Tecken i skyn skrivna i sanden
av Anders Franckprogramchef vid Göteborgs universitet
En fotnot i den svenska presshistorien. Det var vad Torgny Segerstedt, om man får tro hans senaste levnadstecknare, Kenne Fant, "på sin höjd" kunde föreställa sig att eftervärlden, när den vägt och värderat honom och hans verk, i fråga om uppmärksamhet skulle kosta på honom. Den profetian gör ett nästan misstänkt blygsamt intryck.
Torgny Segerstedt – det nordiska nittonhundratalets skarpaste penna, en av det fria ordets genom tiderna tappraste riddare, inkarnationen av okuvlig publicistisk stridsmoral – postumt desarmerad och försvunnen i glömskans eviga dimma. Tanken borde ha förefallit också honom själv orimlig. Men Kenne Fant är bestämd. Segerstedt väntade sig av framtiden ingenting annat än tystnad. Han hade inte, ansåg han, lyckats skapa något bestående. "Som det nu är", summerade han, enligt Kenne Fant, en gång lite vemodigt i ett samtal med en av sina vänner sin gärning, "är allt borta med mig. Vad jag har skrivit, har jag skrivit i sanden."
"Herr Hitler är en förolämpning."Men där tog den berömde huvudredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning – annars känd för rätt pricksäkra förutsägelser – grundligt miste. Det visade sig redan några månader efter det att han i mars 1945 för alltid lagt ned sin penna. Då – i september samma år – gav några av hans gamla medarbetare i bokform under titeln I dag ut en samling exempel på den journalistik med vilken han byggt upp sitt renommé och firat sina triumfer. Det var ett urval som erinrade läsekretsen om den kamp han under det närmast föregående decenniet hade fört för det "som står över allt annat" – friheten "att tänka och uttala sina tankar" – och mot den ideologiska farsot som så länge och så aggressivt hotat att utplåna det: nazismen. 
ims Torgny Segerstedt
Ett urval som gavs ut i bokform omfattade drygt etthundrafemtio av de omkring femtusen artiklar som han under Hitlers tolv år vid makten publicerade i sitt bråkiga blad – de flesta av dem "I dag"-spalter, som var hans och Handelstidningens paradnummer. Korta, spetsiga betraktelser i en genre någonstans i gränslandet mellan ledarkommentar och politisk krönika. Alltid lika aktuella och lika attiskt salta. Alltid författade av Segerstedt själv. Alltid under rubriken I dag. Det var texter som kunde drypa av ironi eller sjuda av indignation. Budskapet gick i båda fallen fram. För det mesta hela vägen till Berlin.
Det insåg Segerstedt tidigt. Närmare bestämt en kväll i början av februari 1933. Då anlände till Handelstidningen ett telegram från den nye tyske riksministern Göring. Det var en protest mot det inte alldeles smickrande porträtt som Segerstedt några dagar tidigare tecknat av hans chef, Tredje rikets vördade Führer. Recensionen som mynnade ut i den slutsatsen skulle bli Segerstedts mest citerade formulering: "Herr Hitler är en förolämpning."
Telegrammet återgavs eftermiddagen därpå in extenso i tidningen. Göring lät i det meddela att han som uppriktig Sverigevän i Segerstedts "smutsiga utlåtanden" om den tyske rikskanslern såg en allvarlig fara för ett "vänskapligt och hjärtligt förhållande" mellan sitt eget folk och det svenska. Han ville nu, innan han vidtog "vidare åtgärder", veta om Handelstidningens redaktion tänkte "inskrida mot dylika yttranden." Segerstedt svarade omgående i en ny spalt.
