Folke Schimanski, författare och journalist
Är tyskarna på väg att försonas med sig själva? Innebär det att den permanenta skuldbördan sedan Hitlertiden med dess brott mot mänskliga rättigheter och folkmord kan lättas något?
Det är ett tema som under senare år – med en kulmen under 2003 – avspeglats i ett antal debatter och dispyter i det återförenade Tyskland. Det har handlat om fördrivna, kollektivskuld, minnesmärken och skeppsbrutna.
 |
|
Modell av förintelsmonumentet i Berlin. |
|
JAN BAUER/AP PHOTO/PRESSENS BILD |
Fördrivna tyskar
Att tesen om kollektivskuld kan ifrågasättas är utgångspunkten för Erika Steinbachs förslag till ett centrum för de fördrivna. Fru Steinbach är ordförande för Bund der Vertriebenen, ett inflytelserikt språkrör för de 15 miljoner tyskar som tvingades lämna gods, hus och hem som en följd av tillbakarullningen av Hitlers imperieplaner. Hon menar att de tyskar som under stora umbäranden och lidanden drevs bort från Polen och Tjeckoslovakien inte kan ses som kollektivt ansvariga för nazisternas terror. Där har hon förstås en poäng – principiellt är det ju fel att göra hela befolkningar ansvariga för begångna illdåd.
Men Steinbachs väldisponerade utläggningar urartar inte sällan i vårdslösa provokationer – som att tjeckerna minsann inte hade det så illa under protektoratsväldet. Eller att, som hon gjorde i en tidningslokal i Warszawa, svulstigt ”förlåter och ber om förlåtelse” för det som naziockupanterna tillfogade den polska befolkningen. (Hon tog därmed över ett uttalande från den polska biskopskonferensen 1966, något som inte togs så väl upp.)
Steinbachs allmänna uppträdande har gjort hennes idé om ett Zentrum gegen Vertreibung tvivelaktigt. Detta i synnerhet som det skulle koncentrera sig till fördrivningen av tyskarna och inte av, till exempel, fördrivandet av drygt två miljoner polacker från ett territorium som Sovjetunionen tog över efter kriget – deras nya hem blev de av Tyskland avträdda provinserna. Hon ville dessutom att centrumet skulle placeras i Berlin, och det kan vara lätt att föreställa sig det som en motvikt till monumentet om förintelsen av judarna, som håller på att byggas i samma stad.
Fördrivna européer
Erika Steinbach är inte helt oväntat ett rött skynke för opinionsbildarna i Polen och Tjeckien. En artikel i den polska veckotidningen Wprost pryddes på omslaget av ett montage av Erika ridande i SS-kostymering på en kuschad förbundskansler Schröder. Vilket för övrigt i sin tur väckt den senares protester.
Tanken om fördrivningscentrumet har inte fått något gensvar hos den tyska regeringen; både Gerhard Schröder och utrikesminister Joschka Fischer har uttalat sig mot det. Men inrikesminister Otto Schilly har uttalat sig välvilligt i frågan, och i projektets stiftelse sitter hans partikamrat Peter Glotz, som knappast hör till hökarna i de fördrivnas organisationer. Glotz utkom för övrigt förra året med en bok om fördrivningen av drygt två miljoner tyskar från Sudetenland. Mycket som skildras i den är självupplevt. Glotz har en tysk far och en tjeckisk mor och fick lämna sin hemstad Eger.
Steinbachs idé har å andra sidan lett till motförslag. Glotz partivän Markus Meckel har med viss framgång lanserat tanken om ett centrum för Europas alla fördrivna, som skulle sätta Steinbachs skyddslingar i ett större sammanhang. I samma anda uttalade sig den tyske förbundspresidenten Johannes Rau vid ett besök i den polska staden Gdansk, och han verkade få stöd av den polske presidenten Aleksander Kwasniewski. Men det är föga troligt att Erika Steinbach var ute efter något sameuropeiskt fördrivningscentrum där de fördrivna tyskarna inte skulle få monopol på lidandet.
Den här debatten kommer kanske att fortsätta eller så sakteliga ebba ut, men det i sammanhanget tråkiga är att Steinbach lyckats skärpa motsättningarna mellan Tyskland och dess forna ockuperade, varigenom åratal av förbrödning kommit i svaj.
Skuldbördor
Under förra hösten kom dock fördrivningstemat i bakgrunden för ett sensationellt tal i förbundsdagen av CDU-ledamoten Martin Hohmann. Efter det blev han beskylld för att ha gjort antisemitiska uttalanden och detta på den nya tyska nationaldagen den 3 oktober. I den efterföljande debatten har hans anförande blivit förenklat, men det var också snårigt så det förslog.
