Annika Nilsson
Det var applåder och glädjetårar på måndagsmorgonen i Bonn 23 juli 2001. Efter segdragna förhandlingar lyckades 178 av världens länder enas om hur de skulle fortsätta arbetet med att begränsa den ökande växthuseffekten. Därmed kunde man gå vidare med den klimatkonvention som skrevs under 1992 och med Kyotoprotokollet från 1997. Protokollet anger hur mycket olika länder ska begränsa sina utsläpp av växthusgaser. Det enda land som ställde sig utanför överenskommelsen var USA.
Från grundforskning till global ödesfråga
Jordens klimat styrs i grunden av jordens energibalans – solens instrålning minus den energi som hela tiden avgår till rymden. En av de faktorer som påverkar utflödet av energi är växthusgaserna i atmosfären. Vattenånga är den viktigaste, men gaser som koldioxid och metan spelar också en stor roll för att skapa ett drägligt klimat på jorden. Utan växthusgaserna skulle jorden vara en frusen planet.
Tanken att människan genom utsläpp av växthusgaser skulle kunna påverka klimatet väcktes i slutet av 1800-talet av kemisten och nobelpristagaren Svante Arrhenius. Han framhöll att i samband med industrialiseringen hade människan börjat elda fossilt kol i stor skala, vilket på sikt skulle öka halten av koldioxid.
Det dröjde dock till 1970-talet innan den ökande halten av växthusgaser togs på verkligt allvar. Ett avgörande steg var när forskarnas datorer hade blivit så beräkningsstarka att de kunde användas för att med hjälp av matematiska modeller uppskatta effekten av växthusgasernas ökade koncentration. De första resultaten tydde på att en fördubbling av koldioxidhalten skulle kunna leda till en global temperaturökning långt utöver den naturliga variationen sedan den senaste istiden.
Forskarnas resultat satte i gång en vetenskaplig och politisk process. Till en början handlade arbetet om att försöka förstå dynamiken i det globala klimatet, men mycket snabbt kom frågorna även in på samhällets energiförsörjning och svårigheterna att begränsa utsläppen av växthusgaser. I slutet av 1980-talet tog FN-organen UNEP (United Nations Environment Programme) och WMO (World Meteorological Organization) initiativ till att skapa en klimatpanel med uppdrag att utvärdera klimathotets olika sidor. Den fick namnet IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) och lade fram sina första rapporter 1990.
Klimatpolitiken tog riktig fart inför den internationella konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Ett av huvuddokumenten från konferensen var klimatkonventionen, enligt vilken utsläppen av växthusgaser ska stabiliseras på en nivå som förebygger en farlig och av människan orsakad påverkan på klimatet.
Klimatkonventionen är i sig inget bindande åtagande om att minska utsläppen av växthusgaser. Tanken var att konventionen under återkommande möten skulle fyllas med innehåll. Det första internationella mötet hölls i Berlin 1995. Då kom man bl.a. överens om att industriländerna skulle göra bindande åtaganden om utsläppsbegränsningar. Dessa åtaganden preciserades senare vid ett möte i Kyoto, där man förhandlade fram det viktiga Kyotoprotokollet. Det innebar utsläppsbegränsningar på ungefär 5 procent fram till 2008–2012.
Intensiv diplomati
Det var dock många frågetecken som återstod innan Kyotoprotokollet skulle kunna träda i kraft. En fråga var i vilken utsträckning ett land skulle få tillgodoräkna sig skogens upptag av koldioxid, s.k. kolsänkor. Det rådde också oenighet om hur stor del av utsläppsbegränsningarna som måste göras inom det egna landets gränser. Protokollet öppnade möjligheten att köpa och sälja s.k. utsläppsrätter, men reglerade inte hur detta skulle ske.
En annan fråga var hur man skulle kunna straffa länder som inte följde sina åtaganden. Vid det fjärde mötet mellan parterna i november 2000 i Haag stod förhandlarna inför ett avgörande. Om man skulle hinna ratificera Kyotoprotokollet till 2002, alltså tio år efter mötet i Rio, måste parterna klara ut alla grundläggande motsättningar. Trots sedvanlig nattmangling lyckades förhandlarna inte nå enighet. Mötet avbröts men skulle återupptas i Bonn i juli 2001.
Läget inför julimötet var inte det bästa. Redan i mars hade USA:s nye president George W. Bush deklarerat att USA tänkte hoppa av Kyotoprotokollet. USA kunde trots sin stora andel av de globala utsläppen inte ensam stoppa processen, men risken var stor att andra länder skulle följa efter.
Ett intensivt diplomatiskt spel följde, och det gav resultat. När det avbrutna partsmötet återupptogs i Bonn lyckades 178 länder enas om tillräckligt många detaljer för att klimatarbetet kunde fortsätta. Den politiska överenskommelsen lade grunden för fortsatta samtal i Marrakech i november och efter ytterligare kompromisser om sänkor ska ratificeringen av Kyotoprotokollet kunna påbörjas.
