Magnus Eriksson, kritiker
Årets största TV-händelser var kronprinsessan Victorias bröllop, fotbolls-VM och den politiska TV-reklam som för första gången tilläts inför ett riksdagsval. Prinsessbröllopet föregicks av jättesatsningar i SVT och TV4, där horder av hovreportrar, modebloggare, etikettexperter och tidigare presstalesmän för hovet belyste det förestående bröllopet ur de flesta tänkbara vinklar.
Nära tre miljoner tittare följde SVT:s direktsändning från kortegen och bröllopsakten, och hälften av dem lär ha följt festligheterna långt in på natten.
SVT kritiserades dock för sändningarna inför bröllopet, då en del debattörer reste frågan om huruvida ett public service-bolag så okritiskt skulle spegla ett skeende vars främsta syfte var att upprätthålla statsskicket. Bröllopets eventuella politiska innebörd diskuterades bara i förbigående i de stora TV-kanalerna.
Kungaparet blev dock huvudpersoner under senare delen av året. När Thomas Sjöbergs, Deanne Rauschers och Tove Meyers omstridda bok Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken kom ut föranledde dess påståenden om utomäktenskapliga snedsteg både debattprogram och dementier. När bokens huvudperson uttalade sig på en improviserad presskonferens under älgjakten resulterade det i en kvalificerad kremlologi: Vad sades egentligen? Tafattheten väckte dock tittarnas sympati, och i TV blev boken snart gårdagens nyheter.
Några veckor senare ägnade TV4 två avsnitt av Kalla fakta åt att reda ut drottningens far Walther Sommerlaths nazistiska förflutna. Där avslöjades att han gick med i nazistpartiets utländska sektion i Brasilien redan 1934, och att han efter återflytten till Tyskland förvärvade en fabrik till underpris som ett led i den s.k. ariseringen av judiska företag. Större rabalder väckte emellertid avslöjandena i Uppdrag granskning i SVT om en pågående muthärva i Göteborgs byggbransch, med politiska förgreningar. I TV 3 firade Efterlyst tjugoårsjubileum – då flyttade Leif G.W. Persson över till SVT och den nya serien Veckans brott, även den en tittarsuccé.
Politisk reklamfilm tillåts
För första gången tilläts också politiska reklamfilmer i TV inför ett riksdagsval. Men bara de kanaler som sänder i det digitala marknätet hade tillstånd att visa reklamen. Eftersom SVT inte sänder reklam innebar det att TV4 var det enda företag där de politiska partierna kunde köpa reklamtid.
Typiskt nog blev en reklamfilm som aldrig sändes den mest omtalade. Sedan juristerna på TV4 granskat Sverigedemokraternas valfilm stoppades den av kanalchefen Jan Scherman, som skulle ha blivit straffrättsligt ansvarig om filmen fällts för hets mot folkgrupp. Det var också den enskilda, svenska TV-händelse som väckte störst uppmärksamhet utanför landets gränser. I Danmark kallades Sverige för ett ”demokratiskt u-land” av liberalen Naser Khader, och Sverigedemokraternas danska meningsfränder krävde att regeringen skulle ingripa – för övrigt samma krav som energiskt avvisades när ambassadörer från elva muslimska länder krävde att den danska regeringen skulle ingripa mot Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna några år tidigare.
Ändrad ljudbild under fotbolls-VM
Också under fotbolls-VM i Sydafrika höjdes krav på ingripanden utifrån. Då riktades världens missnöje mot det envetna entonstutandet från vuvuzelan, ett koniskt trumpetinstrument av plast som av FIFA upphöjdes till sydafrikansk tradition. Tutandet dränkte arenornas annars så mångskiftande ljudbild med allsång och suggestiva trumrytmer, och de internationella TV-bolagen prövade olika filter för att dämpa det störande ljudet.
SVT och TV4 sände samtliga matcher i VM. De fortsatte också med en överbefolkad studio på hemmaplan, där programledare och bisittare samsades med gamla spelare som dock sällan hade något av värde att säga. Några tillskott var emellertid välkomna, främst de kvinnliga kommentatorer som bidrog med både analyser och överlägsna språkkunskaper; herrarna i SVT-studion skulle ha stått sig slätt utan Johanna Frändéns snabböversättningar av spansk- och franskspråkiga intervjuer.
