Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Äntligen! Det säger nog både kronprinsessan Victoria och Daniel Westling. Efter en minst sagt hektisk tid inför bröllopet ska de snart förhoppningsvis få lite mer tid för varandra. Äntligen säger nog också stora delar av den svenska befolkningen som dag in och dag ut matats med senaste nytt från bröllopet.
Är det något som nu ska göras så är det att med kritisk blick titta tillbaka på det som varit. Hur ska den väldiga mängd damm av olika densitet som virvlats upp inför och i samband med kronprinsessbröllopet tolkas? Det har som säkert bekant varit svårt att undvika allt ståhejet kring bröllopet – det går för dagen inte ens att beställa en oskyldig liten latte utan att bli brutalt påhoppad av en massa ”kungligt fluff i kakdisken” – men nu är det hög tid att hitta en tolkningsram att sätta in det hela i för att få det förklarat.
 |
|
Hur tolka denna bild? |
|
PAUL HANSEN/ROYAL COURT |
Som i en saga
Riktigt som i sagorna blir det inte i samband med kronprinsessbröllopet. Daniel får förvisso titeln prins och ska efter kungligt beslut som gift tituleras Ers Kungliga Höghet Prins Daniel – inte illa för en kille från bystan – och vidare får han hela Västergötland, nåja i alla fall titeln som hertig av landskapet, och, inte minst, han får i dubbel mening sin Victoria, Sveriges statschef in spe.
Victoria då? För henne är det mesta sig likt sedan hon genom förändringen i successionsordningen 1980 blev Sveriges tronföljare vid fyra års ålder. Det kan kanske låta lite tradigt i längden, men eftersom hon böjdes i tid för den krokiga färd som väntade henne har hon förmodligen hunnit vänja sig. En eller annan pojkvän skymtade förbi i spalterna innan det blev Daniel Westling för hela slanten för – är det åtta långa år sedan? – ”Vickan”. Att det sedan skulle ta en sådan tid för pappa kungen och regeringschefen att bestämma sig – bådas ja behövs för ett tronföljaräktenskap – ska förmodligen inte Victoria lastas för. Hon ska vara glad att det inte för henne gick som med prinsessorna i sagorna. Tänk på Törnrosa och Snövit. De låg ju båda och sov när deras tilltänkta avgjorde deras familjeöden. Och hur var det med Askungen? Där höll styvmorsan på att ställa till det riktigt ordentligt, och hade det inte varit för att hon – Askungen således – haft rätt skostorlek i prövningens tid vet man inte hur det hade slutat. ”En god prinsessa”, skriver Moa Matthis i sin bok om drottning Maria Eleonora (1599–1655), ”igenkänns på sin passivitet, som gränsar till medvetslöshet.” Gäller det även för kronprinsessan Victoria?
För att förstå allt väsen och all uppståndelse i samband med Victorias och Daniels bröllop får vi emellertid ta kungen och vad som sägs om honom i sagorna till hjälp. Nej, jag tänker inte på H.C. Andersen och Kejsarens nya kläder (1837). Den låter i dagens öron mest av allt som ett beställningsverk av Republikanska Föreningen. Kejsarens nya kläder var ju sådana att de var osynliga för varje människa som inte dög till sitt ämbete. Är det inte precis sådana klädespersedlar Republikanska Föreningen anser att hela den svenska kungafamiljen är klädd i? (Föreningen i fråga verkar till och med anse att det är kungahuset självt som ständigt väver dessa nya och osynliga kläder för att sedan begära ett inte oansenligt apanage i ersättning för sitt tilltag.) Nej, i stället handlar det när det gäller kungen om gamla goda folksagor – med betoning på det folkliga – och deras sätt att på ett symboliskt plan skildra världen.
I vår tid är det medierna som tagit över folksagornas roll när det gäller att förmedla en sagolik bild av det svenska kungahuset och vad det står för. Den som tycker om ett historiskt arv, sekelgamla traditioner och ett samhälle där det tydligt framgår vad och vem som är upp och vad som är ner har mediebevakningen av kungliga bröllop att tacka för mycket. Det gäller inte bara det förestående bröllopet. Enligt Martin Jönsson, redaktionschef på Svenska Dagbladet, var mediebevakningen av kung Carl XVI Gustafs och Silvias bröllop minst lika stor som i dag. Hans egen tidning hade 1976 en bröllopsbilaga på själva bröllopsdagen på 56 sidor och dagen efter kom en ny bilaga på 32 sidor. I sitt bidrag i boken Media and Monarchy in Sweden (2009) noterar forskaren Kristina Widestedt efter att ha undersökt tre kungliga bröllop (1888, 1932 och 1976) hur lite kungajournalistiken förändrats ända in i vår egen bröllopsyra tid.
Var är nu det lilla barnet i Andersens saga som ropade: ”Han har ju ingenting på sig!”?
Självreproducerande saga
Den som vill försöka förstå vad det är som de senaste månaderna från alla de håll sköljts över oss med anledning av det förestående kronprinsessbröllopet kan med fördel ta del av Mattias Frihammars avhandling i etnologi. Avhandlingens titel är densamma som inledningsorden i Kungssången – Ur svenska hjärtans djup – och disputationen hölls en vecka innan bröllopet stod. Snacka om tajming! Det kanske till och med blev lite för mycket av den varan eftersom avhandlingens empiri är aningen både kortfattad och rumphuggen och den hade vunnit på att både bearbetas och utökas en del, men avhandlingens inledning, där syfte, frågeställningar och metod redogörs för, är en lisa att läsa. (Den är ett måste för Stockholms Stadsmuseum som håller på med en insamling av material i samband med lördagens bröllop.)
”Ur en skådespelares perspektiv”, skriver Frihammar inledningsvis, ”är rollen som kung den lättaste att spela, eftersom det hänger på de övriga aktörerna i skådespelet att göra gestaltningen trovärdig.” Det gällde, som vi såg ovan, för den nakna kejsaren hos Hans Christian Andersen och det har gällt och gäller i allra högsta grad för de kungliga i samband med det förestående bröllopet. Det är vi – medier, intressegrupper, företag och allmänhet – som genom vårt intresse gör bröllopet till vad det är. Det är vi, allmänheten, som genom att tillägna oss allehanda prylar med kunglig glans och status materialiserar kungligheten. Utan oss vore kronprinsessbröllopet ett i mängden, med oss är det ett bröllop i, enligt Svenska Dagbladet, 100-miljonersklassen (och då är den PR kungahuset får för spektaklet inte ens inräknad). Frihammar menar att medaktörerna är essentiellt viktigare för förståelsen av kunglighet än den kungliga rolltolkningen. Det är med andra inte i första hand kungliga personer som (re)producerar kunglighet.
”Det räcker inte med en konstitution och en statschef för att fullborda monarkin”, enligt Frihammar. Kunglighet måste på olika sätt ta sig uttryck i händelser, handlingar och föremål för att få status av just kunglighet. Det är sådana översättningsprocesser Frihammar studerar i sin avhandling. Vad han gör är att visa hur kunglighet fylls med innehåll i samspelet mellan människor, institutioner och artefakter. På ett övergripande plan frågar han även vilken roll kunglighet spelar för nationsbygget Sverige och i den enskilda medborgarens identitetsskapande. Frihammar frågar: ”Vad gör människor med kunglighet och vad gör kunglighet med människor?” Det sista är en fråga vi borde kunna ställa till oss själva, både man och kvinna och i grupp. Vad svarar du själv på den frågan?
(Reportaget publicerat 2010-06-14)
Ursvenska hjärtans djup
http://www.ne.se/rep/ursvenska-hjärtans-djup
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
