Mats Wiklund, frilansjournalist
Formellt har relationen Europa–USA aldrig varit bättre än den är för närvarande (april 2004). Efter det kalla krigets slut och kommunismens kollaps inleddes en ny era av vänskap och samarbete. Marknadsekonomi och demokrati triumferar. Stora delar av det gamla östblocket är nu medlemmar i NATO.
Första maj 2004 borde vara en märkesdag för den transatlantiska länken. Men med utvidgningen av EU påminns vi i stället om de slitningar och motsättningar som de senaste åren präglat kontakterna mellan Washington och Europas huvudstäder.
Historiskt doktrinskifte
Den grundläggande orsaken till problemen är den omläggning av amerikansk utrikespolitik som genomförts under president George W. Bush. USA driver nu en unilateral linje där den egna handlingsfriheten är avgörande. Hållningen befästes efter terroristattackerna 11 september 2001 och uttrycktes ett år senare i säkerhetsstrategin benämnd The National Security Strategy of the United States of America.
Det är tveklöst ett säkerhetspolitiskt doktrinskifte av historisk betydelse. Två utgångspunkter är här primära. För det första att såväl politiska som militära hot måste bemötas innan de verkställs. Det betyder att traditionella avskräckningsteorier minskar i betydelse. För det andra att USA:s militära överlägsenhet är ett villkor för fred och säkerhet.
Det är denna doktrin i kombination med en medvetet genomförd unilateralism som oroar Europa. USA, noteras det, drar sig nu undan de globala institutioner som landet en gång – i egenintresse – var med och byggde upp: FN, IMF och NATO. Därigenom, hävdas det, destabiliserar amerikanerna det internationella systemet och begränsar sitt eget manöverutrymme. Det innebär i sin tur att demokrati och marknadsekonomi får svårare att utvecklas när organisationer och strukturer som ska stödja deras framväxt försvagas.
Mot den bakgrunden framstår den amerikanska invasionen av Irak för många européer som en bekräftelse på deras värsta farhågor. FN ignorerades, allierade ignorerades och EU splittrades. På båda sidor om Atlanten växte de politiska motsättningarna. De är, drygt ett år efter att Saddam Hussein störtades, långtifrån övervunna.
De två Europa
Mycket tyder på att motsättningarna mellan USA och Europa består så länge George W. Bush är president. I Spanien har den nya socialdemokratiska regeringen dragit tillbaka sina trupper från Irak. Andra länder överväger att göra detsamma. I Storbritannien, USA:s främsta allierade, ansätts premiärminister Tony Blair hårt både inom och utom Labourpartiet för uppslutningen kring den amerikanska politiken.
I samband med upptakten till kriget i Irak talade försvarsminister Donald Rumsfeld lätt nedlåtande om det nya och det gamla Europa. Motsatsparet har visst fog för sig. De nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa är mer proamerikanska än de i väst. Minnena från de kommunistiska diktaturerna är ännu färska. Många minns det amerikanska stödet under det kalla kriget med tacksamhet. Det finns också, inte minst i Polen, starka släktband till USA som bildar en naturlig gemenskap.
Samtidigt kan konstateras att européerna själva bidragit till att ge trovärdighet åt Rumsfelds kategorisering. EU:s utvidgning har bidragit till uppkomsten av interna kriser, senast när toppmötet i Bryssel bröt samman över oenighet om förslaget till ny konstitution. De nya medlemsstaterna uppfattar att de bjudits in med armbågen. Farhågor om dumpade löner, utsatta marknader och ökad kriminalitet har bidragit till en känsla i västra Europa att utvidgningen skapar mer problem än möjligheter.
Impotent pratklubb
I USA mottas på åtskilliga håll den europeiska kritiken av Irakkriget med illa dolt förakt. EU betraktas som en impotent pratklubb, politiskt handlingsförlamad och i slutänden beroende av amerikanska vapen och högteknologi för sin egen säkerhet. Ambitionerna att blir mer konkurrenskraftig än den amerikanska ekonomin tar få på allvar. Jämför, säger Washington, era tillväxttal med våra. Ni kan inte ens hålla de avtal som ni kommit överens om för att stimulera era ekonomier.
