Underskatta aldrig en underdog

Underskatta aldrig en underdog

av Helena ÅsbrinkNE-redaktionen

Att argumentera för en film som Little Miss Sunshine i Oscarstider känns lätt som att jobba i motvind. Till skillnad från Clint Eastwoods Oscarsnominerade Letters from Iwo Jima behandlas här inga världsomvälvande händelser på ett storslaget sätt. I stället får vi följa en amerikansk familj under ungefär tre dygn, på väg från Albuquerque i en illa medfaren Volkswagen till en skönhetstävling för barn. Manusförfattaren Michael Arndt vecklar upp sin historia i en rättframt kronologisk ordning, utan ambition att skapa den komplexa väv av perspektivskiften genom tid och rum som gör Babel till en av förra årets mäktigaste filmupplevelser. Manuset bäddar förstås inte heller för spektakulär kostymdesign à la Marie Antoinette eller en chans till en guldstatyett för bästa scenografi. Och trots att skådespelarna i Little Miss Sunshine gör bra ifrån sig är de inte i klass med Leonardo DiCaprio eller Meryl Streep, för att nämna ett par av årets nominerade huvudrollsinnehavare.

 
 Twentieth Century Fox-media
 Familjen Hoover med farfar (Alan Arkin) längst till vänster.
Så hur ska då en film som Little Miss Sunshine kunna hävda sig i konkurrensen? Möjligen just för att den står i kontrast till de övriga. För den här lilla pärlan rymmer så mycket annat, långt från majestätiska panoreringar, stora gester och sofistikerad berättarteknik. Dessutom har den redan hunnit visa musklerna i andra filmtävlingar, som Producers Guild of Americas gala. Där tog Little Miss Sunshine hem priset för bästa film framför näsan på både Babel och Departed.

Michael Arndt, en nykomling i filmbranschen, har på många sätt gjort en typisk independentfilm om en dysfunktionell familj. Resan från manus till bioduk visade sig bli lång och krokig, kantad av ekonomiska svårigheter. Väl färdig gjorde Little Miss Sunshine succé på den årliga filmfestivalen Sundance, världsberömd för sina visningar av independentfilm. Strax därefter köptes den upp av ett större bolag, Fox Searchlight. Lyriska recensenter pratar plötsligt i mun på varandra: solskenshistoria, roadmovie, älskvärda karaktärer! Så vad är egentligen nyckeln till framgång i det här fallet?

Little Miss Sunshine berättar om familjen Hoover på väg till en skönhetstävling för barn. Dottern Olive (spelad av den Oscarsnominerade Abigail Breslin) ska ställa upp, ivrigt påhejad av sin farfar. I den skraltiga minibussen ryms även resten av den excentriska familjen: den framgångsfixerade fadern Richard (Greg Kinnear) som misslyckas med sin egen karriär, mamma Sheryl (Toni Collette) som gör sitt yttersta för att hålla ihop familjen och storebror Dwayne (Paul Dano), en svartsynt femtonåring som avlagt tysthetslöfte till den dag han kommer med i flygvapnet. Sheryls självmordsbenägne bror, Marcel Proust-kännaren Frank (Steve Carrell) som förälskat sig i en manlig student men brädats av sin kollega, följer också med på resan. Det gör även farfar Edwin (Alan Arkin), nyligen utsparkad från ålderdomshemmet på grund av sitt heroinmissbruk och tilltagande porrkonsumtion.

Styrkan i Little Miss Sunshine ligger i kombinationen av det enkla berättandet och karaktärernas paradoxala beteende, och det märkligt självklara i det samspelet. Till exempel startar misantropen Dwaynes och den labile Franks förståelse för varandra i Dwaynes pojkrum – under en stor affisch föreställande hans förebild Nietzsche. På ett liknande sätt är farfaderns inställning till sex och porr tveksam, samtidigt som han aktivt motsätter sig det rådande kroppsidealet i andra sammanhang. I sin rollprestation lyckas Arkin vara både genuint osympatisk och världens bästa farfar. Motsägelserna fortsätter: den behärskade Proust-professorn övermannas av sin uppflammade passion och Olives uppträdande på skönhetstävlingen ger till syvende och sist uttryck för samma sexualiserade samhällssyn som de konkurrerande Barbie-lolitorna anspelar på.

Konkurrensen om en Oscar för bästa film är troligtvis för tuff, och Rinko Kikuchi som Chieko i Babel bjuder på hårt motstånd i kampen om bästa kvinnliga biroll. Därför hoppas jag på en birolloscar till Alan Arkin för hans gestaltning av farfar Edwin. Trots att Arkin inte är med i hela filmen medverkar han definitivt till att göra Little Miss Sunshine till ett guldkorn, och chansen är stor att det växer till en hel statyett. Det skulle bli en värdig avslutning efter Arkins hela 86 filmer och hans två tidigare nomineringar från 1960-talet.

(Artikeln publicerad 2007-02-20)

Underskatta aldrig en underdog
http://www.ne.se/rep/underskatta-aldrig-en-underdog
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin