Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap
VM i fotboll 2006 blev en fransk tragedi. Den drabbade oss lite var. Att världens bäste Zidane skulle förgå sig är svårt att uthärda. Det gav oss bilden av att spelet på plan inte förmår att parera allt det som händer runt omkring.
Provokationen mot Zidane låg nog på världsmästarnivå, men det kan inte hjälpas. Bland de självutnämnda kännarna finns en bedrövlig svans som vill få det till att glåporden hör sporten till, bara de befordrar resultaten. Det skulle, som jag ser det, vara sista spiken i kistan.
 |
MytologisktTill Paris kom inte några VM-hjältar den här gången. Men segraren i Tour de France gör det i det som blivit inte bara cykelns största evenemang utan störst alla kategorier bland de årligen återkommande. Kanske är det också det största mandomsprovet. De tre veckorna på cykel över lika många mil som året har dagar och över bergstoppar som är högre än de högsta svenska fjällen kräver allt. Och lite till. Hur ska vi kunna fatta vad det består i? Vem står för den rimliga beskrivningen? Hur kan den övermänskliga prestationen medialiseras?
Den som inledde den djupare förståelsen av Touren var Roland Barthes. I sina Mytologier, på svenska 1969, har han bland sina uppsatser i all världens ämnen också en kort sådan om det långa loppet, ”Tour de France som hjältedikt”. Barthes hörde till pionjärerna genom sin fantastiska förmåga att erövra nya fält för tolkning. Det innebär ju inte minst att han hjälpte oss att bryta ner barriärer och med kulturen införliva sånt som tidigare lämnats till motståndarlaget.
Allt kan Barthes inte förklara. Ja, när man i dag återser hans funderingar kan man i förstone tycka att han gör allt så enkelt. Namnen på cyklisterna gör han mycket av. ”Enbart ett studium av egennamnen i Tour de France visar att detta cykellopp är stor hjältedikt. Namnen på tävlingsdeltagarna tycks i de flesta fall vara mycket gamla, från en tid då släktet genljöd av exemplariska språkljud.” Stämmer det också numera när namn från nästan hela världen dyker upp: Landis, Evans, Hushovd, Lövkvist, Rasmussen, Popovitch?
”Det geografiska område som Tour de France omfattar är även det fullständigt underkastat tävlingens episka tvång”, vill Barthes ha det till. Stämmer det fullt ut också i en tid då Touren inte bara tar sig runt i Frankrike utan gör avstickare in i Belgien och Tyskland och Spanien och nästa år startar i London?
Tragiskt2006 innebär en ny tideräkning för Tour de France. Det är första året e.A., ’efter Lance Armstrong’. Med sina sju raka vinster har han lyft det franska cykelloppet till en ny nivå och tagit sig förbi de andra klassiker som ståtar med fem vinster, däribland storheter som Merckx och Induráin. Inte så få har tyckt att Armstrong blivit för stor, att han invaderat Frankrike med sina amerikanska manér. Med sina hjälpryttare i US Postal Service och Discovery Channel har han kunnat styra och ställa. En del har uppfattat honom som en sheriff som lagt sig i mycket mer än han borde. Den fantastiska historien om hur han övervann sin testikelcancer och förde sitt cyklande till en ny nivå hör till de riktigt stora episoderna i hjältedikten. Men för somliga blev den för stor.
Men nu var det 2006 och allt skulle bli annorlunda. Det skulle bli dags för de andra. Världens bästa tvåa, Jan Ulrich, skulle få chansen att vinna sin andra Tour. Han skulle utmanas av Ivan Basso som redan hunnit visa sin överlägsenhet i årets Giro d'Italia. Och så fanns Vinokurov till hands med sina ständiga angrepp. Nu var spänningen återställd.
