Anders Hansson, NE-redaktör
För andra gången i rad segrade socialisterna i presidentvalet i Uruguay. Den nyvalda presidenten, José ”Pepe” Mujica, tillbringade nära 15 år i fängelse under militärdiktaturens dagar. I Skåne sitter ett annat av diktaturens offer och gläds åt att de gamla kamraterna kommit till makten i hemlandet.
 |
| MIGUEL ROJO/AFP/SCANPIX |
| José "Pepe" Mujica röstar i presidentvalets andra omgång. |
Det är snart 30 år sedan Carlos kom till Sverige. Efter att ha suttit i fängelse i sju år i militärdiktaturens Uruguay flydde han över gränsen till Brasilien. Han vågade inte stanna av rädsla för att bli fängslad igen.
– Vi lämnade Rio de Janeiro under karnevalen och kom till vintern i Sverige, skrattar Carlos. Det var första gången vi såg snö. Jag tänkte att Sverige var ett fantastiskt land. Alla hade skor och alla hade tänder.
Han skulle inte återvända till sitt hemland förrän tjugo år senare. Det Uruguay han då fick se var inte det land han växte upp i.
– Jag grät i fyra dagar och kunde inte gå ut, berättar han. När jag var liten var Uruguay mycket bra, fantastiskt för ett barn. Alla hade det bra ekonomiskt och det var ett fritt land. Vi som är över 50 år känner inte igen Uruguay som det är i dag där en stor del av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Carlos, som helst inte vill att jag skriver ut hans efternamn, insisterar på att få bjuda på kaffe, fralla och muffin i cafeterian på den träningsanläggning dit han kommer så gott som varje dag för att lyfta skrot. Under den stora grå mustaschen spricker ett brett leende upp när han morsar på folk han känner. I hemlandet jobbade han som banktjänsteman. I Sverige blev han i stället verkstadsarbetare, men är numera pensionär.
Sålde ull och köpte kostymer
Uruguay är av tradition ett jordbruksland med stor boskapsuppfödning. De viktigaste exportvarorna har därför varit ull, kött och läder. Framför allt under andra världskriget gav exporten stora inkomster. En bieffekt av kriget blev att den inhemska produktionen av lättare industrivaror tog fart. Varor som man annars skulle ha importerat från de krigförande länderna fick man tillverka själv. Folk hade arbete och en trygg framtid.
– Vi var inne i en god cirkel, säger Carlos, men efter Koreakrigets slut ”normaliserades” världen igen.
De stora nationerna återhämtade sig och för länderna i tredje världen var det omöjligt att stå emot. Den gamla arbetsfördelningen återinfördes.
– Vi exporterade råull och importerade färdiga kostymer, exemplifierar Carlos.
Det uppstod en intressekonflikt mellan å ena sidan lantbruksexportsektorn och industrisektorn å den andra. För att hjälpa industrin att överleva krävdes en protektionistisk politik i form av subventioner och exportstöd. Men sådana åtgärder kräver mycket pengar.
– Det är klart att råvaruproducenterna klagade, säger Carlos. De ifrågasatte varför deras skattepengar skulle gå till subventioner åt en industri som mer eller mindre var dödsdömd.
Valutan var en annan stridsfråga. En stark peso gynnade industrin, som var tvungen att importera exempelvis maskindelar, medan råvaruexportörerna försökte få regeringen att devalvera för att uppnå konkurrensfördelar.
– Det uppstod vad vi då kallade för klasskamp, men det är en term som kanske inte är gångbar i dag, skrattar Carlos. Det var en kamp mellan sektorer, och när man flyttade resurser från en sektor till en annan sa vi att man klädde av ett helgon och klädde på ett annat.
De röda och de vita
Politiken i Uruguay har sedan gammalt dominerats av två partier: Partido Nacional, även kallat Blancopartiet (vita partiet), och Partido Colorado, Coloradopartiet (röda partiet). Från slutet av 1950-talet började regeringen, nu dominerad av Blancopartiet att tillämpa en politik som gynnade storgodsägarna.
– Egentligen är storgodsägare en politisk term som inte är riktigt korrekt, förklarar Carlos. Lantbruket i Uruguay är organiserat i latifundier, storgods, men just termen storgodsägare var något vi tog till när vi i tjugoårsåldern ville agitera.
Landets problem började på allvar när exportnäringen stagnerade och Uruguay tvingades låna pengar utomlands. Levnadsstandarden sjönk, inflationen steg och landet blev alltmer kaotiskt.
