Leif Furhammar
2002 var året då dokusåporna försökte sig på nya grepp, ibland alltmer desperata, för att locka nya tittare. Enstaka dramaproduktioner lyste dock upp i mörkret, och Janne Josefssons dolda kameran-reportage om hycklande politiker blev ett av årets mest omdebatterade TV-inslag.
Efter alla tumultartade år med kroniska ledarskapsproblem borde Sveriges Television ha varit värt en period av stabiliserande lugn under företagets nya men medialt garvade VD Christina Jutterström och hennes blide programchef Leif Jakobsson. Men de interna konflikterna och chefsomsättningarna visade inga tendenser att avta under 2002.
SVT:s mediegranskare Dan Josefsson blev avpolletterad från sitt uppdrag efter att ha kritiserat kolleger på det egna företaget. Redaktören för det klassiska Trafikmagasinet fick sparken för ekonomiska oegentligheter. Nöjeschefen Svante Stockselius sade upp sig och såg till att det blev stora svallvågor kring avhoppet. Fiktionschefen Johan Mardell slutade mer diskret och gick till filmindustrin. Under hela året grodde misstänksamheten mot förväntade ekonomiska nedskärningar i programverksamheten, och på hösten blev det storslagna bråk i pressen när det visade sig att ledningen planerade att göra hårdhänta ingrepp på dokumentärsidan, i dramautbudet och på frilansmarknaden.
Störande reklamavbrott
Inte heller de kommersiella TV-kanalerna var förskonade från prövningar. På våren fick TV4 ett ekonomiskt lyft tack vare en liberaliserad lagstiftning i fråga om reklamavbrott, men triumfen vändes snart till en jättelik goodwillförlust när filmskapare, kulturorganisationer och TV-publik gav sitt missnöje till känna i samfällda rytanden över de ideliga upplevelsestörningarna i kvällsprogrammen.
TV 3 drabbades av sin största motgång när mediemogulen Jan Stenbeck plötsligt avled i augusti, efterlämnande stor vilsenhet inte bara i den egna kanalen utan i hela branschen. Stenbecks betydelse för det svenska TV-klimatet var betydande alltifrån slutet av 1980-talet, då han introducerade reklamtelevisionen och bröt med det gamla monopolets goda smak och värderingar. Den normupplösning – eller den frigörelse – han satte i gång pågår fortfarande.
Årets mer spektakulära programskandaler utspelade sig inom den sektor som kommit att kallas förnedrings-TV. Det började med Pyjamas i Z-TV där programmakarna gav sig ut på stan och generade, skrämde och kränkte vanligt folk för nöjes skull. Den som trodde att botten var nådd med det trodde fel, för efter Pyjamas kom Ursäkta röran i TV4 där programmakarna uppträdde så oförskämt, skymfligt och olagligt att kanalledningen till sist fann för gott att avböja vidare leveranser.
På den mer traditionella underhållningsnivån fortsatte de s.k. dokusåporna att i ständigt nya utvecklingsformer förarga och attrahera stora tittargrupper. Varenda aktualitetsredaktion i landet som annars stoltserar med sina relevanskriterier uppfattade nyårsfinalen i Expedition: Robinson som en riksangelägenhet, vida överträffande årets andra nyheter, prestationer, kulturfenomen och katastrofer. Att Robinson är ojämförligt störst i genren framgick också av den iver med vilken pressen emotsåg den nya omgången, men det ägnades spaltkilometer även åt fyrans slagnummer Farmen, treans Baren och femmans Big Brother.
Samma obönhörliga utslagningsdramatik, kryddad med artistdrömmar, lockade publik i karriärsåpor av typen Fame Factory i TV 3 och Popstars i Kanal 5. Dessa båda nöjeskanaler konkurrerar också om publikintresset för dokusåpans senaste utvecklingsform, den medialt arrangerade otrohetsdramatiken av modell Temptation Island. Ett antal unga heterosexuella par sätter sin relation på spel i erotiska frestelsereservat, där de under en tid får umgås med ett antal attraktiva singlar som försöker förföra dem.