Vad händer med klimatet?
De flesta forskare är i dag överens om att framtidens klimat kommer att påverkas av människans utsläpp av växthusgaser. Däremot är det mycket svårt att göra detaljerade förutsägelser. Det råder stora osäkerheter om utsläppen framöver. Både den politiska och ekonomiska utvecklingen spelar roll, liksom de tekniska förutsättningarna att ersätta fossila bränslen med andra energikällor. Dessutom vet ingen säkert hur känsligt jordens klimat är för förändringar i den grundläggande energibalansen.
Den rapport som FN:s klimatpanel presenterade 2001 anger att jordens medeltemperatur kan öka med upp till 5,8 grader under de kommande hundra åren. Men osäkerheten är stor och ökningen kan stanna vid 1,4 grader. Konsekvenserna kan bli omfattande. Vatten från smältande glaciärer, samt det faktum att varmt vatten tar större plats än kallt, kan leda till att havsytan om ett sekel ligger i genomsnitt mellan 9 och 88 cm högre än i dag. Havsytan fortsätter att stiga efter 2100 även om koncentrationen av växthusgaser stabiliseras.
Vädermönstren kommer också att förändras, vissa områden får mer nederbörd medan andra får mindre. Mindre nederbörd i kombination med högre temperatur leder till större avdunstning och ökar risken för torka. Mycket tyder på att nederbörden i framtiden oftare blir intensiv, med stora mängder vid samma tillfälle.
De praktiska följderna av ett förändrat klimat blir inte jämnt fördelade över jorden. I nordliga områden kan en måttlig temperaturökning förbättra förutsättningarna för jord- och skogsbruk och minska behovet av energi för uppvärmning. I tropiska och subtropiska områden kan däremot jordbruk och vattenförsörjning komma att drabbas hårt och minska tillgången till inhemskt producerad mat.
Andra hot är ökad spridning av vattenburna sjukdomar och att fler människor dör av värmeslag. Översvämningar längs floder och låglänta kustområden är redan ett allvarligt problem i många länder, och situationen kommer att förvärras av högre havsyta och häftigare nederbörd. Fattigdom, brister i infrastruktur och svaga politiska system gör dessutom att de mest utsatta länderna kommer att få svårast att anpassa sig till klimatförändringarna. Klimatpanelen IPCC drar slutsatsen att klimatförändringarna leder till att välfärdsklyftan mellan industriländer och utvecklingsländer vidgas och att klyftan blir större ju mer temperaturen ökar.
Osäkerheter och kritik
Alla forskare delar inte IPCC:s uppfattning. En del anser att det kan finnas naturliga förklaringar till den globala temperaturökning som forskarna har kunnat iaktta vid jordytan. En teori bygger på att uppvärmningen hänger samman med variationer i solstrålningen. Andra ifrågasätter om det verkligen har skett en uppvärmning. Ytterligare en fråga är om uppvärmningen är unik eller en del av klimatets naturliga variation.
Även scenarierna över framtidens klimat har kritiserats. IPCC bygger sina bedömningar på en samlad bild från olika klimatmodeller, men det finns forskare som hävdar att modellerna överlag överskattar uppvärmningen. Den största osäkerheten gäller hur molnigheten påverkas av en ökande halt växthusgaser. Att IPCC ändå litar på modellerna beror på att de ger en realistisk bild av dagens klimat och dess variationer genom historien.
Hur påverkas samhället?
De senaste åren har en ekonomisk och samhällsvetenskaplig klimatforskning börjat växa fram. Även denna omfattas av IPCC:s analyser. Den senaste rapporten betonar att det finns stora tekniska möjligheter att begränsa utsläppen av växthusgaser, men också att åtgärderna kan leda till att den ekonomiska tillväxten inte ökar i samma takt som den annars skulle ha gjort. IPCC lyfter fram möjligheten till internationell handel med utsläppsrätter som ett sätt att begränsa kostnaderna. Tanken bakom en sådan handel är att investeringar för att minska utsläppen ska göras där man får störst utsläppsminskning för pengarna.
Vad gäller det politiska beslutsfattandet betonar klimatpanelen den stora osäkerheten om framtiden. Samtidigt påpekar man att handlingsutrymmet krymper om i-länderna inte börjar begränsa sina utsläpp under det närmaste decenniet. Om utvecklingsländerna samtidigt fortsätter att öka sina utsläpp som hittills kan handlingsutrymmet liknas vid en tvångströja, skriver IPCC.
