Tjuskraftig poet

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Vår klassiska svenska poesi lever ett undanskymt liv. Namn som förr självklart ingick i en stor allmänhets referensram har för många litteraturintresserade reducerats till just namn och inte så mycket mer.

Ett undantag är Erik Johan Stagnelius, som behållit sin tjuskraft trots ett exotiskt bildspråk och en religionsfilosofisk föreställningsvärld som är främmande för de flesta moderna läsare. Det är något hos Stagnelius som skär igenom det ofta ålderdomliga språket och talar även till dagens kritiska läsare.

Erik Johan Stagnelius

IBL

Kitschigt

Ett bevis på det utgör en nyutkommen bok med titeln Femton röster om Stagnelius där en rad poeter, kritiker och litteraturvetare valt ut var sin dikt och kommenterar den på en handfull sidor. Bland de femton finns både lärt folk, som gjort sig mödan att ta reda vad forskningen kommit fram till beträffande den text de stannat för, och andra som förbehåller sig rätten att tycka till på egen hand.

Till den senare kategorin hör Aase Berg. Hon läser dikten ”Näcken” som ”kitsch på blodigt allvar”, och hon är inte ensam i antologin om att ta till ordet kitsch, dvs. smaklöst à la hötorgskonst. Man kan för all del förstå vad hon menar, men läsarten är anakronistisk. Och när hon tolkar dikten som ett angrepp på samhället hamnar hon fel och slutar lika missriktat som kokett: ”Jag hatar samhället! Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället.”

Totalmissuppfattning

Antologin slutar lika snett som den börjar när Niklas Rådström finner att ”Till förruttnelsen” med det hädiska uttrycket ”förskjuten av Gud” uttrycker den unge Stagnelius uppror mot fadersauktoriteten. Frasen innebär, menar Rådström ”inte så mycket förtvivlan som lättnad: Livet ligger öppet, sprängfyllt av möjligheter.”

Denna tolkning svär inte bara mot allt vi vet om den unge Stagnelius, den bygger också på en missuppfattning. I det bevarade manuskriptet till dikten har någon strukit över de förgripliga orden och ovanför skrivit ”men inte av Gud”. Man tror att ändringen är gjord av Stagnelius far biskopen, men inte, som Rådström antar, direkt efter diktens tillkomst som en tillrättavisning av den då fortfarande mycket unge poeten, utan när fadern efter sonens död hjälpte Lorenzo Hammarsköld med redigeringen av de samlade skrifterna.

Stagnelius är knappast ett fall av freudianskt fadersuppror, och Rådströms avslutande tanke att den unge skalden rusat ut på Stockholms gator och ”triumfatoriskt jublande” läst upp sin nyskrivna dikt för ”en kamrat” är rörande i sin totala missuppfattning av Stagnelius sociala förhållanden och beteendemönster.

Tingens natur

Desto mer givande är bidragen av dem som vet vad de talar om och har historiskt perspektiv på texterna. Anders Olssons läsning av ”Floden” hör dit liksom Gunnar D. Hanssons utredning av de synnerligen komplicerade mytologiska anspelningarna i ”Månen är Solens bild”.

I sin lärda kommentar till den ofullbordade lärodikten ”Tingens natur” identifierar Jesper Svenbro ett lån från den försokratiske filosofen Parmenides och drar en lans för filosofi på vers: ”Tingens natur är betydelsefull därför att den påminner oss om att filosofin först formulerades av poeter, som anropade Sånggudinnan med samma rätt som Homeros och Hesiodos. Poesin var ju faktiskt först med att formulera det vi i dag kallar filosofi.”

En som mer lättvindigt svänger sig med referenser till försokratisk filosofi är Anders Johansson i en annars läsvärd kommentar till Thorsten fiskare. Den ”gamla regeln att vägen upp är vägen ner” tillskriver han ingen mindre än Herakles och begåvar därmed denne Zeusättling ytterligare ett storverk utöver de tolv förut kända. Regelns upphovsman är annars filosofen Herakleitos.

Noonans syndrom

Att låta det som upptar ens tankar färga av sig på allt man läser är nog så lätt hänt men inte att rekommendera i textkritiska sammanhang. Carina Nynäs heter en finlandssvensk litteratör och teolog som för närvarande ägnar sig åt Kierkegaard. I sitt antologibidrag applicerar hon sina kunskaper om den store dansken på Stagnelius – med föga övertygande resultat.

Ett påpekande hon gör alldeles i början kunde ha varit mer givande att utveckla: likheterna mellan Stagnelius och Kierkegaard i kroppsligt hänseende med bl.a. samma ”skidbacksnäsa”, deformerade rygg, förfallna utseende och så deras allmänna sjuklighet med hjärtfel som trolig bakomliggande orsak. Det är symtom som för tankarna till Noonans syndrom, först beskrivet på 1960-talet av den amerikanska läkaren Jacqueline Noonan.

I en tankeväckande artikel i Läkartidningen 2007 applicerar Carl Lindgren syndromet på Stagnelius. Veterligt har ingen litteraturvetare närmare prövat implikationerna av en sådan diagnos. Kanske även Kierkegaardforskare har något att hämta där.

Bland övriga bidragsgivare kan nämnas Peter Hultsberg som skriver om ”Narcissus” och Agneta Pleijel om ”Källan” – två dikter som båda handlar om spegelbilder i vatten. Man skulle önska att texterna konfronterats med varandra: i ena fallet dödsbringande självbespegling, i det andra mystisk kontemplation.

Poethyllning

Ett genomgående problem i flera av antologibidragen är den lättvindiga kopplingen mellan liv och dikt, i Stagnelius fall både försvårad och underlättad av det knapphändiga biografiska källmaterialet.

Något som många förbiser är poetens starka beroende av sina föregångare och förebilder dels i antik, dels i samtida tysk litteratur samt hans kameleontiska förmåga att skriva i olika stilarter. Det man i förstone tar för privat bikt kan visa sig vara en stilövning i t.ex. romaren Propertius efterföljd. Delar av det Rådström ser som personlig bekännelse i ”Till förruttnelsen” har Fredrik Böök för länge sedan visat vara en parafras på en dikt av A.W. Schlegel. Och så vidare. Stagnelius beläsenhet och receptivitet är häpnadsväckande.

Men Femton röster om Stagnelius är inte och ger sig inte ut för att vara ett vetenskapligt verk. Det är en hyllning till en alltjämt högst levande poet med förmåga att engagera och uppfordra till ställningstagande i existentiella frågor. Att somligt i boken väcker gensägelse är snarast stimulerande.

Extern länk