Anders Hansson, NE-redaktör
Få artister har smält samman konst, litteratur och uppkäftig rock’n’roll på samma sätt som Patti Smith. Hennes betydelse som inspirationskälla för framför allt, men alls inte bara, kvinnor inom rocken är svår att överskatta.
I sin självbiografiska bok Just Kids skildrar hon sitt förhållande med fotografen Robert Mapplethorpe och parets väg mot berömmelse.
 |
|
Smith och Mapplethorpe på Coney Island Boardwalk 1 september 1969. |
|
BROMBERGS FÖRLAG |
Livsavgörande möte
Mer än att vara Patti Smiths självbiografi är Just Kids berättelsen om två syskonsjälar, en berättelse hon lovat Robert Mapplethorpe att en dag skriva ned. På ett språk som är fjärran det febriga, hetsiga, ordrika som präglar många av hennes låtar berättar Smith om hur hon, efter en tonårsgraviditet, avbrutna studier och jobb i fabrik (debutsingelns B-sida hette ”Piss Factory”), tar sig till New York.
Livsavgörande blir hennes möte med konststudenten Robert Mapplethorpe. Det oskiljaktliga paret ägnar sig med total hängivelse åt sin konst, samtidigt som de på olika sätt försöker skrapa ihop till mat och hyra. Förutom jobb i bokhandel respektive som flyttkarl inbegriper detta att snoka reda på värdefulla böcker att köpa billigt och sälja dyrt (Smith) och att prostituera sig (Mapplethorpe). Det senare var ett led i den katolskt uppfostrade unge mannens utforskande av sin homosexualitet.
Slumpens skördar
År 1969 lyckas paret så få ett rum på Chelsea Hotel, där så många av den tidens stora artister bodde och rörde sig. Smith tycks se tillbaka på denna tid med ett slags storögd oskuldsfullhet, vilket även även i bokens titel. För framtiden avgörande händelser och möten tycks ofta bara ha hänt, som av en lycklig slump. I alla fall när det gäller Smith själv. Mapplethorpe framställs som mycket mer målinriktad, med siktet inställt på att få tillträde till kretsen kring Andy Warhol. Något som till slut lyckas efter otaliga kvällar på innestället Max’s Kansas City.
Eftersom Smith nästan helt koncentrerar sig på sitt förhållande med Robert Mapplethorpe lämnas oftast övriga personer och händelser i bakgrunden, eller också nämns de bara i förbigående. Till exempel talar hon vid ett tillfälle om att hon brukade åka och hälsa på William S. Burroughs, vars författarskap betytt mycket för henne. Hur hon lärde känna den 32 år äldre excentrikern får vi dock inte veta. (Däremot redogör Smith nogsamt för vad hon och Mapplethorpe bar för kläder vid mer eller mindre betydelsefulla tillfällen.)
Viktigare än hur är ändå att hon träffade många av den tidens (pop)kulturella centralfigurer. Beatpoeterna Allen Ginsberg och Gregory Corso samt rockmusikerna Janis Joplin och Johnny Winter är bara några av dem som nämns. En puff i riktning mot låtskrivande fick hon av Bob Dylans vapendragare, låtskrivaren, konstnären med mera, Bobby Neuwirth, som kom fram och ”beställde” en låt av Smith när hon satt och skrev i hotellobbyn.
Elgitarr och mikrofon
På vägen mot rockscenen hann hon också spela undergroundteater och såväl skriva som uppföra den delvis självbiografiska pjäsen Cowboy Mouth tillsammans med Sam Shepard, som hon också hade ett förhållande med. Länge tvekade hon att läsa sina dikter offentligt, trots övertalningsförsök från bland andra Mapplethorpe. När hon 1971 till slut gjorde slag i saken hade hon med sig gitarristen Lenny Kaye upp på scen. Där såddes det frö som några år senare skulle resultera i kultskivan Horses (1975).
Omslagsbilden, självklart tagen av Robert Mapplethorpe under en session noga beskriven i boken, visar den något androgyna Patti Smith snett underifrån. Blicken är lugnt trotsig, håret kolsvart, den lika svarta jackan nonchalant slängd över axeln ”i Frank Sinatra-stil”. Öppningsspåret är en sammanslagning av Smiths dikt ”Oath” och rockklassikern ”Gloria” som Them, med Van Morrison i spetsen, gav ut 1965.
I boken Complete: Lyrics, Reflections & Notes for the Future (1998) skriver Smith om sin verison, ”Gloria (In Excelsis Deo)”, att låten personifierar det hon håller för heligt som artist: rätten att skapa, utan ursäkter, från en position bortom genus och sociala definitioner, men inte bortom ansvaret att skapa något av värde. The Patti Smith Group såg som sin uppgift att ”bevara, skydda och framhäva rockens revolutionära anda” med hjälp av ”vår generations vapen, elgitarren och mikrofonen”.
 |
|
Patti Smith |
|
ULLA MONTAN/BROMBERGS BOKFÖRLAG |
Först att bli berömd
Texterna i all ära – i rockens värld är attityd nästan allt och attityd hade Patti Smith så det räckte och blev över. Talande är hur recitationen av dikten ”Babelogue” på plattan Easter (1978) nästan överröstas av publikvrål. Stämningen är extatisk, men man får känslan av att få lyssnar på mer av texten än inledningsradernas ”I haven’t fucked much with the past, but I’ve fucked plenty with the future”.
Easter innehåller intressant nog såväl Smiths mest kontroversiella låt, ”Rock N Roll Nigger”, som hennes kommersiella höjdpunkt, ”Because the Night”, som hon skrev tillsammans med Bruce Springsteen. Vid denna tidpunkt hade Smith och Mapplethorpe sedan länge upphört att leva tillsammans och boken slutar på sätt och vis med att den senare, med tanke på hitlåten, konstaterar: ”Patti, du blev berömd före mig.”
Bokens egentliga avslutningskapitel äger rum cirka tio år senare. Smith hade då flyttat från New York, bildat familj och hunnit ta en lång paus i sin karriär. Mapplethorpe å sin sida hade blivit såväl berömd som beryktad för sin fotokonst, med motiv som ofta var starkt homoerotiskt laddade, inte sällan med sadomasochistiska inslag.
Ur sorgen – konst
Robert Mapplethorpe dog 1989 i en aids-relaterad sjukdom. Året efter avled pianisten i The Patti Smith Group, Richard Sohl. Ytterligare två tragiska dödsfall drabbade Smith några år senare när hennes bror Todd och hennes make, musikern Fred ”Sonic” Smith, med ett förflutet i MC5, gick ur tiden.
Sorgearbetet ledde Patti Smith tillbaka till studion och till scenen, och sedan 1996 års Gone Again har hon givit ut ytterligare fem album. Samtidigt tycks fler få upp ögonen för henne som poet och bildkonstnär.
Extern länk
- Patti Smith framför Because the Night och Horses (YouTube)
Tvillingsjälars väg till berömmelse
http://www.ne.se/rep/tvillingsjälars-väg-till-berömmelse
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