"Vi taga icke dessa herrar på allvar" Han och tidningen hade, deklarerade han, inför Görings telegram först känt sig tveksamma. De fann det svårt att avgöra "huruvida här förelåge ett grovt skämt eller om aktstycket finge betraktas som autentiskt." Men det visade sig vid en kontroll att dokumentet faktiskt var vad det påstods vara.Segerstedt uttryckte sin förvåning över detta. "Vi ha visserligen icke hyst några överdrivna föreställningar om den nuvarande tyska regeringens omdömesförmåga, men den sinnesförfattning, varom detta telegram vittnar, hade vi dock icke tilltrott någon dess ledamot." Han försäkrade sedan Göring att "den alldeles övervägande delen" av svenska folket betackade sig för vänskapen med honom och den politiska rörelse han företrädde – "ett hån och en utmaning mot rätt och vett." Han framförde också sina synpunkter på riksministerns ton. Den "är utan tvivel den för honom enda naturliga. Det är den på kaserngården rytande sergeantens. Bildade människor tala inte på det viset."
Repliken avslutades med en önskan och ännu en försäkran. "De vänskapliga känslor, som det svenska folket hyser för det stora tyska folket, tåla nog även påfrestningen av den förmörkelse, som nu lägrat sig över det olyckliga landet. Vi hoppas, att det utan alltför stora offer måtte kunna resa sig ur sin förnedring. Ingen lägger heller det tyska folket till last de underliga fasoner, med vilka dess tillfälliga styresmän roa världen. Vi taga icke dessa herrar på allvar. Att de utöva regeringsmakten i Tyskland, det hålla vi däremot för en utomordentligt allvarlig sak."
Man kan fråga sig om Segerstedt verkligen inte förstod att polemiska uppvisningar i den stilen – de skulle ju med åren och det tilltagande ekot från stöveltrampet i Tredje riket bli rätt många och föranleda ingripanden också från hans eget lands regering, för att inte tala om kung – predestinerade honom för ett eftermäle av andra dimensioner än den mediehistoriska marginalanteckningens. Men i så fall måste man nog säga att blygsamheten bedrog visheten.
"Dagtingade aldrig med sitt samvete och oförtröttligt stod det onda emot"Den första skriften om Torgny Segerstedt, Torgny Segerstedt, författad av Harald Grieg, Vilhelm Moberg och Johan Scharffenberg, publicerades samma år som han gick bort. Året därpå kom ytterligare två – den ena J. Viktor Johanssons Torgny Segerstedt: Minnestal i Göteborgs kungl. vetenskaps- och vitterhets-samhälle den 24 januari 1946 (1946), den andra Odd Eidems porträtt av Segerstedt: En mann mellom øst og vest (1946). Sedan dess har det ena verket följt på det andra. Ett par om Segerstedt som vetenskapsman – det mest ambitiösa Eva Stohlander-Axelsons doktorsavhandling om striden kring hans docentur i Uppsala 1903, Ett brännglas för stridens strålar (2001). Ett exponerar hans skriverier i ljuset från tyska arkivdokument – GHT och hitlerregimen i belysning av tyska arkivdokument (1960) – framgrävda av en annan kulturpersonlighet i Göteborg, professorn i idé- och lärdomshistoria – och medarbetaren i Handelstidningen – Henrik Sandblad. Ett annat om linjerna i hans "liberala livssyn" – Var Torgny Segerstedt diktatursvärmare? (1945) – sådana hans son, Torgny T. Segerstedt, urskilde dem. Därutöver tre biografier – en av hans sekreterare, Estrid Ancker (Torgny Segerstedt 1876–1945: Studier i en personlighet, 1962), en av hans dotter, Ingrid Segerstedt Wiberg (Torgny Segerstedt, 1955), rebellisk redaktör också hon – och nu en av hans beundrare, skådespelaren, regissören och författaren Kenne Fant (Torgny Segerstedt). En av hans i dag äldsta beundrare, vågar man nog precisera den karakteristiken.
I förordet till sin, som han själv kallar den, levnadsskildring berättar Kenne Fant hur han som tonåring i Göteborg den 3 september 1939 i sin knastrande kristallradiomottagare lyssnade till Chamberlains krigsförklaring mot Hitler, hur han slet av sig sina hörlurar, rusade ned till centralstationen, köpte Handelstidningen och letade rätt på dagens text av Segerstedt. "Han var redan då mitt moraliska föredöme."
