Ann Moen, NE-redaktör
Kungariket Storbritanniens regenthistoria tar sin egentliga början när denna kungamakt uppstod. Från 1603 till 1707 var Skottland och England förenade i personalunion efter att den dåvarande skotske kungen Jakob VI 1603 ärvt den engelska kronan. Han blev därmed kung även i England och fick där namnet Jakob I. Han var av ätten Stuart och son till Maria Stuart.
 |
|
De tre brittiska drottningarna Anna, Victoria och Elizabeth. |
|
SCANPIX, IBL, IBL |
Tronföljdsordningen
Act of Settlement var den tronföljdsordning som infördes för England 1701. I den bestämdes hur kronan skulle ärvas om den regerande kungen Vilhelm III, Vilhelm av Oranien, avled utan arvingar eller om Anna, hans svägerska som stod i tur att ärva kronan, också avled utan arvingar. Kronan skulle då övergå till Jakob I:s dotterdotter kurfurstinnan Sofia av Hannover och hennes efterkommande som var protestanter. Man ville utestänga katolska tronpretendenter som hörde till det engelska och skotska kungahuset Stuart.
År 1702 blev Anna Stuart, Vilhelms svägerska, drottning av England och Skottland och 1707 blev Skottland och England förenade i en realunion. Det innebar att de två staterna utåt sett var att betrakta som en stat, kungariket Storbritannien, och Act of Settlement kom att gälla i det nya kungariket. Efter att realunionen var skapad var Anna drottning över Storbritannien och Irland.
Anna regerade till 1714 och blev den sista regenten av ätten Stuart. Hon var gift med prins Georg av Danmark. Inget av alla deras barn levde till vuxen ålder och kunde ärva kronan. Som en följd av tronföljdsordningen blev då den protestantiske kurfursten Georg av Hannover kung. Huset Hannover blev på så sätt tronarvingar till den brittiska kronan och kurfurstar i Hannover och en personalunion uppstod.
Huset Hannover
Den första i raden av de sex Hannoverregenterna var Georg I. Under sin regeringsperiod, som varade till 1727, vistades han sällan i Storbritannien utan i stället i sitt kurfurstendöme. Han lärde sig heller aldrig engelska. Detta bidrog till att kungamakten försvagades och parlamentets ställning stärktes. Parlamentet präglades av de två partierna whigs och tories. Georg I var gift med Sofia Dorotea av Celle och far till Georg II.
Georg II var liksom sin far mer intresserad av hemlandet och lät whigpartiet styra. Storbritannien deltog på 1740-talet i det österrikiska tronföljdskriget och kungen blev den sista brittiska regenten som ledde sina trupper i krig. Han var gift med Karolina av Ansbach och far till bl.a. hertigen av Cumberland. Han efterträddes 1760 av sin sonson Georg III, som var son till Georg II:s äldste son Fredrik.
Georg III var den första som var mer britt än tysk. Hans regeringsperiod fram till 1820 var präglad av oro och krig – sjuårskriget, nordamerikanska frihetskriget, franska revolutionen och Napoleonkrigen. Han var gift med Charlotta av Mecklenburg och var far till bl.a. Georg IV, Vilhelm IV och Ernst August. I början av 1800-talet drabbades han av blindhet och mental ohälsa och Georg IV blev i praktiken regent redan 1811.
Georg IV inledde sitt utsvävande liv med ett ogiltigt äktenskap. Utan kungens medgivande gifte han sig med en katolsk änka. Tio år senare gifte han sig med en kusin som han då hon skulle bli drottning försköts, men skandalen avbröts. Hans försök att stärka kungamakten misslyckades och han var en impopulär regent. Han efterträddes 1830 av sin bror Vilhelm IV.
Under Vilhelm IV:s regeringsperiod började reformernas tid, och samhällsförändringarna tog fart. Den stora parlamentsreformen med utvidgad rösträtt i landet genomfördes, slaveriet avskaffades, ny fattigvårdslag och förbättrade arbetsförhållanden för kvinnor och barn infördes. Vilhelm IV efterträddes 1837 av sin brorsdotter Victoria som regent över Storbritannien och Irland och av sin bror Ernst August som regent över Hannover. Därmed var personalunionen från 1714 med Hannover slut.
Victoria var dotter till Georg III:s son Edvard av Kent och Victoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld. Till sin drottningtitel kunde hon från 1876 även lägga kejsarinna av Indien. Under hennes mycket långa regeringsperiod fortsatte den stora omvälvningen i landet med revolutioner, uppror och imperialism. Hon fick ge namn åt tidens anda, viktorianismen, en blandning av moralism, kristlighet, känslosamhet och lycklig omedvetenhet, men som också hade skuggsidor såsom konventionalism, prydhet och dubbelmoral. Hon tog stor del i regeringsarbetet men med hennes regenttid blev monarkin emellertid alltmer en representativ institution. Hon blev en symbol för imperiet och sågs som en aktad landsmoder.