Men kort före start förstördes alltihop. Även i Spanien har man nämligen till slut börjat ta krafttag mot dopningen. Efter ihärdig spaning avtäcktes för några månader sedan Fuentes-affären. Eufemiano Fuentes, en läkare som redan tidigare figurerat i tveksamma sammanhang, avslöjades med stora lager av otillåtna medikamenter och därtill med påsar av blod och med omfattande listor på cyklister i flera länder. Affären var långt ifrån färdigutredd när det var dags för start i årets upplaga av Tour de France. Eftersom både Ulrich och Basso fanns med i utredningen blev de utslängda ur tävlingen. Så skedde också med så många av lagmedlemmar i Vinokurovs lag att det inte fick starta.
Roland Barthes var naturligtvis inne på ämnet: ”Det finns en fruktansvärd parodi på rycket, nämligen dopning: att dopa en tävlingscyklist är lika kriminellt och vanvördigt som att vilja likna Gud; det är detsamma som att stjäla gnistans privilegium av Gud.” De mer cyniska kännare som drar Tourens historia och menar att dopningen hängt med hela tiden, att den närmast hör till när man som här kräver de närmast övermänskliga prestationerna, kommer farligt nära att också ursäkta dem som fuskar sig fram.
Om Tour de France ska finnas kvar och om cykelsporten ska överleva finns det ingen återvändo. Redan nu är man farligt nära gränsen för vad som går an. Det är svårt att glädjas med cyklister som kommer tillbaka efter dopningsavstängningar och på nytt tillåts tävla. I det längsta kommer vi att hoppas att det finns rena cyklister och att de också i längden vinner över sina fuskande medtävlare. Men fan tro’t, säger man snart med Rellingen. Det finns också signaler om att de ofrånkomliga sponsorerna av de olika lagen är på väg att dra sig ur. Ja, kanske blir det så illa att Touren utvecklas till en fransk tragedi.
DramatisktÄndå är det svårt att låta vara. Fascinationen finns där. Miljoner står vid de franska vägarna när cyklisterna svischar förbi. Hundratals miljoner följer med världen över. Cykel har fått en helt ny dimension genom televisionen. Med hjälp av motorcykelburna kameror kan man närgånget följa cyklisternas göranden i fältet. Helikoptrar bär andra kameror med alternativa vinklar. I motsats till åskådarna på plats får TV-publiken hänga med under hela färden.
Vi som gradvis kommit in i tävlingscyklingens förtrollade värld har naturligtvis haft draghjälp av danskarna. Bjarne Riis, som vann Tour de France för tio år sedan och numera leder ett av de ledande teamen, CSC, är på våra breddgrader den viktiga nyckel- och cykelfiguren. Dansk TV har ett dussin egna medarbetare på plats i Frankrike. I Sverige är det Eurosport som sänder och de klarar sig med två kommentatorer, Roberto Vacchi och Anders Adamson. Sedan de började sin kommentatorstandem 1994 har de uträttat storverk vad gäller bildningen på området. De är mästare i att hålla intresset uppe också under de långa sändningar där cyklisterna mest transporterar sig.
De har båda en framgångsrik cykelkarriär bakom sig med Adamson som den mest framträdande. De är sakkunniga och kan rabbla namn som sport. Ibland kan man irriteras över att de inte uppmärksammar ett ryck eller en tid därför att de är upptagna med att berätta om vem som kom på tredje plats på den fjortonde etappen 1923. Men det är snart förlåtet, för de ser nästan allt och kan i en blinkning avslöja vilken klinga som en viss cyklist lagt just sin kedja på.
De båda har en osannolik förmåga att känna igen cyklister på kroppshållningen. De hinner se finesser i klungspurterna som för det ovana ögat låter sig bekräftas först i den tredje reprisen i slow motion. Hur cykeltokiga de än är har de öga också för landskapets skönhet. De kan prata vin och mat. Tillsammans klarar de de viktiga cykelspråken. Trots all faktakunskap är deras intresse lika färskt för dagens bröd. De skojar med varandra och skrattar spontant. Det är stor underhållning och samtidigt mycket god nyhetsförmedling. De räddar årets Tour de France.
(Artikeln publicerad 2006-07-26)
Tour de France: Hjältedikt utan hjältar
http://www.ne.se/rep/tour-de-france-hjältedikt-utan-hjältar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
