En tysk resenär i tiden
av Martin Lagerholm,frilansjournalist
1844 publicerade Heinrich Heine i fransk exil sin omedelbart berömda och famösa politisk-satiriska diktcykel Tyskland, en vintersaga. Den resa Heine företog i sitt forna hemland resulterade i en besk kritik av det tyska (preussiska) samhället, och diktverket är också genomsyrat av socialutopiska idéer och en religionskritik av upplysningsfilosofiskt snitt.
När nu författaren och redaktören Wolfgang Büscher mer än halvtannat sekel senare anträder sin tre månader långa resa till fots längs den tyska nationens gränser är det i alla bemärkelser senare på jorden och Tyskland en helt annan plats än det spatiösa land av obegränsade möjligheter under den preussiska kronan.
Tysklands mörka hjärtaBüscher, som tidigare gjort succé med den tematiskt och formmässigt besläktade boken Berlin-Moskau (som också handlar om en resa till fots), rapporterar i sitt nya essäistiskt och poetiskt genomsyrade resereportage Deutschland, eine Reise från ett land snarare präglat av ett slags utdraget efterkrigstillstånd med vemodet och de slocknade drömmarna som dominerande inslag i den själsliga vegetationen.
Här lever man i andlig mening ännu med konsekvenserna av det forna Tysklands mobiliseringar och nationella yra. Büscher stöter under sin långa resa på människor som visserligen lever sina liv här och nu, men medvetet eller omedvetet också med vaga minnesbilder av en värld som inte längre finns.
Fotvandringen sträcker sig runt i cirkel, från inre Rhenlandet vid nederländska gränsen, via Helgoland, Rügen, längs de östra gränsområdena Pommern och Schlesien, ned till bayerska byar invid de södra alperna och upp till Rhendalen igen. Men i lika hög grad kan rundturen beskrivas som ett slags färd nedåt och inåt, mot det samtida Tysklands mörka hjärta.
Den tyska själenBüscher har en fantastisk förmåga att kalejdoskopiskt levandegöra sina intryck av de olika tyska landsdelarna och dess städer, byar och invånare, och han förbinder sina betraktelser med en lika sublim som osentimental medkänsla med sitt hemland. Själva kärnan i gestaltningen av den 3 500 kilometer långa expeditionen längs med de tyska nationsgränserna utgörs i hög grad av oförutsedda och ovillkorliga möten med verkliga människor i genuina miljöer.
De motivmässiga beröringspunkterna med landsmannen W.G. Sebalds melankoliska vallfarter i böcker som Utvandrade och Saturnus ringar är slående, och Büschers bok kan i likhet med sin författarkollegas verk beskrivas som en lovsång till långsamheten och till de människor som trots allt ännu syrsätter de övergivna platserna med sin ande. Författaren och observatören låter så detta provinsens nedskruvade tempo tränga in i sig och i läsaren med en mörkt lyrisk suggestionskraft som är svår att värja sig mot.
Büscher har med detta briljant genomförda reportage samtidigt lyckats med det som många andra författare gått bet på sedan den tyska återföreningen, nämligen att utan irriterande skarvar och instrumentaliserande tendenser foga samman öst med väst, det gamla med det nya, och har där funnit ett slags samlande folkmentalitet i den milda fördragsamheten med tanken på melankolin som en av livets dominerande krafter: "Jag såg dukarna på borden och skåpen, de näpna bilderna på söta pojkar som skänker blommor till söta flickor, boningsrummens tickande stillhet, det starka behovet av frid, och det tycktes mig som om jag i det ögonblicket förstod den nya tyska själen."
Reportage på NE.se: Sebalds melankoliska resa
(Artikeln publicerad 2007-08-01)
Tyskland: En tysk resenär i tiden
http://www.ne.se/rep/tyskland-en-tysk-resenär-i-tiden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
