Ingvar Svanberg, NE-medarbetare och forskare verksam vid Uppsala universitet
Främlingskap i Sverige har åtminstone under det senaste århundradet ofta handlat om färgnyanser. Själv född med mörkt hår och bruna ögon har jag ibland setts som sydlänning. Några gånger har jag till och med fått uppleva främlingsfientliga tillmälen som ”jävla svartskalle” och ”här i Sverige gör man...”.
Det har förstås i sig varit nyttigt att uppleva, men inget som direkt bekommit mig eftersom jag veterligen inte har några utländska anor att försvara.
 |
|
Fysiologen Gustaf Retzius försöker finna ett svar på den vid 1800-talets mitt brännande frågan om samernas påstådda ”kortskallighet”. |
|
KUNGLIGA VETENSKAPSAKADEMIEN |
Färgseende
Journalisten Christian Catomeris – aktuell med boken Det ohyggliga arvet – kan berätta om direkt motsatta erfarenheter. Han är barn till invandrare från södra Europa, men är ljus och blond och har därför kunnat passera utan att den svenska majoriteten lagt märke till något ”utländskt” eller ”främmande” hos honom. Det är något som gjort att han redan under uppväxten direkt fick höra vad folk hade att säga om ”främlingarna” i samhället.
Ännu på 1950- och 60-talen tillmättes ögon- och hårfärg stor betydelse. Det mörka kunde ses som bevis för att man var ”finnättad” eller ”av tattarblod”, något som också togs till intäkt för att förklara vissa beteenden. I hembygdslitteraturen från tiden fanns det till och med rasbiologiska avsnitt som spekulerade i att vissa bygder hade sina speciella främlingsinslag.
I storstäderna var erfarenheterna andra, mer komplexa, men man betonade också där färger. Under 1940-talet kunde man till och med beskriva Göteborgs dåvarande italienska kvarter så här: ”Överallt mötte man bruna ansikten med spelande ögon” där ”hela horder av dessa mörkhyade varelser” om morgnarna drog ut för att översvämma staden. Citatet är hämtat från en annars ganska uppskattande beskrivning av italienarna i Göteborg.
Strukturellt förtryck
Denna fokus på hudens och hårets färger har använts i skildringar av romer, resande, ryssar och andra under lång tid, även om det säkert fick speciell näring under 1900-talets förra hälft genom populariseringen av en trots allt snart övergiven rasbiologisk trend. Förenklingar och schabloner är en del av främlingsbilden och i skildringen av de andra ett kanske ofrånkomligt och i högsta grad tidsbundet i språkbruk. Samtidigt finns de där, även om uttrycken förändras över tid.
Vi och dom-perspektivet är givetvis uråldrigt och är förmodligen en förutsättning för människan som gruppvarelse. I alla tider har det funnits starkt nedsättande öknamn, kompletterade med tvärsäkra uppfattningar, på och om invånare i grannbyar och grannsocknar. Även relationerna mellan sociala grupper har präglats av nedsättande benämningar, stereotypier och karakteriseringar av den andres egenskaper.
Det är genom att förhålla sig till andra som grupptillhörighet, etnicitet, kulturvariation och språklig mångfald uppstår och vidmakthålls. Samtidigt används stereotypierna och föreställningarna för att upprätthålla en maktordning som i värsta fall kan legitimera såväl strukturellt som öppet förtryck, rasism och våld av olika slag.
Seg struktur
Med sin bok Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen genom tiderna vill Catomeris belysa synen på ”främlingar”, alltså på invandrare och etniska minoriteter, genom tiderna i Sverige. Det finns en mängd forskning om antisemitism, etniska stereotyper, främlingsfientlighet, kategoriseringar och rasism i Sverige. Catomeris har därför haft ett omfattande källmaterial – noggrant redovisat i notförteckning och referenslista – till sitt förfogande för sin journalistiska studie.
