Staffan Bergsten, litteraturhistoriker
Året är 1810, Kontinentaleuropa behärskas av Napoleon. I Frankrike, där det trots revolutionens framfart finns gott om adelsmän, föds den blivande skalden greve Alfred de Musset. I Warszawa får en professor i franska en son som ska bli en av sin tids stora pianister och tonsättare, Frédéric Chopin.
Den som för eftervärlden kom att förknippa dessa bådas öden är en märklig dam, född 1804 som Aurore Dupin, känd under författarpseudonymen George Sand. Sex år äldre än de båda ynglingarna blev hon för dem en moderlig älskarinna och sångmö, först Mussets och sedan Chopins. De var således inte rivaler samtidigt men kämpade under resten av hennes liv om den främsta platsen i hennes hjärta.
 |
| CORBIS/BETTMANN |
| Frédéric Chopin kort tid före sin död 1849. |
Bekännelselitteratur
Med detta har vi hunnit fram till 1830-talets Paris där en ny borgerlig regim tråkar ut konstnärsbohemen och driver den till excesser. Med fördelaktigt utseende, elegant klädsel och ett rykte som depraverad kunde man räkna med framgång i societeten, i synnerhet med en adelstitel före sitt namn.
Den tjugoårige Musset fyllde helt den rollen. Han var redan förtrogen med alkohol, opium och lättfotade älskarinnor. Baronessan Dudevant, som George Sand då hette sedan hon ingått ett förhastat äktenskap, var heller ingen erotisk duvunge utan erövrade målmedvetet den skandalomsusade unge greven som gjort succé med sin ”Ballad till månen”. Deras kärlekslycka blev himlastormande men kort. Under en sejour i Venedig blev Musset allvarligt sjuk, både fysiskt och psykiskt, och under tiden tröstade hon sig med den unge läkare som skötte om sjuklingen.
Musset repade sig och gjorde en roman av den havererade passionshistorien: Bekännelser av ett seklets barn (1836; som utkommit i ett par svenska översättningar, senast 1969). På något äldre dagar – han blev bara 47 år – skrev han en rad spirituella salongspjäser, bl.a. Lek ej med kärleken (1834), som alltjämt spelas med framgång.
Passionsprov
Snart nog tröttnade George Sand på den venetianska läkaren och såg sig om efter nya erövringar. En som lockade var Franz Liszt, ett år yngre än Musset och lika demoniskt vacker som han. Men Liszt var redan upptagen av Marie d’Agoult, som övergivit sin adlige make för den virtuose pianisten.
Då dök ett annat ungt pianistiskt geni upp på scenen: Chopin som lämnat Polen för att göra karriär i konsternas huvudstad Paris. Hans kärleksaffär med George Sand blev långvarig och ebbade ut först så småningom. Höjdpunkten på deras lycka var tänkt att uppnås under en vistelse fjärran från storstadens ytliga flärd, på Mallorca. Ett uselt hotell och ett lika uselt vinterväder satte dock passionen på svåra prov. Den lungsiktigt hostande Chopin blev mer som ett barn och en patient än en eldig älskare. Ett känt minnesmärke över vistelsen på den våtkalla ön utgör den komposition som fått namnet ”Regndroppspreludiet” (1836–39).
Mer prosaiska vittnesbörd om affären Chopin–George Sand utgör deras brev till vänner och bekanta runt om i Europa. Hans är relativt få, hennes desto fler. Utöver ett hundratal böcker, huvudsakligen romaner, hann hon under sitt sjuttiotvååriga liv skriva cirka nittontusen brev.
Kärleksrusning
Det som lockade George Sand hos Musset och Chopin var deras behov av moderlig kärlek, deras eleganta yttre och melankoliska konstnärstemperament. Något de båda männen hade gemensamt var också dragningen till nattligt svärmeri. Musset skrev en svit dikter med titeln Les Nuits, ”Nätterna”, och i den som ägnas majnatten kommer George Sand till tals under namnet Sångmön. Hon tigger Poeten om kärlek i högromantiskt mångordiga vändningar, här i Ivar Harries översättning:
Poet, tag lutan fram! Ungt blod hos man och kvinnaförtrollas denna natt av Gud till ädelt vin.Min barm vill sprängas. Känn hur mina läppar brinna!Jag dränks i ljuva kval av vindens violin . . .Tafatta gosse, se på mig! Är jag ej vacker?Vår allra första kyss – den kan du ej ha glömt.Du blev så blek vid vingens sus – i gråtattackersjönk du till mig, tills allt ditt jag i mig blev tömt . . .Den gången fick jag bli din tröst i bittra plågor,då hade du så när av ung passion förblött.Så trösta mig i natt: nu står jag själv i lågor –jag tigger dig: ge liv åt mig, tills natten dött!
Sådana ord ur nattens dunkel var Chopin inte mäktig, men samma element är lika närvarande i hans nattstycken för piano, nocturnerna. Som genrens uppfinnare brukar nämnas irländaren John Field, men det var Chopin som lyfte den till högsta konstnärliga höjd. Hur samtiden upplevde detta tonspråk beskriver George Sand på ett språk som inte står Mussets efter. Det är en aftonstund på hennes lantgods Nohant, Chopin sitter vid pianot och improviserar men slutar plötsligt. Fortsätt! uppmanar honom åhörarna. ”Men om jag inte finner annat än månsken?” invänder han. Så spela då månsken!
Idén tilltalar den gudabenådade konstnären. När han fortsätter att spela framtonar för våra ögon en hel skala av milda färger som svarar mot de ljuvliga modulationer vårt öra förnimmer. Så klingar den blå tonen och vi befinner oss i den genomskinliga nattens azur. Lätta moln antar fantasins alla former, de fyller himlavalvet, trängs kring månen som kastar stora opalskivor till dem och väcker den slumrande färgen. Vi drömmer om en sommarnatt. Vi vänta på näktergalen . . .
Den som lyssnar riktigt noga kan säkert uppfatta näktergalens sång i Chopins nocturner och nås av en doft av den berusning som både han och hans forna rival Musset upplevde i älskarinnans famn.
Extern länk: Chopin-året 2010
(Reportaget publicerat 12 januari 2010)
Två romantiska rivaler
http://www.ne.se/rep/två-romantiska-rivaler
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