Mildare, regnigare och blåsigare
Under senare år har många klimatforskare börjat arbeta med regionala klimatmodeller. Så även i Sverige, där forskningen är samlad i projektet SweClim. Resultaten pekar på att Skandinavien kommer att få ett mildare och regnigare klimat de närmaste 100 åren, med en temperaturökning på nästan 4 grader om den globala ökningen är 2,6 grader. Det skulle betyda att södra Norrland får samma klimat som dagens Skåne med en vegetationsperiod som är 1–2 månader längre än i dag. Framför allt vintrarna blir varmare. Snösäsongen kan bli 1–2 månader kortare.
Modellerna visar också på mer regn, mest i norr. Nederbörden ökar med 20–30 procent. Bland övriga resultat kan nämnas något kraftigare vindar, ändrat säsongsmönster i älvarnas vattenföring och lindrigare isförhållanden i Östersjön.
Klimatförändringarna kommer att påverka jord- och skogsbruket, men också de naturliga ekosystemen. En undersökning av fjällens ekologi pekar på att låga buskar som fjällbjörk kommer att breda ut sig över större områden än i dag. Lavar och mossor kommer att missgynnas när marken skuggas av fler buskar. Näringstillgången i marken ökar, vilket gynnar gräs och starr på bekostnad av arter som växer långsamt, t.ex. kantljung, fjällgröna och purpurbräcka.
Sveriges klimatpolitik
Den svenska klimatpolitiken började formuleras när riksdagen drog upp riktlinjerna för energipolitiken inför 1990-talet. Målet var då att Sveriges utsläpp av koldioxid inte skulle öka utöver 1988 års nivå. Sverige skrev 1992 under klimatkonventionen, och 1993 beslöt riksdagen att utsläppen senast år 2000 ska stabiliseras på 1990 års nivå. I praktiken började utsläppen öka i början av 1990-talet efter en kraftig nedgång under 1970- och 80-talen, då kärnkraften byggdes ut och energianvändningen effektiviserades.
År 1998 tillsattes en parlamentarisk klimatkommitté, som två år senare lade fram förslag för en svensk klimatstrategi. Enligt Kyotoprotokollet och den fördelning som gjorts inom EU får Sveriges utsläpp öka med 4 procent. Såväl klimatkommittén som regeringen har tidigare klargjort att detta utrymme för ökade utsläpp inte ska utnyttjas.
I slutet av november 2001 lade regeringen tillsammans med Vänsterpartiet fram en klimatproposition med det övergripande målet att minska de svenska utsläppen med 4 procent fram till 2010 utan att räkna med vare sig kolsänkor eller handel med utsläppsrätter. Ett av de viktigaste verktygen i klimatpolitiken har varit koldioxidskatten. De nya åtgärderna handlar bl.a. om information, klimatsatsningar i lokala investeringsprogram och olika sätt att främja nya drivmedel och förnybar el.
Hur ser då verkligheten ut i förhållande till de politiska ambitionerna? Den senaste redovisningen av Sveriges utsläpp är från 1999. Då hade utsläppen ökat med 0,1 procent jämfört med klimatkonventionens basår 1990. Den svenska nationalrapporten till klimatkonventionen gör bedömningen att utsläppen fram till 2010 kommer att öka med 0,5 procent. Efter 2010 ökar takten. Rapporten bedömer att utsläppen 2020 blir 3 procent högre än 1990 om vi gör nya investeringar i kärnkraft och 11 procent högre om sådana investeringar inte tillåts. I dessa siffror finns dock inte t.ex. utsläppen från elimport med.
En blick framåt
Överenskommelsen i Kyotoprotokollet sträcker sig fram till 2012. Om man vill hindra en fortsatt ökning av utsläppen krävs nya åtaganden. Det blir dock svårt att gå vidare utan USA:s medverkan. Dels står enbart USA för en stor del av de globala utsläppen, dels kan andra länder bli mindre villiga att följa sina åtaganden om en strikt klimatpolitik medför konkurrensnackdelar gentemot USA. USA:s agerande kommer också att påverka utvecklingsländernas vilja att ta på sig utsläppsbegränsningar i framtiden.
Hittills har industriländerna stått för den absolut största delen av koldioxidutsläppen, och utvecklingsländernas roll har fram till de senaste decennierna varit marginell. På lång sikt kan dock situationen komma att ändras, eftersom utvecklingsländernas befolkning växer snabbare än i andra delar av världen samtidigt som konsumtion och resande i några av dessa länder ökar i allt snabbare takt.
Även de länder som ratificerar Kyotoprotokollet måste räkna med mer långtgående åtaganden, i alla fall om atmosfärens förmåga att ta hand om växthusgaserna ska fördelas lika mellan världens människor. Om halten av växthusgaser ska begränsas till en fördubbling jämfört med tiden före industrialiseringen skulle exempelvis de svenska utsläppen behöva nästan halveras.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2001
Väderåret 2001: Klimatet en allt hetare fråga
http://www.ne.se/rep/väderåret-2001-klimatet-en-allt-hetare-fråga
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