– De demokratiska värderingarna degraderades, säger Carlos. Det säger sig självt att en politik som gynnar 10 procent av befolkningen inte kan bygga på ett demokratiskt system, eftersom ingen kommer att rösta på dessa politiker.
Det politiska styret blev alltmer auktoritärt. Tidningarna censurerades och massor av fackliga aktivister fängslades. År 1973 upplöstes parlamentet och Uruguay omvandlades till en militärdiktatur, en i en mängd olika förtryckarregimer runt om i Latinamerika. Ett av offren var Carlos, som satt i fängelse mellan 1972–79.
– Jag missade hela 70-talet och har fortfarande ingen klar bild av Sydamerika under dessa år.
Enade mot oligarkin
När Carlos var femton år dog hans pappa och Carlos fick jobb som springpojke på en bank. Han gick med i facket, precis som alla andra.
– Mötena var lugna tillställningar, som i Sverige, med landgång och kaffe, ler han.
Redan första gången han fick rösta gav han sitt stöd åt vänstern, och det politiska engagemanget växte. Oppositionspartierna organiserade sig i politiska fronter. Traditionella politiska teorier, bland annat marxismen, anpassades till den uruguayanska verkligheten.
– I stället för att tala om kampen mellan proletariat och bourgeoisie talade vi om motsättningen mellan oligarkin och folket, det vill säga alla andra. En liten elit kontrollerade vad vi kallade ”de tre benen”: jorden, bankerna och utrikeshandeln. Strategin gick ut på att ena alla andra mot oligarkin. Denna tanke var helt central.
Fängslad för propaganda
Carlos poängterar att han inte var någon viktig person i den politiska kampen. Den sista fronten innan diktaturen infördes var organiserad i små celler som fanns överallt i samhället, på arbetsplatser och i bostadsområden.
– Jag tyckte om att sprida information. Det politiska arbetet består av organisering, finansiering och propaganda, och jag har alltid varit intresserad av att propagera.
Diktaturen blev värre. Folk försvann och sattes i fängelse. Armén dök upp i bostadsområdena med jämna mellanrum och letade efter misstänkta. Runt 50 000 människor låstes in i från några veckor till 7–10 år.
Carlos talar inte så mycket om hur det var i fängelset men konstaterar att i ett politiskt fängelse sitter man tillsammans med kompisar. Ingen tortyr förekom, så vitt han vet, men ju större betydelse man hade, ju mer man visste, desto grymmare blev man behandlad.
– Jag vet att vissa satt isolerade i tio år under vidriga förhållanden, säger han. Detta har bekräftats av människorättsorganisationer.
En av dem som satt i isoleringscell är den nyvalda presidenten José ”Pepe” Mujica.
Tänder och skor
– Det Uruguay som fanns 1968–84 var inte Uruguay, säger Carlos. Redan 1870 hade vi en religionsfri, gratis och obligatorisk skola. Hundra år senare kommer folk och beter sig som Franco. ”Vad håller ni på med” frågade vi oss. Man gick fram till ungdomar och tvångsklippte dem. ”Är det här någon cirkus? Är det Papa Doc som kommit hit?”
År 2004 fick Uruguay sin första socialistiska regering, när Frente Amplio fick majoritet i kongressen och partiets kandidat, Tabaré Vázquez, valdes till president. Carlos blev den gången glatt överraskad av valresultatet. Han hade inte trott på en seger för vänstern förrän fem år senare.
– Som jag ser det är det här revolutionen i Uruguay. Vi har väntat i många år. Drömmen vi alltid haft är den om den Stora fronten – Frente Grande. Hela folket mot oligarkin. Där är vi i dag, mer eller mindre.
Han önskar sig ett samhälle där alla arbetar tillsammans – akademiker, arbetare, företagsledare, jordbrukare. Det som hänt, alla olyckor, liknar han vid en övergående fas, som tonåren eller en fyrtioårskris. Den nära framtiden ser ljus ut. År 2015 kommer Uruguay inte att ha några fattiga längre, tror han.
– Detta är vad jag känner i hjärtat. Jag är säker på det. Vi kommer aldrig att få det som i Sverige, men vi kommer inte att ha några fattiga. Om tio år kommer alla att ha tänder och skor.
Publicerat 2009-12-01
Uruguay: Socialistseger gläder diktaturoffer
http://www.ne.se/rep/uruguay-socialistseger-gläder-diktaturoffer
Nationalencyklopedin, 2012-02-12
Kopiera källangivelse
