Var går gränsen för EU?
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Ska Turkiet någonsin bli medlem av EU? Lite smått börjar man undra. Hindren på vägen verkar vara många. Flera av dem står turkarna själva för, andra sätter EU och enskilda EU-medlemmar upp. Interna turkiska hinder för medlemskap är sådant som några väldigt turkiska paragrafer i landets lagstiftning och minoriteternas ställning i landet. Bland de externa hindren kan nämnas Cyperns återförening, PKK-gerillan och europeisk islamofobi.
Efter att i hela åtta decennier konsekvent ha strävat mot Europa fick Turkiet äntligen grönt ljus för att börja förhandla om ett medlemskap i EU i december 2004 och knappt ett år senare, den 3 oktober 2005, inleddes förhandlingarna. För dagen kan landet hoppas och tro på ett fullt medlemskap i EU allra tidigast mot slutet av 2010-talet, men osvuret är som alltid bäst när det gäller Turkiet och Europa.
EU-medlemskapetKommer Turkiet någonsin att bli medlem av EU? Frågan går till den turkiske journalisten Mustafa Akyol på besök i Malmö för några föreläsningar.
etienne de malglaive/gamma/ibl Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoǧan har stora problem med den turkiska rättvisan.
– Det beror på européerna. Turkiet kommer att anpassa sig. Tids nog. Hur lång tid det kommer att ta vet ingen för dagen, men det är viktigt att Turkiet är med och förhandlar. Det sätter tryck på olika aktörer i landet.
Ingmar Karlsson, Sveriges generalkonsul i Istanbul, väljer i sin nyligen utgivna och mycket Turkietpositiva bok Europa och turken: Betraktelser kring en komplicerad relation (2007) att framför allt utifrån se på Turkiets chanser att komma med i EU. Karlsson, som väl närmast kan beskrivas som svårt desillusionerad över många EU-länders (dock ej Sveriges) inställning och agerande till Turkiets medlemskap, nämner fyra argument som i dag från olika EU-håll framförs mot det turkiska medlemskapet: EU:s upptagningsförmåga, den geostrategiska faktorn, geografin och identitetsfaktorn. "Inget av dessa håller för en närmare granskning."
Ingmar Karlsson, vars bok borde översättas till turkiska för turkar att använda som ett tungt vägande försvar för ett EU-medlemskap, är lätt att hålla med på de flesta av de nämnda punkterna. När det gäller EU-medlemmen Cyperns – den grekcypriotiska delen således – inställning till det turkiska medlemskapet (ett geografiskt argument) kan man kanske hissa en lite tydligare varningsflagg än Karlsson gör och det gäller även, men det är en för dagen flytande materia, för hur Turkiet i fortsättningen kommer att förhålla sig till den i dagens Irak verksamma PKK-gerillan (ett geostrategiskt argument). Att man kommer att bekämpa den är det ingen som tvekar om – så sent som i mars i år förföljde och attackerade man PKK-förband i norra Irak – men hur långt man är beredd att gå hänger till stor del på den amerikanska närvaron och agerandet (USA kan mycket väl tänka sig att splittra i Irak med en självständig kurdisk stat i Irak). De medlemskapshinder mot Turkiet som framförts från framför allt Frankrike, Tyskland och Österrike är inget annat än svepskäl. I botten ligger inget annat än en islamnegtiv inställning hos de kristdemokratiska partierna i dessa länder.
Något geografiskt eller religiöst kriterium för EU-medlemskap har aldrig funnits och utvecklingen i Europa – inte minst i de nämnda länderna – går hela tiden i riktning mot ett mångetniskt och mångkonfessionellt Europa. Ingmar Karlsson frågar med en illa dold ironi: "Vad ska hända med det svenska medlemskapet i en förmodligen inte alltför avlägsen framtid, när antalet moskébesökare på fredagarna överstiger antalet kyrkobesökare på söndagarna?"
Mustafa Akyols tro att Turkiet tids nog kommer att fullt ut EU-anpassa sig finns det anledning att syna lite närmare.