TV-fotbollens värld erbjöd också en spektakulär övergång då Viasat köpte rättigheterna till engelska Premier League för de kommande tre åren. Där Canal Plus tidigare visat i stort sett alla matcher inom ett par timmar efter avspark förvisade dock Viasat flera matcher till extrakanaler som inte var åtkomliga för tittare som köpt Viasats sportpaket genom andra leverantörer.
Snälla programserier vinner mark
På underhållningssidan fortsatte trenden med brittiska deckare på sommaren och serier om kriminaltekniker året runt. Till det kom en aldrig sinande programström om heminredning och matlagning. Bland dokusåporna rapporterade Kanal 5 om livet på Böda camping på Öland, medan TV4 Plus gav interiörer från en annan sida av samhället i Ladies på Östermalm. Men just som vi trodde att dessa serier inte längre kunde uppröra utlöste SVT:s serie Ung och bortskämd en smärre moralpanik. Tio unga vuxna som aldrig behövt göra ett handtag tussades ihop och fick ett antal praktiska uppdrag av sina föräldrar. Den som inte tog sitt ansvar röstades ut. Men kanske borde föräldrarna ha röstats ut långt tidigare?
De största tittarframgångarna skördades dock av serier där deltagarna var snälla mot varandra. I årets upplaga av Stjärnorna på slottet fanns ingen Börje Ahlstedt eller Jonas Gardell som förstörde stämningen. Endräkt rådde när Björn Ranelid, Siw Malmkvist, Meg Westergren, Kjell Bergqvist och Tommy Körberg tillbringade en sommarvecka på Thorskogs slott i Bohuslän lyssnande på varandras berättelser.
Endräkt rådde också i Så mycket bättre, där TV4 lät artister från olika traditioner tillbringa en vecka tillsammans. Liksom i Stjärnorna på slottet fick gästerna varsin dag där de gav varandra olika uppdrag, men kulmen kom när de andra artisterna senare under dagen framförde huvudpersonens sånger. Petter, Plura och Lasse Berghagen förbrödrades, Petra ”September” Marklund charmade alla, Lill-Babs och Christer Sandelin åtnjöt allas respekt och Thomas Di Leva ville inte plocka svamp eftersom de ”nästan är djur”. Över två miljoner tittare gladdes åt ett program som inte byggde på utstötning och mobbning.
Även i På spåret härskar sedan närmare ett kvartssekel den vänliga trivsamheten. Gnabbet är tillgivet, och det nya programledar- och domarparet Kristian Luuk och Fredrik Lindström har nästintill övergivit de ironiska manér som tidigare varit deras signum.
Omdebatterat manlighetsporträtt
Den mest ambitiösa satsningen i SVT var annars dramaproduktionen Våra vänners liv, där tittarna fick följa fyra män på väg in i medelåldern i deras dagliga glädjeämnen och tillkortakommanden. I huvudrollerna märktes bland andra Shanti Roney och Gustaf Hammarsten. Serien kritiserades av bland andra författaren och debattören Maria Sveland för att ge en idylliserad bild av manligheten, en åsikt som bemöttes av personer som hävdade motsatsen.
En tydlig förändring i förhållandet mellan SVT och betalkanalerna speglades av två amerikanska produktioner, den samhällskritiska science fiction-serien The Event samt HBO-serien Boardwalk Empire om spelstaden Atlantic City under förbudstiden, vars pilotavsnitt regisserades av Martin Scorsese. Serierna hade premiär i USA under hösten, och bara någon vecka därefter sändes de i svensk TV, Boardwalk Empire programenligt på Canal Plus och The Event på SVT. Trendbrottet bestod i att en public service-kanal direkt hade tillgång till en kommersiellt framgångsrik serie och inte som tidigare behövde vänta tills den redan sänts i en betalkanal.
Det pålitligaste underhållningskortet var dock Kalle Anka och hans vänner på julafton, som med över 3,3 miljoner tittare slog både det kungliga bröllopet och På spåret.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2010
TV-året 2010: I mycket männens år
http://www.ne.se/rep/tv-året-2010-i-mycket-männens-år
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