Vad han ville var att ge luft åt sin irritation över att tyskarna permanent och unisont måste be om ursäkt för nazismen och kriget. Därvid drog han en olycklig parallell till judar som han menade hade stor skuld i Stalins terrorvälde genom att många av dem skulle ha suttit på ledande platser i bolsjevikstyret. Lika lite som man kan lasta judarna i gemen för detta kan man göra det med tyskarna, var hans utstuderade poäng.
Men Hohmanns många exempel på kopplingen mellan judendom och bolsjevism gav synnerligen obehagliga associationer till en av grundpelarna i den nazistiska greuelpropagandan, och upprördheten blev stor. Fyndigare var hans poäng att fransmännen fortfarande förhärligar tyrannen Napoleon, ingen skulddebatt där inte.
Från judiska organisationers sida uttalade man sin bestörtning över att ett sådant tal kunde hållas i förbundsdagen. Och inte ens Edmund Stoiber, CDU-CSU:s kanslerskandidat, som hör till högerflygeln inom partiet, höll sin hand över Hohmann utan krävde hans omedelbara uteslutning ur CDU:s förbundsdagsfraktion. Stoiber kunde knappast göra annat, eftersom han just skulle inviga Europas största judiska centrum i Bayernmetropolen München på årsdagen för Kristallnatten.
Hohmann åkte till slut ut ur förbundsdagen, även om en minoritet röstade emot. I samband med detta rullade ett annat huvud: brigadgeneral Reinhard Günzel, som skrev ett obetänksamt hyllningsbrev till Hohmann med anledning av det kontroversiella talet. Han fick genast silkessnöret av försvarsministern – dagens tyska Bundeswehr, som välartad arvtagare till Hitlertidens Wehrmacht, måste hållas kemiskt ren från sådana felsteg.
Offerroller
Samtidigt med Hohmannaffären blev det nya stridigheter om det slutligen avgjorda förintelsemonumentet i Berlin. Detta ska bestå av ett otal pelare som ska minna om de många judiska offren under andra världskriget. För att skydda dessa mot exempelvis hakkorskludd så gäller det att bespruta dem med ett antigraffitimedel.
Pinsamt nog uppdagades det att medlet skulle anbringas av kemiföretaget Degussa, vars föregångare under kriget levererade Zyklon B-gas till förintelselägren. Detta kan många judar förståeligt nog inte acceptera, även om monumentet mest är tänkt att skapas av tyskar för tyskar som ett massivt memento kring det som skett.
Ett tag var Degussa ute i kylan och deras arbete stoppades, men av ekonomiska skäl beslutades att firman skulle få utföra sitt jobb, annars hade det betytt en förlust av nästan 2,5 miljoner euro. Därtill har projektet haft så många födslovåndor att man kände att man måste komma i gång med bygget på allvar.
Det finns ytterligare några smärre tyska skulddebatter att referera. Under 2002 fick tyskarna en offerroll i historikern Jörg Friedrichs kontroversiella bok Der Brand. I den skildras de allierades bombningar, som skapade oerhörda lidanden och ledde till tio gånger större antal döda än blitzen i Storbritannien. Året därpå följde Friedrich upp sin vetenskapliga studie med en fotobok, Brandstätten (’Brandplatser’), där bombterrorn visas i ohyggliga bilder av förkolnade lik och förstörda stadscentrum.
Ytterligare en kontroversiell angelägenhet knyts till den lilla universitetsstaden Erlangen i Bayern. På en sidoscen till Stadttheater Erlangen visades – med premiären framflyttad en månad på grund av olika protester – en pjäs med titeln Die Wölfe (’Vargarna’) av Hans Rehberg, medlem av nazistpartiet. Protestaktioner kring pjäsen, som handlar om en undergångsdömd ubåtsbesättning, gjorde teaterföreställningen till en av Tyskland mest uppmärksammade under hösten 2003. Pjäsen hade sin urpremiär i Breslau mitt under brinnande krig 1944 och har inte visats sedan dess. Kritiken riktade in sig på att pjäsen mådde bäst av att fortsatt glömmas bort. På det svarade regissör och scenograf att de tyckte att pjäsen genom sin mångtydighet har en aktualitet i dagens Tyskland.
(Artikeln publicerad 2004-02-10)
Tysklandsdebatt: Synd och skuld
http://www.ne.se/rep/tysklandsdebatt-synd-och-skuld
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
