Pär Holmgren
Den tropiska cyklonen Nargis, som drabbade Burma, var det värsta av många oväder under året. Isavsmältningen i Arktis var liksom föregående år betydande. Forskare påpekade att jordens klimatsystem kanske är känsligare än vad man tidigare har trott.
Här hemma i Sverige och i stora delar av både övriga Europa och Arktis blev det en av de mildaste vintrar som uppmätts, men samtidigt drog kall luft ned över de inre delarna av Asien. Det mäktiga och kalla högtrycket som varje vinter bildas över Ryska federationen hamnade lite längre söderut än normalt, varvid mildare luft än vanligt släpptes in med västliga vindar över norra Europa och även så långt österut som Sibirien. Det största överskottet under januari återfanns på Novaja Zemlja, där det var drygt 10 grader varmare än normalt. De största underskotten fick man i Kazakstan och Uzbekistan med omkring 10 grader kallare än i vanliga fall.
Möjligen berodde högtryckets sydligare läge på den snabba uppvärmningen i Arktis, där uppvärmningen går omkring dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Då kanske det blir fler vintrar framöver i Asien med en annorlunda temperaturfördelning än vad vi är vana vid och i så fall ett tydligt exempel på att den globala uppvärmningen drabbar olika delar av världen under olika delar av året på varierande sätt.
I takt med att kylan drog bort mot slutet av vintern från de inre delarna av Asien blev det i stället kallare än normalt under mars i större delen av Canada och nordöstra USA. Ostadigt väder och stora svängningar i temperaturen under vintern och den tidiga våren gav stora nederbördsmängder på många håll i USA, där man i nordöst fick mer snö än någon tidigare vinter. Samtidigt gav kraftiga regn översvämningar i centrala och södra USA.
Många oväder, värst i Burma
Ovädret Emma med orkanbyar passerade Centraleuropa 1 mars med ett tiotal döda till följd. Bakom Emma drog kall luft med nordvindar ända ned mot Atlasbergen i Nordafrika, där det kom ett par decimeter nysnö. På en del platser, både i Sverige och på andra håll i norra Europa, noterades under påsken de lägsta kända temperaturerna så sent på säsongen. Samtidigt gav de kraftiga sydvindarna över sydöstra Europa tidig högsommarvärme, med bland annat lite drygt 30 grader på flera platser i södra Ryska federationen. Och längre österut hade kalluften försvunnit över Asien, som i mars i stället hade stora temperaturöverskott, cirka 10 grader över det normala på många håll. Även i april blev det varmare än normalt i främst östra Europa och sydvästra Asien. På Kreta uppmättes 37,4 grader 22 april, vilket är den högsta temperaturen i Europa i april på åtminstone 10 år.
Säsongen med tropiska cykloner över Stilla havet drog i gång extremt tidigt. Redan i mitten av april drog Neoguri in över Kina. I slutet av april bildades Nargis, som 2 maj drog in över Burma. Med vindar på omkring 60 m/s och kraftiga flodvågor kan den enligt FN ha tagit omkring 100 000 människoliv. Nargis blev därmed den svåraste väderrelaterade naturkatastrofen i världen sedan april 1991, då cyklonen 2B drabbade Bangladesh. Även cyklonen Fengshen krävde många dödsoffer; ett tusental människor omkom omkring 20 juni i Filippinerna, de flesta i samband med en färjeolycka. Det var inte bara cyklonsäsongen som var intensiv i Sydöstasien. Monsunsäsongen över Indien var både tidig och ovanligt kraftig och höll i juni ned temperaturerna. Senare på säsongen kom fler kraftiga monsunregn och häftiga tropiska cykloner.
IKONOS CRISP/EUROPEAN SPACE IMAGING/EPA/SCANPIXByar kring floden Irrawaddys mynningar i Burma 7 maj, ett fåtal dagar efter att den tropiska cyklonen Nargis skapat stor förödelse i området.
Även på Atlanten drog stormsäsongen i gång betydligt tidigare än normalt. Redan 29 maj bildades Arthur, men den stormen var egentligen resterna av en tropisk storm från Stilla havet. Under resten av säsongen var det främst ovädren Dolly (Guatemala), Gustav (Haiti, Cuba och Jamaica), Hanna (återigen Haiti), Kyle (Puerto Rico) och Paloma (Cuba) som orsakade stor förödelse med sina vindar av orkanstyrka. Gustav blev inte fullt så kraftig som befarats när den drog in över Louisiana i början av september, men skrämda av Katrina tre år tidigare föranledde varningarna en av de mest omfattande evakueringarna i USA:s historia. För att vara så sent på säsongen som i november blev Paloma det kraftigaste ovädret på Atlanten sedan 1999.
