av Frans af Schmidt, NE-redaktör
"Mod, skärpa och värme utmärker alltid reportern Elin Jönsson när hon guidar oss i Österled. I den viktiga boken om Uzbekistan, Konsten att dölja en massaker, gör hon ensam jobbet som resten av medievärlden har glömt bort." Så lyder publicistklubbens motivering för 2009 års Anna Politkovskaja-pris. Det fungerar i allra högsta grad som ingress till NE:s intervju med Elin.
Konsten att dölja en massaker (2008) skildrar omständigheterna kring och efterspelet av en händelse i staden Andizjan i Uzbekistan 13 maj 2005. Den skulle, om inte landet hade legat i medieskugga, kunna likställas med massakern 1989 på Himmelska fridens torg i Beijing. Löst sammanhållna folkliga uppror slogs i båda fallen brutalt ner av en urskillningslös auktoritär regim. Det resulterade i 500–1 000 dödade, en ytterligare ökad repression och en effektivt tystad opposition.
 |
| KUDRAT BABAJANOV |
| Elin Jönsson intervjuar människorättsaktivisten Achtem Sjaimerdenov. På hans plakat står: "Ner med diktatorn och mördaren!" |
Tillfälligheternas spel
Elin Jönssons bok är, som Publicistklubben säger, resultatet av en modig och driven journalistik, där hon använder sig av ett nätverk av lokala medier och oppositionella för att under en kort tid samla material om händelserna. Hon var en av få västerländska journalister på plats och tvingades resa i området under täckmantlar som turist och konsthandlare.
Egentligen var det inte tänkt att bli någon bok, men väl hemma i trygga Sverige fick plikt- och skuldkänslorna gentemot hennes journalistkollegor i Uzbekistan Elin att ställa samman materialet till en bok. Boken ger inte bara inblick i den isolerade händelse som skildras. Den tjänar också som material för den som vill skaffa sig en djupare förståelse för det politiska och samhälleliga läget i Uzbekistan och i Centralasien i stort.
Förspelet till det arbete som ledde fram till boken är som hämtat från ett filmmanus med sina lika delar osannolika sammanlänkade tillfälligheter, sin spänning och sin mystik. Elin befann sig av en tillfällighet i Uzbekistan på ett journaliststipendium för en schweizisk nyhetsbyrå. Egentligen skulle hon ha hamnat i Tadzjikistan, men i sista stund ändrades det till Tasjkent i Uzbekistan. Där fick hon praktisera hos en regimtrogen uzbekisk tidning, men när informationen om vad som hade hänt i Andizjan sipprade fram (via utländska medier) flydde hon tidningen och med hjälp av uzbekiska vänner lyckades hon ta sig till Andizjan för att samla in ögonvittnesskildringar av massakern.
– Jag kommer inte ihåg hur jag fick reda på vad som hänt. Det kan ha varit via BBC, men på något sätt såg jag att det började hända saker. Jag ringde runt till mina uzbekiska vänner och samtidigt hörde Ekot vid Sveriges Radio av sig. De hade på något sätt luskat ut att jag var där. Sedan var det bara att kasta sig i väg. Jag ringde till mina Uzbekiska vänner som jag kände sedan tidigare och som drev en nyhetsbyrå. Jag åkte till dem och sedan ringde jag till hotellet där jag bodde och bad dem skicka mina saker från mitt rum i en taxi. Därefter började vi jobba direkt trots att vi inte alls visste exakt vad som hade hänt.
Nattsvart bild
I boken skildras hur bilden av vad som skett i Andizjan går upp för Elin och hennes uzbekiska vänner. Rädslan är hela tiden närvarande, men den fungerar samtidigt som drivkraft i sökandet efter vittnen och röster. Till skillnad från Elin, som kan lämna landet och återvända till Sverige, drabbades senare flera av de inhemska journalister och oppositionella som hjälpt till i sökandet av regimens åtgärder för att dölja vad som skett; en person blev satt på mentalsjukhus (en sedan sovjettiden vanlig åtgärd för att tysta obekväma röster), en annan blir mördad av uzbekisk polis på öppen gata i den kirgiziska staden Osj.
Det är onekligen en nattsvart bild av Uzbekistan och övriga Centralasien som målas upp i boken. Som läsare är det omöjligt att inte bli tagen och fråga sig "varför visste jag inte det här förut?". Frågan känns befogad och det är nog ingen överdrift att konstatera att det finns få områden i världen som vi vet så lite om som Centralasien. Men varför? Händelser av den här kalibern borde ju platsa på löpsedlar och i utrikesmagasin världen över. Elin håller med och säger att hon har funderat en hel del på varför vi vet så lite om de här länderna.
– Jag tror att Centralasien ligger för långt bort. Många andra slutna länder ligger åtminstone nära några andra länder dit vi rest. De här länderna har för många vita fläckar emellan sig. Sedan tror jag språkproblemen spelar en roll. Många västlänningar som verkar i Centralasien kan inte ryska, vilket är nödvändigt för att kunna följa utvecklingen. Det finns därför väldigt många vanföreställningar om de här länderna, som t.ex. att de präglas av islamisk fundamentalism.
