Reportaget publicerat 12 januari 2010)
Till Jane Austens lov
http://www.ne.se/rep/till-jane-austens-lov
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