Det ligger åtskilligt i den kritiken. Europa strävar efter att utgöra ett alternativ men har ännu inte kunnat lansera några konkreta förslag. Samordningen av utrikes- och säkerhetspolitiken går långsamt. EU:s insatsstyrka om 60 000 man för krishantering och fredsbevarande är en början, men bara en början. Införandet av euron har inte följts av de avregleringar och liberaliseringar som utlovades. Det nationella intresset har tyvärr alltför ofta visat sig väga tyngre än det europeiska.
President Bush kan med andra ord ta lätt på hoten om en europeisk utmaning. Européerna har på egen hand eftertryckligt demonstrerat sin oförmåga. Men samtidigt kan han inte bortse från att den komplicerade situationen i Irak väcker frågor på hemmaplan. Allt fler amerikaner känner oro över ett krig som bara tycks fortsätta. Det finns en utbredd känsla att Vita huset håller på att tappa kontrollen över händelseutvecklingen.
Ny amerikansk världsbild
I detta sammanhang, med fortsatta strider och ständigt stigande dödstal i Irak, kan USA:s unilaterala linje börja framstå som en bakomliggande orsak till dagens svårigheter. Den demokratiske presidentkandidaten John Kerry stödde kriget men anklagar presidenten för att ha misskött freden. Kerrys kritik att Bush ignorerat sina allierade kan börja ta skruv bland väljarna, som tidigare försäkrades om en snabb seger och en lätthanterlig ockupation.
Den transatlantiska länken har utsatts för åtskilliga prövningar genom åren. Men frågan är om inte dagens påfrestningar är de svåraste. Vad Europa ser är ett amerikanskt tillbakadragande, både politiskt och militärt, som bottnar i en ny världsbild. USA:s intressen ligger allt tydligare i Asien, framför allt Kina, och i Sydamerika. De gamla lojaliteterna håller på att förlora i styrka.
Utvecklingen är delvis naturlig. Andra världskriget tog slut för snart 60 år sedan. Det är nästan 15 år sedan som Berlinmuren föll. I det politiska generationsskiftet har andra värderingar och utgångspunkter uppstått.
Men det nya i förhållandet USA–Europa är den amerikanska misstron mot internationella institutioner. Vad som ända sedan Franklin D. Roosevelt betecknats som en styrka beskrivs nu som en belastning. Europa ser ett USA på drift från grundläggande åtaganden utan intresse av att ersätta dem med någonting annat. Washington likställer numera det nationella intresset med det globala. I oviljan att bindas upp av avtal och regelverk ligger övertygelsen om att de riskerar att hindra USA från att upprätthålla fred och säkerhet.
Häri ligger kanske den största risken för framtiden. Att två världsdelar med så mycket gemensamt saknar fora för kommunikation. Att skiljaktigheter uppmärksammas mer än ömsesidiga intressen.
Förtroendeskapandebehov
För Europa består utmaningen i att engagera både den amerikanska allmänheten och det politiska etablissemanget i en öppen dialog för att få förståelse för egna motiv och bevekelsegrunder. Många amerikaner reagerar mot vad de betraktar som europeisk cynism och egoism.
För USA handlar det om att hejda en utveckling som förstärker Europas misstro mot dess avsikter. Även om den unilaterala linjen, utrikespolitik à la carte, ligger fast måste den backas upp av en ökad beredvillighet att ge och ta argument, att konsultera och lyssna. Dagens kompromisslösa attityd irriterar och oroar Europa.
Är detta början på slutet av en underbar vänskap? Knappast. För mycket står på spel för en brytning. Men klart är att en relation som på papperet aldrig varit starkare definitivt är i behov av förtroendeskapande åtgärder.
(Artikeln publicerad 2004-04-29)
Transatlantisk länk: Europa mot USA
http://www.ne.se/rep/transatlantisk-länk-europa-mot-usa
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
