Lars Elenius, fil.dr i historia
Ofta hör vi från olika länder i världen talas om hur centralmakten förhållit sig till den ena eller andra minoriteten. Ett exempel på nära håll är Tornedalen och hur den svenska staten under snart 150 år agerat mot den finskspråkiga kulturen i området.
I närmare hundra år drev svenska staten en tidvis hård assimileringspolitik i Tornedalen i norra Sverige. Den finskspråkiga kulturen i gränsbygden skulle undertryckas till förmån för svenskt språk och svensk kultur. Det tog sig i många skolor uttryck i ett förbud mot att använda meänkieli, den varietet av finska som talas i Tornedalen, vilket exempelvis skildras i filmen Elina – som om jag inte fanns med premiär i början av 2003. I filmen skildras hur flickan Elina på 1950-talet utsätts för bestraffningar när hon hävdar sin rätt att tala sitt modersmål.
 |
|
Natalie Minnevik spelar rollen som Elina i filmen som bygger på en bok med samma titel av Kerstin Johansson i Backe. |
|
JANERIK HENRIKSSON/SCANPIX |
Politisk och kulturell rörelse
Under 1980- och 90-talen växte det fram en politisk och kulturell rörelse i Tornedalen som krävde ett erkännande av tornedalingarnas finskspråkiga kultur. Rörelsen kännetecknades både av en internationalisering av språkpolitiken och av en kulturell emancipationsprocess. Viktiga inslag i rörelsen var bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T) och Tornedalsteatern, liksom enskilda författare som Gunnar Kieri, Bengt Pohjanen och Mikael Niemi.
Sveriges riksdag fattade i december 1999 beslut om att tornedalingarna skulle erkännas som nationell minoritet och meänkieli som nationellt minoritetsspråk. Beslutet var ett led i ratificeringen av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
Språkpolitik
Beslutet kan ses som en uppgörelse med den tidigare förda språkpolitiken i folkskolan och grundskolan i Tornedalen, en politik som kan delas in i fem olika perioder.
Den första perioden kännetecknas av en i huvudsak finskspråkig folkskola och löpte från 1850-talet fram till mitten av 1870-talet.
Period två karaktäriseras av en intensifierad assimileringspolitik som pågick fram till slutet av första världskriget. Folkhögskolor byggdes, arbetsstugor inrättades som ett slags internat där svenska var förhärskande språk, tornedalsbarn skickades till svenskspråkig bygd över sommarloven för att lära sig svenska och gratis tidskrifter på svenska delades ut. Samtidigt ignorerades Tornedalen i den svenska historieskrivningen.
Den tredje perioden kännetecknas av den gradvisa omsvängningen från en konservativ assimileringspolitik till en mer tolerant liberal/socialdemokratisk och en viss upplättning i assimileringspolitiken. En viss hänsyn togs till de särskilda förhållandena i Tornedalen vad gäller undervisningsmaterialet på svenska, och från 1935 tilläts finska som undervisningsämne i fortsättningsskolan. I stort sett kan man säga att denna period varar från första världskriget fram till 1968.
Den fjärde perioden inleds med den nya läroplanen för grundskolan 1969 (Lgr 69), där rätten till hemspråksundervisning garanterades de elever som hade annat språk än svenska som hemspråk. Genom hemspråksreformen 1975 utvidgades den rätten till att gälla också om elevernas hade ett annat språk som ”ett levande inslag” i hemmiljön.
Den femte perioden, där vi nu befinner oss, tar sin början med erkännandet av meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk.
Birkarlar och laestadianer
För att förstå Tornedalens roll i den svenska nationalstaten måste man sätta in området i ett långt nationalstatsperspektiv. Tornedalen var bebott av finsktalande långt innan den svenska staten etablerade sig i Bottenviksområdet i början av 1300-talet och hade en central roll i den medeltida handeln med skinnprodukter och fisk. De bönder som idkade handel med samerna kallades på 1500-talet för birkarlar och spelade tillsammans med samerna en viktig roll vid kungamaktens territorialisering av det nordliga området. Genom deras långvariga bofasthet kunde kungen motivera den svenska statens utvidgade territorium på Nordkalotten. Vid förlusten av Finland till Ryssland 1809 kom den nya riksgränsen att dras längs Torne älv, men inte förrän på 1870-talet inleddes på allvar en assimilerande språkpolitik i svenska Tornedalen.
Den utlösande faktorn var den laestadianska väckelserörelsen, som spred sig över hela Tornedalen från mitten av 1800-talet. Ytterst var Svenska kyrkan rädd för att laestadianerna skulle bryta sig ur kyrkan. Med järnvägens utbyggnad och den ökade exploateringen av råvaror i övre Norrland från mitten av 1880-talet ökade de politiska motiven bakom försvenskningspolitiken i Tornedalen. I bilden ingick ett diffust militärt hot från Ryssland och finska nationalisters allt hårdare kritik av vad man betecknade som en chauvinistisk svensk politik i Tornedalen.
Tvång eller frivillighet
I debatten om den förda språkpolitiken har alltid frågan om tvång eller frivillighet diskuterats. Tvingades tornedalingarna att lära sig svenska eller var det nånting som de ville? Svaret blir både ja och nej. I takt med moderniseringen ökade motiven för befolkningen att lära sig svenska. Detta blev mycket påtagligt 1862 i och med det utvidgade kommunala självstyret och inrättandet av landsting. Där krävdes det att tornedalingarna kunde svenska för att kunna hävda sig.
Likaså krävdes kunskaper i svenska språket för att öka möjligheterna på arbetsmarknaden i takt med industrialiseringen och den offentliga sektorns framväxt. Föräldrarna i Tornedalen har haft starka politiska och ekonomiska motiv till att låta sina barn lära sig svenska, men barnen som utsattes för språktvånget i skolan bär med sig minnet av en orättfärdighet och en känsla av mindervärdighet. Hur utbrett språktvånget har varit är svårt att bedöma eftersom det varierade mellan olika skolor och olika lärare.
(Artikeln publicerad 2003-05-13)
Tornedalen: Svensk minoritetspolitik
http://www.ne.se/rep/tornedalen-svensk-minoritetspolitik
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