Det har han förblivit. Det framgår med all tänkbar tydlighet när Kenne Fant nästan sjuttio år senare i sin bok – som kan beskrivas som en blandning mellan monografi och äreminne – följer honom från, om inte vaggan så dock barnkammaren, till, om inte graven, så dock dödsbädden. Det är en redogörelse för Segerstedts öden och äventyr som pojke och ung man i Karlstad; som student i Lund och forskare i Uppsala, där hans akademiska karriär kraftigt kroknade, när de sakkunniga vid teologiska fakulteten på grund av hans bristande renlärighet vägrade honom tillträde till den docentur i religionshistoria som ärkebiskopen Nathan Söderblom hade reserverat åt honom; som professor på en personlig lärostol i samma ämne i Stockholm – men naturligtvis först och främst som tidningsman.
Segerstedt var, skriver Kenne Fant, en opinionsbildare "som aldrig dagtingade med sitt samvete och oförtröttligt stod det onda emot", som med en näst intill ofattbar konsekvens tillämpade sin ibsenska bergsmansmaxim: "Hammerslag på hammerslag indtil livets sidste dag." Det är därför som han fortfarande väcker blandade känslor – både respekt och indignation. Än i denna dag är Segerstedt, vill Kenne Fant påstå, "också i högt kvalificerade kretsar" i Sverige ett "kontroversiellt namn".
"Vår tids attacker mot det fria ordet och vår tids kristallnätter"Det var också Kenne Fants budskap när han på Göteborgs stadsmuseum medverkade vid ett seminarium om det publicistiska arvet efter Torgny Segerstedt. Det arrangerades av Publicistklubbens västra krets och Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne – känd för den professur som tack vare den i Segerstedts namn kunnat inrättas vid Göteborgs universitet och för den "frihetspenna" som den varje år tilldelar en skribent, någon gång flera, som "verkat i Segerstedts anda", i år tidskriften Expo. Där deltog Kenne Fant tillsammans med Publicistklubbens ordförande Stig Fredrikson, radiojournalisten Gunilla Ivarsson och professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Lars-Åke Engblom i ett panelsamtal om, som någon av dem rubricerade diskussionen, "vår tids attacker mot det fria ordet och vår tids kristallnätter".
Vad skulle, undrade moderatorn, Karl-Axel Jansson, med adress till panelkvartetten, Segerstedt sagt om han i dag opererat i spalterna? Vilka ståndpunkter hade han intagit i de frågor som nu sysselsätter de politiska kommentatorerna? Hur skulle han betraktat konflikten i Afghanistan och hur skulle han ha ställt sig till OS i Peking? Vad hade han tyckt om Dror Feilers självmordsbombare och Lars Vilks rondellhundar?
– Det kan vi naturligtvis inte med bestämdhet säga, svarade Kenne Fant. Fast vi vet förstås att Segerstedt inte hade något som helst fördrag med halvhederlighet och dumhet. Det skänker oss möjligen i en del fall viss vägledning. Och en sak vågar vi vara säkra på: Torgny Segerstedt hade utan reservationer fördömt Bushadministrationens anfallskrig mot Irak.
Men dessförinnan skulle han, påpekade PK-ordföranden Stig Fredrikson, upptäckt att hans motståndare bytt skepnad.
– Den svenska yttrandefriheten är också i dag hotad - men inte av en galen diktator utan av de lagstiftare på olika håll i världen som med terrorismen som förevändning vill införa skärpt kameraövervakning, buggning av tidningsredaktioner och kontroll av e-post. Det är mer anonyma men för den skull inte mindre farliga fiender.
Publiken på stadsmuseet såg ut som om den kunde föreställa sig vad Torgny Segerstedt hade tänkt – och skrivit – om dem.
(Reportaget publicerat 2008-01-10)
Torgny Segerstedt: Tecken i skyn skrivna i sanden
http://www.ne.se/rep/torgny-segerstedt-tecken-i-skyn-skrivna-i-sanden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
