Martin Lagerholm, frilansjournalist
Den tyska kulturen är en kultur av myter. Antingen det handlar om slumrande gamla hjältekungar som Fredrik I Barbarossa, svärdssvingande drakdödare som Siegfried eller sägenomspunna geografiska platser som berget Brocken eller floden Rhen har dessa myter och legender periodvis omhuldats med en romantisk glöd som tangerat det fanatiska. Tysklands katastrofala 1900-talshistoria var i viss mån ett resultat av de vanföreställningar som de nationella myterna i århundraden givit näring åt.
Såväl medeltidseposet Nibelungensången som Luthers reformerta kamp mot det romerska påveväldet hör till den mytiska sfär som alltsedan 1800-talets början – med kulmen kring tiden för grundandet av den tyska nationalstaten 1871 – utsatts för en ideologisk instrumentalisering som bland annat syftat till att kulturhistoriskt rättfärdiga tyskarnas erövringspolitiska strävanden.
Tillnyktring
Som en följd av andra världskriget och nazismen råder i dag en betydligt mer distanserad och tillnyktrad syn på det mytiska arvet. Det gäller också den legend som ofta betraktats som något av tyskarnas urmyt: slaget vid Teutoburger Wald år 9 e.Kr. Det var här, i Kalkriese strax norr om westfaliska Osnabrück, som den romerske guvernören och befälhavaren Varus och hans tre legioner för i år exakt 2 000 år sedan utplånades av de germanska cheruskerna under rebelledaren Arminius kommando. Slaget fick djupgående konsekvenser i den meningen att romarna hädanefter gav upp alla försök att erövra Germanien öster om Rhen.
Händelsen känner vi till tack vare en handfull grekiska och romerska krönikor, bland vilka Tacitus Germania hör till den mest ryktbara och citerade. Tyskarna själva skulle så småningom komma att beskriva bataljen som den europeiska historiens "big bang" och Arminius följaktligen som "Germaniens befriare". Slaget har också tolkats som själva urscenen till det ideologiska "kulturkrig" mellan "det romerska" och "det tyska/germanska" som särskilt underblåstes i det tyska 1800-talets nationalistiska historieskrivning. En hjälte i en sådan principiellt viktig kamp kunde självklart inte stoltsera med ett latinskt namn som Arminius utan döptes på 1500-talet om till det mer tyskklingande Hermann. (Legenden berättar att den som stod för namnbytet var självaste Luther, som hade cheruskern "hjärtans kär", förmodligen främst för att de hade en gemensam fiende i Rom.)
 |
| ISTOCK PHOTO |
| Den mer än 50 meter höga Hermannsdenkmal placerat mitt i Teutoburger Wald. |
Hålslagna myter
Från maj till oktober i år visas en omfattande och ambitiös utställning – 2 000 Jahre Varusschlacht: Imperium, Konflikt, Mythos – fördelad på de tre historiska orterna Haltern am See (Imperium; här var romarnas östligaste militära bas belägen), Kalkriese (Konflikt; platsen för slaget) och Detmold (Mythos; i skogarna utanför den lilla staden står det jättelika monumentet Hermannsdenkmal, en 54 meter hög staty av den germanska hjälten som invigdes 1875).
Utställningen, liksom uppsjön av nyutkommen litteratur i ämnet - här kan nämnas Die Arminiusschlacht av Michael Sommer, Kampf um Germanien av Peter Arens, Als die Römer frech geworden av Boris Dreyer och Die Schlacht im Teutoburger Wald av Reinhard Wolters; sedan tidigare finns Peter S. Wells utmärkta Teutoburgerskogen: Slaget som stoppade Rom att tillgå i svensk översättning – har lagt sig vinn om att inte bara beskriva slagets troliga händelseförlopp som sådant utan har också passat på att slå hål på några populära myter i sammanhanget. Exempel på detta är Hermanngestalten, som i den chauvinistiska tyska historieskrivningen kom att personifiera den autonoma germanska frihetshjälten, medan han i själva verket var utbildad i Rom och hade tjänstgjort i den romerska hären under många år innan han som fanflykting bytte sida och blev upprorsmakare.
Receptionshistoria
Minst lika intressant i sammanhanget är att fördjupa sig i Teutoburgerslagets mångfasetterade receptionshistoria. Arminius/Hermann har länge ingått i tyskarnas kultur- och bildningskanon, där ballader, sånger, skådespel, operor och filmer ägnats hans person, med Heinrich von Kleists nationella beredskapsdrama Hermannsschlacht (1808) som absolut höjdpunkt. Dessutom har den germanska hjälten periodvis fått tjäna som historisk förlaga till sin vad gäller popularitet kanske enda överman, Nibelungensångens Siegfried. Här har man tidigare gjort en poäng av att såväl Hermann som Siegfried var bördiga från den lilla staden Xanten och att de båda hade Rom som fiende. Dock har detta snarare handlat om romantiskt präglade behov av att stärka banden mellan de två viktigaste tyska myterna än om några historievetenskapligt verifierbara teorier.
Vad vårdandet av de här myterna är en indikation på framför allt är tyskarnas historiskt sett djupa längtan efter ett genuint ursprung. Denna är i sin tur är ett resultat av det tyska språkområdets sekellånga uppdelning i småstater och i en skingrad kultur. De båda tyska republikernas återförening för tjugo år sedan, och skapandet av en modern europeisk nationalstat, har i de flesta aspekter gjort att tyskarna lärt sig att "normalisera" sin historiesyn och äntligen kan börja hantera sina myter utan den barlast av fördärvliga demoniseringar som så länge tyngt deras kultur.
(Artikeln publicerad 2009-09-24)
Tyska myter
http://www.ne.se/rep/tyska-myter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
