Mats Carlsson, NE-medarbetare
Klockan närmar sig sex, och en efter en börjar åhörarna droppa in. Det är prydliga damer i kappa och scarf, distingerade herrar i silvergrått hår och en och annan student med axelremsväska och mp3-spelare. Många verkar känna varandra och hälsar glatt på spanska med chilensk, argentinsk eller ibland mexikansk accent.
Platsen är Latinamerikainstitutets bibliotek i Stockholm, där institutet anordnar en offentlig föreläsning inom ramen för sin evenemangsserie som uppmärksammar tvåhundraårsminnet av de spanskamerikanska koloniernas frigörelse.
 |
| IBL |
| Tre latinamerikanska ikoner: Fidel Castro, Simón Bolívar och Ernesto "Che" Guevara. |
Konstfull akademiker
Så kommer då kvällens föreläsare, den argentinska litteraturforskaren Julio Schvartzman från Buenos Aires universitet. Ledigt klädd i skjorta och tröja slår han sig ned vid kortänden av det bord vid vilket de först anlända åhörarna har satt sig. Schvartzman ska hålla en föreläsning under rubriken 200 años no es nada: Independencia, autonomía, cultura y efeméridas (200 år är ingenting: Oberoende, autonomi, kultur och efemärt).
Han sätter i gång att läsa från ett tättskrivet manus; en litterär utläggning på en spanska som formar sig till en uppvisning i akademisk konstprosa, av en art som latinska humanister fortfarande odlar men som numera är sällan hörd i den svenska kulturdebatten – inte sedan Frans G. Bengtssons och Fredrik Bööks dagar…
Bicentenario
Schvartzman börjar med att konstatera att Bicentenario, det 200-årsjubileum av den latinamerikanska frigörelsen som nu firas, är en ganska godtycklig konstruktion. Det är en process som har långa rötter och som kanske inte heller ska ses som avslutad.
Med en humoristisk turnering talar han om hur de nya republikerna som skapades årtiondena efter 1810 skyndade sig att skaffa sig de attribut som nationer omger sig med: nationalsånger, nationalrätter, nationaldanser etc.
Dröjande vid just nationalhymnerna noterar han att flera av dem har en historia av återkommande ändringar – strofer har lagts till och strukits, och ibland lagts till igen – som kan ses som en bild av hur nationsskapandet och kanske också frigörelseprocessen är en inte avslutad historia.
Rubén Darío
Schvartzmans huvudintresse är dock den spansk-amerikanska litteraturen. Han observerar att jubileer, tveksamma som de må vara vad gäller det de nominellt påstår sig celebrera, i alla händelser utgör punkter lika lämpliga som några andra för att samla sig i reflektion och summering. Han ger sig således ut på en egen reflektion kring den latinamerikanska litteraturen sedan frigörelsen.
Schvartzmans angreppssätt är det partikulära, snarare än det generaliserande. I den nicaraguanska sekelskiftespoeten – sekelskiftet 1800/1900 alltså – och modernisten Rubén Darío finner han ett givande analysobjekt, med en relation till den europeiska litterära kultur han ärvt och tagit till sig som är komplex och därför intressant för Schwartzmans syften.
Rubén Darío ses av många som den spansk-amerikanska modernismens fader och kanske främsta representant och frontfigur. Han tog starka intryck av den franska lyrikens utveckling från romantik mot modernism under det slutande 1800-talet och nämnde själv Victor Hugo och Paul Verlaine som läromästare.
Levande klassiker
Hjärtpunkten i Schvartzmans utläggning utgörs av en närläsning av en av Rubén Daríos dikter, sonetten De Invierno ur samlingen Azul (andra upplagan) från 1890. Just Azul ses numera som en klassiker, startpunkten för modernismen i den spansk-amerikanska litteraturen. Den är således lämplig att göra nedslag i vid en summering av de två gångna seklens litteratur i Latinamerika. Att den är en levande klassiker hörs av gensvaret från publiken: många mumlar igenkännande, och följer med i recitationen ur minnet.
Själva diktens form är djupt förankrad i den europeiska traditionen: sonetten var Petrarcas och Dantes lyriska form. Ur innehållet i De Invierno utläser Schvartzman däremot en ambivalens, ett halvt avståndstagande till det Europa som lånat dikten dess form. Han ser det som en bild av den latinamerikanska litteratörens situation i relation till de gamla kulturländerna i Europa.
Att vara intellektuell, litteratör och latinamerikan för drygt hundra år sedan var att vara kluven mellan en tradition inpräntad genom utbildning och läsning och en social och historisk verklighet som var radikalt annorlunda och ställde krav på en ny sorts sensibilitet för att skildras sant – så ungefär tycks Schvartzmans läsning av Darío landa.
Den mentala och kulturella traditionen var betydligt mer långlivad än de politiska självständighetsmanifesten låtsades om. Frigörelsen var ännu inte hunnen hela vägen vid det första jubileet för hundra år sedan.
Jorge Luis Borges
Om Darío får representera det första seklet av latinamerikansk ”frihet”, så kan man kanske se den andra av de författare som Schvartzman behandlar, argentinaren Jorge Luis Borges, som en representant för det följande seklet. Liksom Darío, som tidvis tjänstgjorde som diplomat, var Borges internationellt orienterad och talade och läste ett antal främmande språk.
Det är dock inte främst den internationellt kända författaren av fantastiska filosofiskt-spekulativa noveller och lärdomsspäckade fiktiva översättningar och recensioner av icke-existerande böcker som är i fokus för Schvartzmans intresse. Det är i stället Borges som den initierade kännaren av sin hemstad Buenos Aires, dess folkliga liv, dess gator och prång och – framför allt – dess musik, tangon och milongan, som Schwartzman lyfter fram.
I tangon, dess musik och sångtexter finner Borges en kulturart som är ursprunglig, ett kulturellt uttryck som är kommet ur livet i Buenos Aires myllrande stadsmiljö där invandrare och inflyttande lantarbetare blandas. Liksom i fallet med den nordamerikanska bluesen och jazzen, som Schvartzman jämför med, är tangon en kulturell skapelse från den nya världen, och Borges talar om den med den hemvanes naturliga säkerhet.
Latinamerika i världen
Sedan den uppstod i Buenos Aries har tangon nu blivit en pandemi, en kulturell kod som omfattas av snart sagt hela världen. Inte minst av Europa, där man finner tangosällskap, tangodansaftnar och konserter med tango i så gott som varje storstad.
Så har då något ändå hänt på vägen mot detta andra hundraårsjubileum, i Schvartzmans tappning: även Latinamerika har blivit sändare av kulturella influenser, inte endast mottagare.
Latinamerika har börjat ta plats i världen.
(Reportaget publicerat 2010-05-11)
Tvåhundra år av frihet
http://www.ne.se/rep/tvåhundra-år-av-frihet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
