Arne Järtelius, nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Den som ”68-rörelsen” beryktade vänsterrörelsen anlände till den dåvarande tyska förbundsrepubliken, Västtyskland, redan våren 1967. De protester som då genomfördes skulle snart få ett eko som vibrerade genom och förändrade hela det västtyska samhället.
De protester som i andra länder vid den här tiden riktades mot ”etablissemanget” med utbildningssystemet som främsta måltavla och mot kolonialkrigen i ”tredje världen” utvecklades i Förbundsrepubliken Tyskland i stället till en snart mycket blodig kamp mellan generationerna med Hitlertiden och de brott som då begicks som främsta vågbrytare.
 |
|
Benno Ohnesorg sköts till döds av en polisman i Berlin 2 juni 1967. Han blev därmed det tyska studentupprorets första martyr. |
|
ap/scanpix |
”Att kasta bomber i massornas medvetande”
Berlin den andra juni 1967. Shahen av Iran var tillsammans med sin hustru, den vackra Farah Diba, på statsbesök i Tyskland och i det ingick en visit i den gamla tyska huvudstaden. I Berlin togs han i rådhuset emot av den regerande borgmästaren Heinrich Albertz, och ute på gatorna följdes hans väg till Schöneberger Rathaus av nyfikna berlinare. På kvällen gavs det en operaföreställning med shahen som hedersgäst. Utanför operan hade några tusen studenter – bland dem många exiliranier – samlats för att demonstrera mot kejsaren. Demonstranterna fick polisen att gå till attack med höjda batonger. I det handgemänget pryglades bland många andra studenten Benno Ohnesorg och när han försökte undkomma den behandlingen blev han av polismannen Karl-Heinz Kurras ”i nödvärn” skjuten i bakhuvudet. Tre dagar senare avled Ohnesorg. Borgmästare Albertz formulerade vad tidningarna med Bild-Zeitung i spetsen nästa dag skrev: ”Vi låter oss inte terroriseras av någon minoritet.”
Benno Ohnesorgs död blev startskottet för den spiral av våld och brutalitet i vilken Rote Armee Fraktion (RAF) uppstod. Lägg till det sådant som de tre skotten som svårt skadade studentledaren Rudi Dutschke i Berlin den 11 april 1968, den med Andreas Baader och Gudrun Ensslin som främsta påtändare anlagda varuhusbranden i Frankfurt am Main veckan innan och den väpnade fritagningen av Andreas Baader av bland andra journalisten Ulrike Meinhof två år senare. Det utgjorde det yttre sceneriet för det som 1977 skulle bli den tyskaste av höstar i mannaminne efter andra världskriget.
RAF hade sina rötter i 1950-talet, och rörelsen hade förmodligen inte varit möjlig utan tredje riket och den statligt organiserade judeutrotningen mot vilken inget organiserat motstånd gjordes i Tyskland. RAF uppstod under en tid då studentrörelsen växte sig stark i hela västvärlden, då studenterna i Paris med framgång reste barrikaderna, då Vietnamkriget eskalerade, då tjeckerna under en kort vår i Prag levde på hoppet om en annan tid, då palestiniernas kamp mot Israel intensifierades och då många yngre tyskar – företrädesvis studerande med en liberal medelklassbakgrund – ville göra upp med en föräldrageneration som på alla de sätt försökt sopa tredje riket och sin egen roll under det samma under mattan. Den som frågar efter RAF:s ideologi blir svaret till stor del skyldig. Man ville ha till stånd ”en konfrontation med makten” och med den stat som ”inte brutit mot sitt fascistiska förflutna”, men man saknade ett program för hur det skulle uppnås. De skott man sköt och de bomber man kastade sades vara avsedda för ”massornas medvetande”, men de nådde inte längre än till massmedierna med boulevardbladet Bild-Zeitung i spetsen.
”Hur många döda har ni? Ingen.”
1977 skulle bli ett avgörande år för såväl RAF som den västtyska staten. Det var ett kampår som, sett i historiens ljus, var förlorat på förhand för terroristerna i samma stund som de till den västtyska regeringen ställde sin ”Machtfrage”, sin fråga om vem det var som styrde landet, men som när det var som mest intensivt av den sittande förbundskanslern Helmut Schmidt beskrevs som den största statskrisen i Förbundsrepubliken Tysklands historia.
Den 8 februari 1977 släpptes RAF-medlemmen Brigitte Mohnhaupt. I fängelset Stammheim i Stuttgart hade hon suttit i den cell där Ulrike Meinhof året innan begått självmord. Åter i frihet blev Mohnhaupt som tredje kvinna efter Meinhof och Ensslin ledare för RAF. I par med Peter-Jürgen Boock kom hon att leda RAF:s ”andra generation” (en tredje och sista RAF-generation uppstod omkring 1982 för att självupplösas 1998). Den 28 april samma år avslutades processen i Stammheim mot Baader, Ensslin och Jan-Carl Raspe. De döms samtliga till livstids fängelse.
På skärtorsdagen tidigare i månaden sköt ”Kommando Ulrike Meinhof” på öppen gata i Karlsruhe ihjäl Sigfried Buback, tysk riksåklagare, och den som satt igång processen i Stammheim. Det markerade samtidigt tidpunkten då offren upphörde att vara människor för RAF, de blir endast till bärare av olika funktioner.
