Leif Furhammar
De mest minnesvärda TV-händelserna under året var förknippade med de stora världsaktualiteterna. Rapporter från krigets Irak om förkrossande attacker och förlamande rädsla dominerade under våren, medan mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh i september kom att sätta all programplanering ur spel och lyfte de redaktionella emotionerna till nivåer som är sällsynta i svensk television.
Under kriget i Irak fick Sverige en ny idol i den norska journalisten Åsne Seierstad, som tycktes stå dygnet runt mitt i granatregnet i Bagdad och rapportera. Vid sidan av Seierstad var det framför allt två herrar med doktorskompetens på var sitt specialområde som framstod som årets TV-personligheter framför andra. I TV4 satt det amerikanska familjerådgivningsoraklet Dr Phil (Phillip C. McGraw) och bjöd på psykologisk vardagsvisdom och högklassig liveunderhållning i ett och samma paket.
I Sveriges Television blev Bosse Bildoktorn (Bo Andersson från Vetlanda) en ny folklig favorit med sin underhållande svada och åskådliga motorkunskap.
Gamla slagnummer
I övrigt måste man konstatera att det svenska programutbudet på det hela taget var ganska slätstruket. Det förekom få slagkraftiga överraskningar men desto mer av invanda grepp och pålitliga rutinnummer. Här fanns Bingolotto och Expedition: Robinson och Sen kväll med Luuk och Så ska det låta och Robert Aschberg – precis som vanligt. Som förr fanns det gott om reseprogram och bygg-ditt-eget-lilla-hem-serier. Matlagningsprogrammen fortsatte att frodas och i deras släptåg också viktväktarprogrammen och de spektakulära dokumentärserierna om fetma som folksjukdom.
Dokusåpor kom det av allt fler arter och i allt större mängder, och här och där fortsatte folk att leta efter försvunna släktingar – som förr. Samma gamla satirunderhållningar liknade varandra som bär i år också. Det satt fler och fler paneler i fler och fler soffor och småpratade om allt mellan himmel och jord, och i de mer aggressiva debattprogrammen tycktes man bara vara rädd för en enda sak: att folk skulle bli överens om någonting över huvud taget. Det mesta var som det varit rätt länge.
Mest likt sig själv var underhållningskanalen TV 3, som huvudsakligen valde att satsa på säkra kort men som på hösten lade ned stora resurser på en egen dramaproduktion, polisserien Paragraf 9. Det var en åtgärd mot den allt hårdare kommersiella konkurrensen från Kanal 5, som under våren marknadsförde en målmedvetet kulturbefriad repertoar under parollen ”De andra kanalerna får stå för fluorsköljningen medan vi bjuder på godiset”.
I femman trängdes dokusåporna med varandra. Kanalens outslitliga sexupplysningsprogram Fråga Olle piffades upp med den nya programpunkten ”kåtmärkning”, och i Plastikkliniken exponerades andra intima kroppsfixeringar. I samma kanal gick också serien Förnimmelser av mord, med klärvoajanta medier som (utan större lycka) försökte lösa ouppklarade mordfall.
TV4 hade som förr en given publik på gamla slagnummer som Gladiatorerna, egna dokusåpan Farmen, Magnus Härenstams allmänbildningsshow Jeopardy (sista året) och det samhällsgranskande Kalla fakta. Fyran hade också flera importsuccéer, bland annat från Danmark, med den vardagsprecisa relationsserien Nikolaj & Julie som ett särdeles uppskattat huvudnummer. VM-finalen i damfotboll mot Tyskland innebar visserligen en förlust för det svenska landslaget men blev en rekordseger för TV4, som räknade in nära 4 miljoner tittare på matchsändningen.
Omorganisation och digital flopp
Sveriges Television fick ännu ett slitsamt år med omorganisationer och ekonomiska åtstramningar. Tillsammans med regeringen skulle företaget försöka ledsaga medborgarna in i den digitala framtiden utan att kunna locka med annat än synnerligen fördröjda belöningar. SVT:s tilltänkta lockbete i kampanjen, den nya digitalkanalen 24, presenterades under spektakulära former, men framgången uteblev och redan efter ett par månader hade luften gått ur projektet.
På våren gjorde SVT ett våldsamt impopulärt ingrepp i tittarvanorna genom att splittra den invanda nyhetstimmen i kvällsprogrammet för att ge utrymme åt trettio minuters divertissemang mitt i Aktuellt. Det blev anledning till fler folkstormar på hösten när VD Christina Jutterström aviserade att företaget återigen (för vilken gång i ordningen?) stod inför dramatiska personalnedskärningar, som skulle bli kännbara inte minst ute i landsortsregionerna.
Som vanligt måste man förundras över att programmakarna på Sveriges Television trots yttre motvind och inre turbulens lyckades prestera ytterligare en årsrepertoar av solid om också inte gnistrande public service-karaktär. Många kommer att minnas Carin Mannheimers dramaserie om Livet på Solbacken som en idealisk public service-produktion med lysande skådespelare, samhällskritisk spets och hög igenkänningsfaktor – en drastisk, gripande och nästan munter berättelse om en handfull åldringar på ett äldreboende i den nedrustade vårdens tid.
Den grävande TV-journalistiken nådde också en minnesvärd höjdpunkt genom Dan Josefssons Vem vill bli pensionär?, som innehöll sprängstoff som borde vara tillräckligt för en folkresning när han avslöjade den svindlande bakgrunden till ATP-reformen och det nya premiepensionssystemet.
Vitala dokumentärer
På den klassiska dokumentärens område var veteranerna Tom Alandh och Olle Häger still going strong, men även i den genren handlade de mest folkkära berättelserna om åldrandets villkor, bekymmer och glädjeämnen. Bengt Jägerskog vann det ärofulla Prix Europa för Hugo och Rosa, och Åsa Blanck och Johan Palmgren fick ett enormt gensvar hos kritik och publik för Ebba och Torgny. Likheterna inskränkte sig inte till titlarna. I den förstnämnda fick man följa ett fromt och älskvärt gammalt syskonpar under de sista åren av deras strävsamma liv. Den senare handlade om ett älskande par som levt sina vuxenliv åtskilda men som återfunnit varandra och kärleken på ålderns höst.
Den mest vitala nyordningen i SVT:s programtablåer var satsningen på sammanhållna tematiska fördjupningar. Det legendariska Norrmalmstorgsdramat av år 1973 ägnades ett dubbelt trettioårsjubileum dels med en dokumentär, dels med en dramatiserad rekonstruktion av det gastkramande förloppet nere i bankvalvet. Under höstens lördagar systematiserades den motiviska enhetligheten till renodlade temakvällar med ett flertal olika programpunkter kring ett och samma ämne och med en passande spelfilm som avslutning. Så avhandlades till exempel ”det skarpa sinnet” (synen), mordet på John F. Kennedy, punken, den organiserade brottsligheten och människans svaghet för konspirationsteorier.
Under årets sista månad inträffade ett kulturellt världsevenemang i Sveriges Television: den andlöst inväntade premiären på Ingmar Bergmans sista inspelning, Saraband.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
TV-året 2003: Få överraskningar i rutan
http://www.ne.se/rep/tv-året-2003-få-överraskningar-i-rutan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