I den framträder förenklingar och stereotyper om afrikaner, araber, finnar, samer och andra. Exemplen i boken är hämtade ur såväl politikens som populärkulturens sfärer. Många fördomar och föreställningar har cementerats och vidarebefordrats med filmens, konstens och litteraturens hjälp. Inte minst läroböcker och uppslagsverk, för att nu inte tala om reklamen och dagspressen, har förvaltat och vidarebefordrat föreställningar som vi i dag uppfattar som fördomsfulla och oriktiga.
Genom sin sammanställning har Catomeris kunnat visa att diskriminering och fördomar har en lång tradition – han hävdar till och med att man kan se det som en seg struktur med mycket gamla rötter i en västerländsk idétradition. Han menar att de förhållningssätt som framträder genom historien är påfallande likartade. Främlingar är farliga, samtidigt som de är ”oss” underlägsna, men det finns också något lockande och utmanande i ”deras” sätt.
Ensartade mönster
Catomeris visar genom sina exempel att Sverige knappast alls skiljer sig – trots självbilden av det motsatta förhållandet – från andra länder när det gäller diskriminering och fördomar. Det är bara att se på antisemitismens historia i Sverige, behandlingen av romer och resande (tattare) under 1900-talet för att inte tala om den exotisering och rasism som samerna varit utsatta för och som fortfarande passerar i dagspress.
Det är exempelvis en direkt nedvärdering, för att inte säga osynliggörande, av det samiska kulturarvet och landskapsutnyttjandet att beskriva fjällen som ”orörd vildmark”, som turismindustri och vissa s.k. naturvårdare gör.
Även föreställningar om folk i andra länder följer ensartade mönster med förenklingar, nedvärderingar och schabloner. De rasistiska stereotypierna om afrikaner i populärkulturen eller konstens och litteraturens syn på ”orientaler” är delar av den föreställningsvärld som kännetecknat svenskarnas förhållande till de ”främlingar” de mött i sin närhet, menar Catomeris. Boken har en lång rad intresseväckande illustrationer som understryker detta.
Fördomsbearbetningsbehov
Detta ”ohyggliga arv” som Catomeris kallar det för, spelar tyvärr fortfarande en viktig roll i bemötandet människor emellan. Även om den tiden är borta när det gick att göra pengar på att visa upp ”utdöende läppnegrer” och i vetenskaplig litteratur diskutera ”vandringsblodets” betydelse för utanförskap så behandlar vi ofta våra medmänniskor med annan bakgrund utifrån detta arv. Det handlar inte bara om öppet rasistiska dåd eller aningslösa uttalanden.
Uppgifter om diskriminerande behandling i krogköer på grund av hudfärg, rasistiska tillmälen från läktarna på idrottsarenor, bortsorterande av arbetssökande på grund av namn och en nedvärderande syn i skolmiljöer på grund av härkomst är legio. Vittnesmål om att även myndighetspersoner gör sig skyldiga till kränkande behandling, enbart för att människor identifieras som ”invandrare” är alltför många för att kunna viftas bort.
När exempelvis poliser inte själva finner det angeläget att upprätthålla nolltolerans mot kolleger som använder rasistiska och sexistiska tillmälen (borde det inte var ett rimligt arbetsmiljökrav i dagens Sverige?) finns det anledning till fortsatt pessimism. Uppenbarligen uppfattas det fortfarande som oförargligt. Det borde inte vara så.
Det ohyggliga arvet påverkar alltjämt människors vardag, något som många människor dagligen blir brutalt påminda om. Vi behöver förstås ständigt erinras om våra fördomar för att kunna bearbeta dem. Catomeris bok kan förhoppningsvis medverka till att inte bara tydliggöra utan också medvetandegöra dem.
(Artikeln publicerad 2005-06-03)
Utländskhet: Den svenska främlingsfientlighetens historia
http://www.ne.se/rep/utländskhet-den-svenska-främlingsfientlighetens-historia
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