Konstant skräck
Just islamismens roll i Uzbekistan har varit omdiskuterad. Efter Sovjetunionens sammanbrott återfick islam sin roll i samhället. Den utvecklingen stöddes av regimen som mer en gärna avbildades vid moskébesök och vid symboliska vallfärder till Mekka. Men sedan en militant islamistisk falang av wahabbister börjat upplevas som ett hot för regimen gavs plötsligt ett legitimt skäl att utrota oliktänkande.
– Vid självständigheten fanns en viss frihet. Men när den började bli för stor så startade en tung repression mot alla politiskt oliktänkande. De fängslades eller flydde. De största oppositionspartierna upphörde. Det enda som fanns kvar var moskéerna, som hade stärkts genom den islamiska renässansen under tidigt 90-tal. Missnöjet mot regimen tog sig in i moskéerna och i avsaknad på annan opposition visade människorna sitt missnöje genom religionen. Detta resulterade i rena konfrontationer mellan presidenten och olika religiösa ledare, vilket ledde till att man började gripa en massa imamer och muftis. Sedan fanns det också en muslimsk extremrörelse, Islamic Movement of Uzbekistan (IMU). Man tror dock att de utrotades när de blandade sig i kriget i Afghanistan, och att de inte existerar längre. Mot bakgrund av detta har det emellertid byggts upp en skräckpropaganda mot allt som har med religion att göra. Man har stängt många moskéer och det räcker med lite skägg för att bli trakasserad. Gripandena har också varit väldigt godtyckliga.
Flera element som präglar en totalitär och auktoritär stat har blivit än mer påtagliga i Uzbekistan sedan händelserna 2005. Antalet fria medier i landet har genom hot reducerats till ett minimum och invånarna lever i konstant skräck för att bli angivna för att sprida obekväm information. I maj 2009 skedde ett antal terrordåd med dödlig utgång i just Andizjan. Det fick regeringen att ytterligare strypa informationsflödet från den regionen – Fergenadalen – genom att bland annat stänga av majoriteten av alla telefonförbindelser.
Bortglömd häxkittel
Hur ser det då ut i övriga Centralasien? Enligt Elin Jönsson är Uzbekistan och Turkmenistan ungefär på samma nivå, medan situationen i de övriga tre länderna i området ser annorlunda ut.
– Uzbekistan och Turkmenistan ligger på samma nivå. Personkulten kring president Karimov är väl inte lika bisarr som den som var kring Turkmenistans förra president Nijazov, men den är minst lika utbredd. I dag, efter Nijazovs död, sker det ändå någon sorts förändring i Turkmenistan. Utvecklingen i Uzbekistan går tyvärr åt andra hållet, och många menar i dag att förtrycket i Uzbekistan är större.
Kirgizistan är inte alls likadant. Det är ju ingen demokrati, men på grund av det politiska kaos som råder i dag så är det lättare att komma undan med saker. Myndigheternas kontroll av invånarna är inte lika stor. Skillnaderna mellan länderna märks tydligt när man reser mellan dem. Uzbekerna i Kirgizistan är väldigt tacksamma att de bor där. De tycker synd om sina landsmän på andra sidan gränsen. Uzbekerna i Kirgizistan utgör för dagen kanske det största hotet mot Karimov. De är väldigt engagerade i utvecklingen. Därför styr nu den uzbekiska säkerhetstjänsten även inne Kirgizistan. Det största hotet mot demokratins utveckling i Kirgizistan är den utbredda fattigdomen.
Tadjzjikistan är på grund av inbördeskriget svårt att kontrollera. Men det är också så otroligt fattigt och det finns fortfarande ingen infrastruktur. Jag vet inte exakt hur det politiska läget är där, men jag har hört att det har försämrats. Sedan har de problem med droghandeln.
Kazakstan är friare, men landet har försämrats de senaste åren och blivit mer auktoritärt. Tack vare den, relativt sett, bättre ekonomiska utvecklingen finns det dock större möjligheter för kazakerna, som har större möjligheter att resa. Det gör att de inte blir lika isolerade.
 |
| AUTO IMAGES |
| På väg till Moskva. Ur filmen Long Distance Love. |
Kärlek på håll
Trots de risker som är sammankopplade med att som oberoende journalist resa runt i Centralasien valde Elin att ganska omgående efter vistelsen i Uzbekistan återvända, fast den här gången till Kirgizistan. Tillsammans med dokumentärfilmaren Magnus Gertten gjorde hon en film om kirgiziska gästarbetares situation i Ryssland. Filmen heter Long Distance Love och är filmad dels i Kirgizistan, dels i Moskva. Parallellt med arbetet med filmen har hon åkt runt och berättat om arbetet med boken och om massakern i Andizjan. Förfrågningarna om hennes medverkan i olika sammanhang har blivit fler och fler. Intresset ökade givetvis ytterligare efter att boken belönats med Publicistklubbens Anna Politkovskaja-pris. Kanske kan detta bidra till att kunskaperna om Centralasien ökar och att fler blickar vänds mot denna bortglömda, men kokande, del av världen.
Externa länkar: Elin Jönsson på bloggen Diverse och nyhetsbyrån Ferghana rapporterar fortlöpande om Centralasien
Uzbekistan och konsten att dölja en massaker
http://www.ne.se/rep/uzbekistan-och-konsten-att-dölja-en-massaker
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