Omvänd världAtt Turkiets medlemsansökan i EU har, som Mustafa Akyol uttrycker det, satt tryck på olika aktörer i landet finns det rikligt med exempel på. Låt oss som en förklaring skjuta in att Turkiet med sin nästan till hundra procent muslimska befolkning pro forma är en sekulär stat i betydelsen att religion och stat ska vara åtskilda, men att det i praktiken bara betyder att det är staten som definierar vad som är att uppfatta som en korrekt islam, en statsislam med andra ord.
Enligt en undersökning publicerad i december 2007 bär 69 procent av de turkiska kvinnorna sjal (att jämföra med 64 procent 2003, året efter att det i dag regerande partiet AKP kom till makten). Fram till helt nyligen var det däremot inte tillåtet att använda huvudduk på universitetet, men i slutet av februari godkände det turkiska parlamentet med stor majoritet att det ska vara tillåtet. Det var ett hårt symboliskt slag för de sekulära partierna och kretsarna i landet. En fortsättning i en reformvänlig riktning har sagts vara att AKP vill ta bort paragraf 301 ur strafflagen. Det är en paragraf som av åklagare används lika flitigt som gummiaktigt mot dem som sägs "förolämpa turkiskheten", ett svårt brott sedan lång tid tillbaka i Turkiet.
Svaret på AKP:s åtgärder och offentliggjorda planer lät inte vänta på sig. Det kom den 14 mars i form av en 162 sidor omfattande inlaga till landets författningsdomstol där den klagande, landet riksåklagare, anklagade AKP för att ha blivit "ett centrum för antisekulära aktiviteter" och att partiet använde demokratin för att införa sharia (islamisk rätt) i landet. Riksåklagaren krävde inget mindre än att författningsdomstolen – den turkiska författningen skrevs under militärjuntans dagar i början på 1980-talet – ska införa en femårig avstängning från det turkiska parlamentet för 70 AKP-ledamöter (av totalt 330), bland dem både premiärminister Recep Tayyip Erodǧan och president Abdullah Gül. I klara verba: landets riksåklagare vill att författningsdomstolen ska olagligförklara det parti som så sent som sommaren 2007 fick 47 procent av det turkiska folkets röster i parlamentsvalet! Premiärminister Erdoǧan fördömde åklagarens aktiviteter som odemokratiska: "Vad de ogillar är nationens vilja och nationens suveränitet, inte AKP. Vad de skadar är demokratin och lagarna, inte AKP." Han fick stöd av Olli Rehn, EU-kommissionär för utvidgningsfrågor, som menade att författningsdomstolens försök att utesluta AKP kan vara ett brott mot Turkiets konstitution.
SvansbettsriskMustafa Akyol, själv muslim och AKP-anhängare, skräder inte med orden när jag ber honom förklara vad det i grunden är som händer i Turkiet.
– Det är inget annat än ett stort krig mellan två politiska läger: kemalisterna och AKP, mellan ett antal sekuklära fundamentalister i partier som MHP och CHP och en majoritet av reformvänliga islamister. Jag drar mig inte för att likna det vid ett inbördeskrig mellan två långt ifrån varandra stående politiska, ekonomiska och sociala block. Någon militärkupp är, som jag ser det, inte längre möjlig i Turkiet, men den situation landet befinner sig i är svår som den är. Skulle författningsdomstolen gå vidare med åklagarens framställning så innebär det ett svårt avbräck för såväl de demokratiska strävandena i Turkiet som ett stort hinder på vägen för landets EU-medlemskap.
Den sista mars beslutade författningsdomstolen att ta upp riksåklagarens inlaga till behandling, men det är än så länge bara nästa steg på en lång vandring i rättvisans korridorer. Partier har förvisso förbjudits några gånger tidigare i Turkiets historia för "antisekulära aktiviteter" (1989 och 2001) men den här gången är det landets största parti som kan ställas till ansvar och då kan det gå så långt att det blir författningsdomstolen som biter sig själv i svansen. Vad författningsdomstolens beslut betyder för Turkiets EU-ansökan återstår att se.
Externa länkar: Mustafa Akyol och Ingmar Karlsson
Turkiet: Var går gränsen för EU?
http://www.ne.se/rep/turkiet-var-går-gränsen-för-eu
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
