Tyskland i valet och kvalet

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Det är verkligen inte avundsvärt att heta Angela Dorothea Merkel i dessa dagar! Den ena stunden ska hon rädda euron och med den hela eurozonens ekonomi. I nästa stund står hon i valet och kvalet om Tyskland ska skicka bombplan mot Libyen och innan hon fått av sig hatten är det dags att besluta om hur många av de 17 kärnkraftverken i Tyskland som ska läggas i malpåse.

Som om inte det räckte och blev över ska hon däremellan agera vallokomotiv i ett Tyskland som genomför inte mindre än sju delstatsval under året. Det för hela

regeringen svåraste och känsligaste av dem hålls nu på söndag i Baden-Württemberg. Samma dag går även Rheinland–Pfalz till val.

Stefan Mappus och Angela Merkel på ett plakat i samband med en kärnkraftsdemonstration i Stuttgart 14 mars.

MARIJAN MURAT/AFP/SCANPIX

Superwahljahr

Det som i Tyskland kallas för supervalåret inleddes med Hamburg 20 februari. Där förlorade det regerande CDU inte mindre än 20,7 procent av sina röster, medan De gröna och SPD tillsammans gick fram 15,8 procent. Nästa val hölls förra helgen i Sachsen–Anhalt. Det slutade med att det mesta tyder på att allt förblir som det har varit, nämligen att CDU styr i koalition med SPD (detta trots att vänstern med Die Linke fick fler röster än socialdemokraterna).

I Baden–Württemberg har CDU styrt ensamt i hela 57 år. Vid lantdagsvalet 2006 fick partiet 44,2 procent av rösterna, men sedan dess har mycket vatten runnit i Neckar kring delstatshuvudstaden Stuttgart. En ymnig vattenåder som dragit många röster från inte minst CDU har gällt bygget av en ny järnvägsstation i Stuttgart (Stuttgart 21). För bygget står CDU och FDP och De gröna och Die Linke är emot, medan det inom SPD finns olika falanger. Förbundskansler Merkel har försökt gjuta olja på de upprörda vågorna, men hur långt det räcker för att hålla kvar CDU vid makten återstår att se. Skulle det inte gå förlorar partiet sina sex röster i förbundsrådet, och hela Merkels regering kommer att hänga på en mycket skör tråd med förbundsdagsnyval som en möjlig konsekvens.

Kernenergie

Till ovanstående ska läggas frågan om kärnkraftens vara eller icke vara i Tyskland. Så sent som för sex månader sedan förlängde den sittande regeringskoalitionen CDU–FDP löptiden för landets 17 kärnkraftverk med 14 år. Den åtgärden beskrevs då av fru kanslern själv som ”en revolution” och hennes ställföreträdare, FDP:s Guido Westerwelle, sade att en förtroendeingivande politik ”inte kunde klara sig utan kärnkraft”.

Sedan hände det som fortfarande sker i Japan: Fukushima. På snabba två veckor har det av den nyligen så kärnkraftspositiva kanslern blivit en ”Ausstiegskanzlerin” (’avhopparkansler’). Med ens har kärnkraft på tyska blivit ett Nein-Wort. Nu gäller det att snabbast möjligt söka sig bort från denna ”Risikotechnologie”. Medan SPD sedan tidigare vill att man ska lämna kärnkraften bakom sig till 2020 vill nu CDU med sin kansler i spetsen helst göra det ännu snabbare. Tidningen Der Spiegel (nummer 12/21 mars) kommenterar vändningen så här: ”Det är som om påven plötsligt skulle ställa sig bakom en kampanj för p-piller.”

Kärnkraften finns självklart med i valet i Baden–Württemberg. Den tidigare så kärnkraftspositiva ministerpresidenten i Stuttgart, CDU:s Stefan Mappus, har de senaste två veckorna fått så iskalla fötter att han redan lovat att ställa två av delstatens gamla kärnkraftverk – Neckarwestheim och Philippsburg – på sparlåga. Der Spiegel igen: ”Tidigare hade Mappus var sak på sin plats: atomkraften är bra för klimatet, barnet hör samman med mamman och Stuttgart behöver en ny järnvägsstation. Nu rycker alla i honom och Mappus vet inte längre vad som är upp eller ner (wo ihm der Kopf steht). Nu handlar det inte längre om principer, nu vill han bara och till varje pris vinna valet.”

Super Sprache

Det är en efterhängsen kliché om tyskarna att de marscherar i takt, att de oemotsagt lyder order som ges och att de hyllar ordning som den yttersta principen här i livet. Den som fortlöpande följer utvecklingen i Tyskland ska snart märka att det är en kliché som en allt större del av tyskarna inte lever upp till.

Det räcker att följa den pågående valkampen i Tyskland för att, som svensk van vid valkampanjer som tjänar som bedövningsmedel för stora delar av valmanskåren, se att inställningen till politiker är allt annat än respektfull eller hovsam. Några exempel från hur tidningen Der Spiegel skildrar olika delar av valdebatten kan tjäna som illustration till det sagda.

Om miljöministern Norbert Röttgen: ”Han har så till den grad skyndat på sitt liv att han själv knappt hinner med.”

Om De grönas Winfried Kretschmann i Baden–Württemberg: ”Kretschmann kommer från Laiz. Det är en by i Schwäbische Alb med en krans kring krigsmonumentet, en telefonkiosk från den avlägsna tid då dessa fortfarande var gula och ungdomar i byn har uppenbarligen andra hobbies än vandalism.”

Om CDU:s Stefan Mappus: ”Nu blev det fart på honom. Tidigare, under sonderingssamtalen, hade han i stället suttit där stum och räknat saltkornen på pretzelbröden.”

Om CDU:s Reiner Haseloff i Sachsen–Anhalt: ”Efter bara några minuter in på hans tal har han nästan helt och hållet lyckats bedöva (narkotisieren) publiken.”