Trista sevärdheter

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

En sevärdhet är en sevärdhet. Svårare än så behöver det kanske inte vara. Står tillräckligt med folk och blänger på något så betyder det väl att det är värt att titta på. Eller? Och därmed är detta något att betrakta som en sevärdhet. Hur pass sevärd den är på en skala är en annan sak.

Sedan kan man självklart skilja mellan mer eller mindre sevärda platser, saker och ting. Alla kan ju som väl är inte gilla allt. Det skulle därtill skapa alldeles för långa köer. Vissa kan stå i timmar framför någon ruin och känna historiens vingslag ända in i tårkanalerna. Andra går ruin förbi för att i stället ägna sina timmar åt något de anser vara mer sevärt. Vad är sevärdast?

Bankomaten vid ICA Kvantum i Ystad där ett mord begås i en Wallanderdeckare.

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM

Johan Tell är en frilansskribent med ett långt förflutet som redaktör på resetidskriften Vagabond. Den har han lämnat bakom sig för att i stället bland annat skriva mer eller mindre förbryllande böcker. En heter Utrotningshotat (2007). Där skildrar författaren 50 personligt valda rödlistade ting som förpassats till historiens glasmontrar. Det börjar med anslagstavla och slutar med överlakan. Däremellan hittar man sådant som galon, persienn och spårskruv. Där finns av någon okänd anledning även tryckta uppslagsverk med.

Johan Tells nya bok har titeln Trista sevärdheter. Boken pryds av en bild – också den med Johan Tell som upphovsman – av ”världens största vildman”, som står staty i Storuman. Totalt innehåller boken 121 platser ”ovärda en omväg”. Mycket är väl valt med absolut obetraktbara osevärdheter som Årjängstrollet, världens största björn i trä i Sveg, bankomaten vid ICA Kvantum i Ystad där någon figur i en Wallanderdeckare blir mördad, världens största dalahäst i Avesta, världens två största osthyvlar i Ånäset, en av sju officiella observationsplatser för storsjöodjuret vid Storsjön, Sveriges största leksak i Osby, BRIO:s hemkommun, den fiktive Arns klosterskola i Varnhem, Öresundsbrons utsiktsplats, världens största bandyklubba i Edsbyn, Fantomengrottan i Parken Zoo i Eskilstuna och Europas påstådda mitt som, trots att den är utmärkt, inte ligger i Landskrona.

Idel påhittade minnesmärken således. Samtliga förmodligen skapade i brist på annat att visa upp men med en djupt känd längtan att dra till sig en eller annan turist eftersom sådana heter pengar. Men ibland är författaren riktigt ute och seglar. Mycket riktigt har det en gång i tiden funnits en kvinna som kallades för ”Sola i Karlstad”. Hon – Eva Lisa Holtz – har förärats en staty som står utanför stadshotellet i Karlstad, men i stället för att visa den – den är kanske inte tillräckligt tråkig – får vi i Tells bok se en bild från Stora torget med en tecknad bild på en sol i Karlstad. Sveriges längsta linbana, den 42 kilometer långa ej i bruk varande banan mellan Forsby och Köping, är förvisso ingen riktig syn för ögat, men all historia som den rymmer gör den trist nog sevärd. Sveriges längsta trätrappa heter Kvarntorpshögen och ligger i Kumla. Den är hela 427 trappsteg hög och väl värd att både beses och bestigas, men inte av Johan Tell.

Skålgropssten från Fosie.

BOKFÖRLAGET MAX STRÖM

Sevärd tristess

Det som saknas i Johan Tells Trista sevärdheter är en diskussion om just begreppet sevärdhet. I bokens förord famlar han lite kort i den riktningen med att efterlysa en ”sevärdhetsombudsman” och efterhöra sig om kriterier för att kalla en sevärdhet en sevärdhet. Men mer blir det inte och därför är urvalet av trista sevärdheter i hans bok minst sagt svårt att förstå sig på.

Vi får på bild se entréerna till de hyreshus där Tage Erlander och Björn Ranelid en gång bodde alternativt växte upp. Det ser förvisso genuint trist ut, men det är ju inte poängen i sammanhanget. Den återfinns i stället i att veta att dessa båda personer bodde och verkade här. För den som tror att platsen och omgivningen påverkar personens göranden och låtanden är det viktig information.

Jussi Björlings plats i Stockholm avbildas (att fotografen väljer vinklar så att det trista blir genomtrist känns onödigt). Jussi står inte staty här men väl både utanför Kungliga Operan och i födelsestaden Borlänge. ”De är ganska trista de också.” Inte heller det är poängen. Det väsentliga är att vissa personers minne vårdas, och det är i sin tur inte det minsta trist.

Karl X Gustavs mur på Öland är väl inte heller så rolig – varför nu allt ska vara så roligt och otrist – att vare sig titta på eller klättra över, men den rymmer på mycket historia och det är i allra högsta grad både roligt och intressant.

Ska vi här våga oss på att komma med en definition på en skapad sevärdhet – naturfenomen är i en egen kategori – så borde en sådan innehålla sådant som att den är äkta, att den har något att säga om sin egen tid eller om gångna tider och att den har en viss verkshöjd. Om den utöver det är rolig att betrakta så gör väl det inget i sammanhanget, men det är absolut inget krav.