Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Den gångna helgens hjälte alla kategorier i Tyskland heter Özil, Mesut Özil. Det var han som gjorde det avgörande målet för Tyskland i EM-kvalmatchen mot Turkiet, men det var inte därför han hyllades. Sin hjältegloria fick han för att han, född av turkiska föräldrar i Tyskland, valt det tyska landslaget framför det turkiska. Han kunde nämligen välja eftersom han hade dubbelt medborgarskap, och till tyska tidningars och tyska fotbollfans enorma lycka valde han att bli tysk.
Själv säger Özil i en intervju inför matchen mot Turkiet att det för honom aldrig var någon tvekan. Han känner sig som tysk, och som sådan ville han självklart spela för det tyska landslaget. På det uttalandet lyssnar självklart inte tyska Bild-Zeitung. Där heter det (10/10) i stället i rubrikstil om Özil att han på grund av sitt beslut har ett brustet hjärta: ”Özil, der Held mit dem zerrissenen Herzen”. Hjältefirandet nådde sin höjdpunkt när en halvnaken Özil efter matchen får ta emot gratulationer av självaste förbundskansler Angela Merkel, som tillsammans med sin turkiska kollega premiärminister Erdogan såg Tyskland vinna med 3–0. Att det skedde i den mest turkiska av alla tyska städer, Berlin (för dagen Bürlin kallad), gjorde inte saken sämre.
Men vad handlar nu allt detta om, egentligen? Visst, fotbollen är stor i Tyskland, men för den skull behöver man väl inte sjunga dessa hjältesånger. Svaret finns historiskt sett i den stora invandringen till Tyskland sedan sent 1950-tal – i dag finns 2,5 miljoner personer med turkisk bakgrund i landet (en femtedel av dessa är tyska medborgare) – och på senare tid har det aktualiserats på allra högsta politiska nivå. Det inleddes med att en viss Thilo Sarrazin tog, som det brukar heta, bladet från munnen och ifrågasatte allt vad invandrare och integration i Tyskland heter. Det gjorde han i boken Deutschland schafft sich ab där han påstår att den genomsnittliga intelligensnivån i Tyskland sjunker på grund av invandrarnas närvaro i landet. Det hade väl varit gott och väl om inte nämnde Sarrazin varit en framstående S-politiker och medlem av den tyska riksbankens styrelse (en post han på grund av sin bok och andra uttalanden nu blivit petad från).
Svar på tal fick Sarrazin av ingen mindre än den tyska presidenten Christian Wulff. På Tysklands nationaldag (3/10) sade han att islam hör till Tyskland på samma sätt som kristendomen och judendomen gör det. För någon sekund stannade klockorna i Förbundsrepubliken, men sedan satte integrationsdebatten på högsta politiska nivå i gång på högvarv. Den senaste att uttala sig i ämnet var ingen mindre än försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg (CSU). I ett tal om tysk integrationspolitik inledde han som sig bör av en regeringspolitiker med att säga att det är trevligt med den kulturella mångfalden i landet, men ”vi får inte glömma vår egen kultur och den får inte ens antydningsvis relativiseras”. Han fick omedelbart hjälp på den traven av landets familjeminister Kristina Schröder (CDU) som menade att tyskfientlighet – hon har själv vid något tillfälle blivit kallad ”tyskhora” – ska bli straffbart på samma sätt som främlingsfientlighet. Integrationsdebatten i Tyskland har med detta nått ett nytt stadium genom att det för toppolitiker från båda blocken inte längre går att huka bakom vackra fraser i integrationsdebatten.
Thilo Sarrazin var inte oväntat ett av de tyska huvudnumren på den i helgen avslutade årliga bokmässan i Frankfurt. Under helgen gick tyskarna man ur huse för att njuta av det vackra vädret, glädjas över den tyska fotbollsviktorian och fira att den årliga ölhävarfesten – Oktoberfest benämnd – hunnit bli 200 år gammal.
Tysk höst
http://www.ne.se/rep/tysk-höst/RP148980
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
