Ebba Lisberg Jensen, fil.dr och forskare i miljövetenskap, teknik och samhälle vid Malmö högskola
Ekoturism är en form av turism som huvudsakligen fokuserar på upplevelser av lokala ekosystem och lokal kultur. Till skillnad från den traditionella turismen går ekoturismens resor ofta till platser med höga naturvärden, som inte tidigare exploaterats av turismindustrin, gärna i den ekonomiska och geografiska periferin.
Generellt fokuserar ekoturismen på vildmarksupplevelser, möten med lokala kulturyttringar och inte sällan på personlig utveckling för den enskilde resenären. Bekvämlighet, lyx och komfort sätts inte i centrum. Tvärtom innehåller ekoturismen ofta olika drag av strapatser – dock under kontrollerade former – samt en strävan att besökarna i så hög grad som möjligt lever på lokalbefolkningens villkor. Lokalbefolkningens kunskap om ekosystemen och det lokala landskapet är avgörande för den organiserade ekoturismen. Detta gäller även för kunskapen om det lokala kulturarvet i form av traditioner, myter, maträtter, byggnader, ritualer etcetera.
 |
Informerat samtycke
Ekoturismen bygger på ett antal kriterier, där bevarande av de lokala ekosystemen och det lokala kulturarvet är centrala. Hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden är också avgörande. Det kan exemplifieras med att spårare eller jägare på resmålet inom ekoturismens ramar tillämpar sin kännedom som guider. Jakt ersätts med möten med vilt, gärna spektakulära arter som stora rovdjur, primater och valar, men även av artjakt på fåglar eller fotosafarier.
Avgörande för ekoturismen är föreställningen om informed consent (’informerat samtycke’) det vill säga att lokalbefolkningen är medveten om, insatt i och känner sig ansvarig för hur besökarna och deras önskemål ska hanteras inom samhällets ramar och vilket det ömsesidiga utbytet ska bli. Ekoturismen tar alltså avstånd från den traditionella turismens mer koloniserande tendens, där lokala ekologiska, ekonomiska och sociala system omvandlas efter turisternas behov, och där landskapet och den ekonomiska strukturen inte sällan påverkas på ett genomgripande sätt.
Ett mål med ekoturismen är att den ska stärka den lokala ekonomin och den specifika kulturen. Därmed föredras små och medelstora företag för ekoturismlösningar, eftersom dessa i högre grad antas återinvestera de ekonomiska vinsterna lokalt. En viktig målsättning för ekoturismen är att minimera och minska den miljöbelastning som besökarna kan ge upphov till.
Kriterier och certifiering
Ekoturismens gränser är något otydliga. Vilken turism är egentligen hållbar? Var går gränserna mellan att interagera med den lokala befolkningens kultur och att förändra den? Kriterier för att något ska kallas ekoturism har ställts upp av The International Ecotourism Society. Ekoturism kan enligt dessa kriterier inte bara vara en resa till en fjärran plats där exotisk natur kan upplevas, utan kopplingen mellan samhälle och natur, både globalt och lokalt, betonas. Kriterier som ställts upp för ekoturismen är att den ska:
- minimera miljöpåverkan
- skapa medvetande om och respekt för miljö- och kulturfrågor
- vara positiv för bland annat naturskydd, ekonomi och lokal kontroll
- öka medvetenheten om värdlandets politiska, ekonomiska och sociala klimat
För att hålla en viss standard har ekoturismorganisationer utvecklat certifieringssystem som bygger på ett antal grundläggande kriterier. Liksom när det gäller kriterier för miljö- och rättvisemärkning av mat, kläder och andra produkter fungerar certifieringen av ekoturism dels som ett sätt att upprätthålla standarden, dels som ett sätt att ständigt förbättra denna. Dessutom utgör certifieringen ett verktyg där själva märkningen fungerar som försäljningsargument och därmed förbättrar de aktiva företagens möjligheter att få fler kunder. På det sättet vill man ge de gröna värderingarna en chans att verka inom marknadsekonomins ramar. Arbete pågår med att utveckla ett globalt certifieringssystem för ekoturism under namnet Sustainable Tourism Stewardship Council.
Problem och baksidor
Sina höga målsättningar till trots är ekoturismen inte ställd utom kritik. Ett centralt problem är den miljöbelastning som resor till och från resmålet utgör. Särskilt gäller detta flygresor, men även långa bilresor, som särskilt innebär stora koldioxidutsläpp per person. Ett annat problem av miljökaraktär är det slitage och den störning på växt- och djurliv som kan bli resultatet, särskilt i känsliga ekosystem. Även om ekoturismen bygger på enkelhet i livsstilen medför ökade besökstal alltid ökad belastning på vatten- och avloppssystem, matproduktion, transporter och lokala resor.
Ytterligare ett problem av mer upplevelsemässig karaktär är ”trängselproblematiken”, vilken även diskuterats i det svenska friluftslandskapet. Den förväntade och efterlängtade upplevelsen som sådan kan störas om alltför många människor besöker ett område, även om inte nedskräpning eller annan miljödegradering föreligger. Många ekoturismföretag försöker motverka denna effekt genom att begränsa besökargrupperna eller genom organiserad spridning av belastningen.
Västernifiering
Liksom när det gäller traditionell turism föreligger naturligtvis också en risk för ”avtrubbning” eller trivialisering av upplevelsen. Ekoturismen vänder sig ofta till medvetna och högutbildade besökare – ofta från västländer – som sätter exklusivitet och även avskildhet högt. Om besöksmålen inte förmår upprätthålla intrycket av exklusivitet finns alltid en risk att besökarna väljer andra resmål. Medvetande om detta kan visserligen motverka eller skjuta fram processen men kanske inte alltid helt undgå den. Även den lokala kulturen påverkas av kontakter med besökarna, vilket ju är en del av det normala mänskliga utbytet, men även av marknadsekonomiska mekanismer. Också detta kan innebära en risk för minskad kvalitet hos resmålet.
Det gör att man ser sig ställd inför det fenomen som forskaren Maria Mies spetsigt har kallat the white man’s search for what he has destroyed ’den vite mannens sökande efter vad han har förstört’. Det finns en risk att besökare från den västerländska kulturen ständigt letar efter nya, oupptäckta områden som kort därefter ”västernifieras” och därmed förlorar sitt värde.
Externa länkar
Länk till NE.se
Några lästips på svenska
- Peter Björk, Ekoturism: En introduktion till ett helhetsperspektiv, med definitioner och empirisk forskning (1997)
- Per Hanneberg, Ekoturism eller ekoterrorism? (1996)
- Jesper Swanson, Ekoturism: En hållbar turismetablering (1999)
(Artikeln publicerad 2006-11-30)
Turism: Ekoturism
http://www.ne.se/rep/turism-ekoturism
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