Dokusåporna breder ut sig
Dokusåpans explosionsartade utbredning har gjort framtiden osäker för den ursprungliga arten av fiktionssåpa, den konstnärligt anspråkslösa följetongsdramatik som ändå kräver både manusförfattare och skådespelare. Publikintresset sjunker stadigt, vilket inte hindrar att en våg av ilska och förstämning spred sig över landet när SVT efter tio säsonger bestämde att Rederiet gjort sin sista resa. Den ersattes av den mer vardagsnära dramaserien Skeppsholmen, som representerar en något förädlad form av bruksdramatik med större krav på psykologisk och logisk realism än slentriansåporna. Dramaavdelningen på SVT har mer och mer orienterat sig mot en omsorgsfullt producerad serieutgivning, på tydligt avstånd från vulgärsåpan men också med allt snävare utrymme för singelproduktioner.
Som vanligt är det SVT som bär upp merparten av den kvalificerade TV-dramatiken, med enstaka insatser från konkurrentkanalerna. Årets mest älskade TV-teater utspelade sig bland kontorspersonalen i komediserien Cleo, där i synnerhet det ömsinta samspelet mellan Suzanne Reuter och Loa Falkman var en återkommande källa till glädje. Ungdomsserien Spung överraskade med sin okonventionella och överraskande bildestetik men hade – kanske just därför – svårt att fånga den stora publiken. Den utsökt skimrande miniserien Stackars Tom var ett vardagsrealistiskt mirakelspel i innebandymiljö, baserat på hoppet om människors inneboende hygglighet.
Årets dramarepertoar gav annars en påfallande dyster bild av den samtida tillvaron. I Tusenbröder fick vi lära oss att brott inte lönar sig, i Heja Björn (TV4) att hederlighet är minst lika kontraproduktiv. I den påkostade och välgjorda Familjen förekom inget annat än elände, och i lågbudgetserien Spacer (Kanal 5) fick vi bekräftat att hela livet är en trasa. Den klassiska följetongen Hem till byn kom tillbaka än en gång med nyskrivna avsnitt om det uppgivna glesbygdslivet i Välfärdssverige, men nu var det rätt många som tyckte att serien borde få vila i frid, utan vidare återupplivningsförsök.
Lingvistik- och matunderhållning
2002 års TV-humor trampade mest på i gamla hjulspår (när den alltså inte hängav sig åt innovativa förnedringsexcesser). I SVT satt som vanligt en satirpanel och kommenterade aktualiteter i Snacka om nyheter, i TV4 satt som vanligt en likadan satirpanel och gjorde samma sak i Parlamentet. Ganska roligt – om man inte ställer särskilt höga krav just på satiren. I brist på mer nyskapande uppslag började nöjesavdelningen på SVT gräva i arkivet efter gamla roligheter och kom upp med Humor i public service som visade sig vara besvärande lik en seminarieserie från någon vetenskaplig institution. Det gick bättre för Fredrik Lindström, som lyckades göra fartfull underhållning av akademiskt vetande i lingvistikserien Värsta språket.
I övrigt kan två trender sägas ha satt var sin mycket speciella prägel på TV-utbudet under detta år. För det första fick matlagningsprogrammen en närmast epidemisk spridning över alla kanaler, kocktyper, målgrupper och tider på dygnet. Det är knappast någon tvekan om att Tina Nordström vann konkurrensen vid spisen med sin utstuderat skälmska kameraintimitet.
För det andra fick den dolda kameran sitt slutliga genombrott som standardmetod – inte bara i underhållningssammanhang, där den ofta är ett nödvändigt förnedringsinstrument, utan framför allt i samhällsreportagen. TV 3 har Insider med Robert Aschberg, där smygfilmandet är själva grundkonceptet när man jagar ljusskygga och socialt defekta individer av skilda slag. I TV4 har Kalla fakta tagit metoden i bruk för liknande syften. SVT har Uppdrag granskning, som har gamla erfarenheter av tekniken men som aldrig förr uppnått så spektakulära effekter som när Janne Josefsson alldeles före valet lyckades avslöja det utbredda rasistiska hyckleriet i våra svenska valstugor. För den bravaden fick han Stora journalistpriset.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
TV-året 2002: Förnedrings-TV och vardagsdramatik
http://www.ne.se/rep/tv-året-2002-förnedrings-tv-och-vardagsdramatik
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