Den 30 juli dödade RAF Jürgen Ponto, styrelseordförande i Dresdner Bank. Det visade sig vara ett taktiskt felslag i den meningen att den livaktiga tyska vänstern från och med nu intet ville ha att göra med RAF, vars aktioner från första stund uteslutande kommit att rikta sig mot att få sina fängslade kamrater befriade, medan den övriga vänstern var sysselsatt med dagspolitiska spörsmål; motståndet mot kärnkraftsutbyggnaden i Förbundsrepubliken var vid den här tiden en viktig sådan.
”Nu eller aldrig!”
Den 5 september kidnappade ”Kommando Siegfried Hauser” – Hauser hade omkommit i samband med ambassadkapningen i Stockholm två år tidigare – chefen för den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer. För att ytterligare sätta press på den tyska regeringen, som inte visar sig vara beredd att vika en tum för att få Schleyer frigiven, lyckas det RAF – inte utan hjälp från ”kamraterna” i palestinska PFLP – att den 13 oktober kapa ett Lufthansaplan med 86 tyska semesterfirare och fem besättningsmän. Nu eller aldrig!
Svaret från Helmuth Schmidt på RAF:s ultimatum – om ni inte släpper våra fängslade medlemmar dödar vi gisslan – var ett entydigt och eftertryckligt nie, aldrig. Natten till den 18 oktober lyckades en tysk kommandoenhet – GSG 9 – inom den tyska polisen övermanna kaparna och frita samtliga i gisslan på flygplatsen i Mogadishu, Somalia. Det blev samma natt känt bland de fängslade RAF-medlemmarna och då de insåg att kampen, dvs. att deras chanser att bli utväxlade är slut, begick tre av dem – Baader, Ensslin och Raspe – självmord. Dödsorsaken har diskuterats sedan dess, men de officiella organ som undersökte de döda – en tysk och en internationell – var eniga: Freitod, döda av egen hand. Dagen därpå sköt RAF ihjäl Hanns Martin Schleyer, palcerade kroppen i bagageutrymmet på en Audi 100 och meddelade polisen var de kunde återfinna den. RAF hade nått vägs ände.
Facit för RAF:s nästan 30-åriga närvaro (1970–98) på den västtyska scenen ser ut som följer enligt siffror från den tidigare chefen för den tyska kriminalpolisen Horst Herold: 67 döda, 230 skadade, 250 miljoner euro i egendomsskador, 31 bankrån med ett byte på 3,5 miljoner euro, flera miljarder euro i kostnader för att bekämpa vänsterterrorismen. 517 personer dömda för medlemskap i en terrororganisation och 914 fällda för att stödja en sådan.
”Självklart måste jag ta på mig skulden.”
Baader–Meinhof-ligan och RAF lever! Den slutsatsen måste man dra av den intensiva diskussionen i Tyskland under 2007 om den tyska vänsterterrorismen och dess rötter. Trots att 30 långa år gått sedan den tyskaste av höstar är minnet av det som då utspelade sig mycket levande i dagens Tyskland med såväl öppna sår som gott om ömma tår. Men fortfarande verkar det vara en bra bit kvar tills RAF ses som en del av många andra i den tyska historien.
År 2007 fanns RAF åter i allra högsta grad med på den tyska dagordningen. Vad som framför allt väckte de riktigt stora massmediekänslorna till liv var en nådeansökan från ”RAF-regissören” Christian Klar om att bli benådad efter 24 år i fängelse för flera mord. Ungefär samtidigt benådades hans RAF-medbrottsling Brigitte Mohnhaupt efter totalt 30 år i fängelse. Liksom på 1970-talet tog nu de tyska tidningarna åter till de riktigt stora brösttonerna och de en gång inövade reflexerna väckte till liv minnen av att det mesta om och kring RAF på sin tid utspelade sig i och skapades av medierna. Christian Klar blev inte benådad och det hjälpte föga att han erkände sin skuld och bad om ursäkt för det lidande han åstadkommit. Det fick i sin tur en del tidningar att jämföra Klars livstidsstraff med de straff som ledande nazister och massmördare efter kriget dömdes till (av dem var det endast en, Rudolf Hess, som dömdes till livstids fängelse). Cirkeln hade åter slutit sig.
År 2007 såg i Stuttgart även en teateruppsättning om RAF där man under tre veckor visade mer än 30 enskilda produktioner – ”Endstation Stammheim” – som gestaltade RAF-komplexet med konstnärliga medel. En långfilm om RAF – Der Baader Meinhof Komplex – med den framgångsrike Bernd Eichinger (Undergången) som producent är premiärplanerad till november i år. Inte oväntat har ett flertal böcker utkommit som tar sig an både RAF och, för första gången, de många offren och deras efterlevande för dess terrorverksamhet med Wolfgang Kraushaars Die RAF und die linke Terrorismus i två band som den mest omfattande.
Det stora intresse som i Tyskland under 2007 ägnades Baader–Meinhof-ligan och RAF, 30 år efter den tyska hösten, visade att den delen (det finns flera) av den tyska historien definitivt inte är över (vorbei) och inte på långa vägar bearbetad (verarbeitet).
(Reportaget publicerat 2008-05-12)
Tyskland: När våren blev till höst
http://www.ne.se/rep/tyskland-när-våren-blev-till-höst
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