Victoria var gift med sin kusin Albert av Sachsen-Coburg-Gotha. Trots att äktenskapet ursprungligen betraktades som ett resonemangsparti ansågs det lyckligt och deras hemliv blev modellen för folket. Albert dog emellertid redan 1861 och Victoria blev den sörjande ”änkan i Windsor”. Hon blev mor till bl.a. Edvard VII och Viktoria, som gifte sig med Fredrik III av Tyskland.
Huset Sachsen-Coburg-Gotha
År 1901 efterträdde Edvard VII sin mor på tronen och huset Sachsen-Coburg-Gotha var introducerat. Hans uppfostran var sträng och som vuxen revolterade han genom ett utsvävande liv. Under sin långa kronprinstid var han ytterst lite involverad i maktutövandet – sällskapsliv, jakt och sport var i stället det han ägnade sig åt. Redan när han blev kung var hans hälsa svag och han fick inget nämnvärt inflytande under sin regeringsperiod. Han var gift med danske kungen Kristian IX:s dotter Alexandra och far till bl.a. Georg V och Maud, som gifte sig med prins Carl, senare Håkon VII av Norge, och blev drottning av Norge.
Georg V tillträdde tronen 1910 vid faderns död. Trots släktskapet med många tyska furstefamiljer och därmed den krigande stormakten under första världskriget blev han respekterad som kung. Han avsade sig emellertid alla tyska titlar 1917 och dynastin bytte då namn från Sachsen-Coburg-Gotha till Windsor. Han var gift med Victoria Maria (Mary) av Teck och far till bl.a. Edvard VIII och Georg VI.
Windsor
Edvard VIII var från 1911 prins av Wales. Han tillträdde som kung i januari 1936 då hans far dog, men hans regeringstid blev endast ett år. Han hade deltagit i första världskriget och var även socialt engagerad för bl.a. kolgruvearbetarnas situation. Han var populär, men hans önskan om att få gifta sig med en frånskild amerikanska väckte mångas motstånd, och han abdikerade i december samma år. Följande år genomdrev han sitt giftermål och fick av sin bror Georg VI, som efterträdde honom, titeln hertigen av Windsor.
Georg VI var från 1920 hertig av York. Han tillträdde tronen 1936 då brodern abdikerat. Han var nära vän med Roosevelt och stödde Chamberlains politik gentemot Tyskland och Churchill fick sedan hans stöd. Han sågs som en samlande gestalt under andra världskriget. År 1947 fick han ge upp titeln som kejsare av Indien men erkändes två år senare som det brittiska samväldets överhuvud. Han var gift med Lady Elizabeth Bowes-Lyon och far till den nuvarande drottningen, Elizabeth II, och Margaret.
Elizabeth II tillträdde som drottning vid faderns död 1952. Officiellt är hon regerande drottning av ”det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland och sina övriga riken och territorier, Samväldets överhuvud, trons försvarare". Hon är i praktiken en symbol för Samväldet som en enhet. Hon kröntes i Westminster Abbey 1953. Sedan 1947 är hon gift med Philip Mountbatten, som tidigare var prins av Grekland och som vid giftermålet utnämndes till hertig av Edinburgh. Hon är mor till Charles, prins av Wales och kronprins, Anne, Andrew och Edward.
Regenter
| Huset Stuart | |
| 1707–1714 | Anna (1665–1714) |
| Huset Hannover | |
| 1714–1727 | Georg I (1660–1727) |
| 1727–1760 | Georg II (1683–1760) |
| 1760–1820 | Georg III (1738–1820) |
| 1820–1830 | Georg IV (1762–1830) |
| 1830–1837 | Vilhelm IV (1765–1837) |
| 1837–1901 | Victoria (1819–1901) |
| Huset Sachsen-Coburg-Gotha (sedan 1917 Windsor) | |
| 1901–1910 | Edvard VII (1841–1910) |
| 1910–1936 | Georg V (1865–1936) |
| 1936 | Edvard VIII (1894–1972) |
| 1936–1952 | Georg VI (1895–1952) |
| 1952– | Elizabeth II (född 1926) |
(Artikeln publicerad 2011-04-21)
Tre drottningar och nio kungar
http://www.ne.se/rep/tre-drottningar-och-nio-kungar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