Sommaren i Europa blev betydligt lugnare än året innan, även om månadsmedeltemperaturerna låg cirka 2 grader över det normala på många håll. Allra varmast i Europa var det 8 juli med 43,8 grader på Sicilien. Detta var 9 grader lägre än årets högsta temperatur, som uppmättes dagen efter i USA, när det 9 juli blev 52,8 grader varmt i Death Valley.
Isfattigt i Arktis, kallt i Antarktis
Vintern i Antarktis blev kallare än normalt, redan 16 juni uppmättes –80 grader och 27 augusti sjönk temperaturen till –84,1 grader vid den ryska basen Vostok, vilket är den lägsta temperatur som noterats på jordklotet på 10 år. Men samtidigt var sommaren återigen mycket mild i Arktis. Avsmältningen av polarisen började betydligt försiktigare än rekordåret 2007, men framför allt under augusti smälte stora mängder havsis. Varje dag försvann is med i genomsnitt en ungefär lika stor utbredning som hela Götaland. Det är givetvis naturligt att isen smälter på sommaren, men avsmältningen har accelererat under senare år.
Isen i Arktis fick 2008 en minsta utbredning i mitten av september och täckte då trots allt en lite större area än året innan, men dessa två år är de isfattigaste som har uppmätts i Arktis. Det finns visserligen bara tillförlitliga observationer sedan inledningen av 1970-talet, men under den perioden pekar det mesta på att havsisen inte bara minskat i utbredning utan även blivit tunnare och mer instabil. Även om isarna i slutet av året återigen växte finns det en stor risk för att de kommer att vara tunnare och känsligare för ytterligare avsmältning under våren och sommaren 2009. Kanske har den gräns redan passerats som gör att vi inom 5–10 år kommer att ha så gott som isfria somrar i Arktis.
Obalans i klimatsystemet
Att isarna smälter så fort i Arktis är inte bara ett hot mot isbjörnen och andra djur samt växter som är anpassade till det arktiska klimatet. Smältande isar och glaciärer runtom på jordklotet är ett mycket tydligt tecken på den obalans som vårt klimatsystem har hamnat i. Det kommer att ta århundraden eller i vissa fall kanske årtusenden innan isarna har hamnat i balans med den förstärkning av växthuseffekten som vi människor hittills har orsakat. Avsmältningen av jordens glaciärer går nu 2–3 gånger så snabbt som genomsnittet under 1900-talet, och detta efter det att den globala uppvärmningen ”bara” har nått 0,8 grader under de senaste 100 åren.
I takt med att isarna smälter leder det i sin tur till att det blir ännu varmare på jorden. Ren is och snö har den förmågan att det mesta av energin i de solstrålar som träffar den vita ytan reflekteras ut mot världsrymden igen. Smälter isarna bort och i stället lämnar öppet vatten får den betydligt mörkare ytan nästan motsatt egenskap. Det mesta av energin i solens strålar absorberas då av vattnet, och det blir en självförstärkande uppvärmning av jorden.
En del forskare började peka på att jordens klimatsystem kanske är känsligare för förändringar än vad man tidigare har trott. Om den globala uppvärmningen ska hamna under 2 grader, vilket EU har satt som mål för sin klimatpolitik, så kanske det på sikt inte längre kommer att räcka med minskningar av utsläppen utan att vi måste sätta fokus på att minska själva växthuseffekten. I dag är koldioxidhalten i atmosfären på väg mot 390 ppm (miljontedelar), och tar man hänsyn till övriga växthusgaser såsom metan och lustgas och räknar om dem till så kallade koldioxidekvivalenter ligger nivån på cirka 450 ppm. Ska vi vara någorlunda säkra på att de självförstärkande mekanismerna inte blir alltför stora, och på att den globala uppvärmningen inte rusar i väg på egen hand, behöver man kanske komma ned till 350 ppm eller lägre.
Det är möjligt att komma ned till de halterna, men det kräver i så fall att våra gemensamma globala utsläpp av koldioxid från fossila energikällor blir betydligt mindre än den kapacitet som jordens biomassa har att ta upp och lagra kol från vår atmosfär. Detta kräver i sin tur att utsläppen i de rika länderna på sikt minskar med mer än 100 % genom att man utvecklar teknik som kan ta bort en del av de utsläpp som vi redan gjort. Förutom att få bort våra egna utsläpp behöver vi hjälpa andra länder med utsläppsminskningar. Det kan låta som en näst intill omöjlig uppgift, men den är fullt möjlig att lösa – om vi bara bestämmer oss för det.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Väderåret 2008: Världens väder
http://www.ne.se/rep/väderåret-2008-världens-väder
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
