Maria Bohlin, NE-redaktör
Statistiken över HIV-smittade och aidssjuka är överväldigande men ändå svår att ta till sig. Frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Ulf Boström åkte till Tanzania för att hitta människorna bakom siffrorna. Han mötte aidssjuka kvinnor och föräldralösa barn i den del av världen som är värst drabbad av aids.
Den stora föreläsningssalen på Lärarhögskolan i Malmö är proppfull. Där framme på filmduken skumpar en kvinna fram i en jeep. Hon sitter vid ratten och skrattar och pratar med någon i baksätet. Kameran glider framåt så att vägen kommer i bild, och nu kan man se varför bilen skumpar. Kvinnan kör på en slingrande lerväg, eller rättare sagt längs två leriga hjulspår i lysande grönt gräs. Det här är ett landsbygdsområde i norra Tanzania, och kvinnan – Judes Kamala Bukambu – är på väg till ett litet lerhus där en aidssjuk kvinna bor med sina barn.
 |
|
Judes Kamala Bukambu i filmen ”Meanwhile in Africa”. |
|
Foto: JAN-OLOF GRANQVIST |
Både sorg och skratt
Publiken sitter tyst, koncentrerad på scenerna hemma hos aidssjuka kvinnor och föräldralösa barn. De bor i små enkla lerhus och lagar sin mat över en öppen eld. Det är fattigt och långt till sjukhuset. Många bedrövade ansikten, tomma ögon, tårar. Men också Judes Kamala Bukambus kluckande skratt därframme på duken, ett skratt som smittar av sig till studenterna i bänkarna.
Ulf Boström har gjort dokumentärfilmen Meanwhile in Africa tillsammans med kollegan Jan-Olof Granqvist. Han har precis presenterat filmen för studenterna och berättat om sitt möte med Tanzania och människorna i filmen. Den intensiva grönskan kring Victoriasjön, fåglarna som svävade över honom med sina främmande dräkter, de vackra människorna och en fruktjuice som smakade så mycket mer och godare än i Sverige. Allt detta som fick honom att tänka på Paradiset. Men samtidigt visste han ju varför han var där.
I Afrika söder om Sahara finns nästan två tredjedelar av alla HIV-smittade i världen. I Tanzania beräknas runt två miljoner människor bära på HIV-smittan och förra året dog minst 160 000 människor av aids där.
Lokal hjälporganisation
Ulf Boström hade åkt till Afrika för att göra en dokumentär om organisationen Huyawa som hjälper änkor och föräldralösa barn med stöd från Svenska Kyrkans mission och Sida. Huyawa är en förkortning av huduma ya watoto som på swahili betyder ’omsorg om barnen’. Organisationen är verksam i Bukoba i nordvästra Tanzania och hjälper 50 000 föräldralösa barn i trakten både ekonomiskt och genom att besöka dem och stötta dem. Det är också viktigt för Huyawa att hjälpa de aidssjuka mödrarna, för så länge de lever finns det trygghet för barnen.
Huyawa drivs av människor som bor i Bukoba, och de 250 hjälparbetarna pratar inte bara swahili, som tillsammans med engelska är det officiella språket i Tanzania, utan även det lokala språket haya. De tar reda på vem som behöver hjälp med att bygga ett hus eller att ta sig in till sjukhuset. Judes Kamala Bukambu är alltså en av dessa hjälparbetare som åker runt i den grönskande landsbygden i en jeep som klarar att ta sig fram mellan palmer och högt gräs.
Första gången Ulf Boström mötte Judes var hon i hans hemstad Luleå för att hålla en föreläsning om Huyawas arbete. Ulf blev genast tagen av hennes utstrålning och energi och av vad hon berättade.
– Hon sa att hon var så innerligt trött på döden och det är det ju inte så ofta man hör någon säga.
Bro mellan språken och kulturerna
Genom Judes Kamala Bukambu fick filmarna en bro mellan sig själva och tanzanierna som skulle vara med i filmen. Judes bodde nämligen i Sverige 1972 för att studera på Hjo folkhögskola. I filmen hör man att hon lärde sig förvånansvärt bra svenska under det enda året i Sverige.
– Hon pratar svenska, swahili och det lokala språket haya. Dessutom engelska och danska. Det är ju unikt! Hon vet hur västerlänningar tänker och hon vet hur människorna i Bukoba fungerar, säger Ulf.
När de följde hjälparbetarna under deras arbete filmade de samtalen med kvinnorna och barnen utan att veta vad som sades. Ulf berättar att han kunde märka att samtalen blev djupare och innerligare när de fördes på haya. Han såg att det blev lättare för dem som behövde hjälp att uttrycka vad de funderade över och hur de kände sig. Det var inte alltid så lätt att ta ställning till var integritetsgränsen låg.
– Vi fick ju skjuta från höften när vi filmade, säger Ulf. Filma nu och ta ställning sen.
Allt går inte att filma
Han berättar om en scen i filmen där ett par hjälparbetare hämtar upp en aidssjuk kvinna som har svåra underlivsbesvär och behöver åka in till sjukhuset. I filmen ser man när hon får lägga sig på flaket på den fyrhjuliga pickupen. Hennes dotter, kanske 10–11 år, får stanna kvar på gården så länge. Hon står och tittar efter bilen när den kör i väg utan att veta om mamman kommer tillbaka samma dag eller om hon måste stanna på sjukhuset.
Ulf berättar att Jan-Olof också satt på flaket, med kameran. Först tänkte han filma när de körde till sjukhuset på lervägarna, men han kunde bara inte. Det var för utsatt att filma kvinnan när hon låg och skumpade på flaket med sina smärtor.
Filmarna från Sverige väckte uppmärksamhet överallt, och nyfikna tanzanier samlades kring dem när de filmade.
– Man kan ju inte mörka att man är vit, säger Ulf. Så fort vi kom körande in i en by med jeepen sprang alla barnen efter bilen och ropade wazungu, ’vitingar’ på swahili.
De såg till att vara dokumentärfilmare när de skildrade sjukdomen och fattigdomen, inte hjälparbetare. Men eftersom de åkte runt med Huyawa visste de ju att människorna de filmade fick hjälp av organisationens medarbetare.
Grät så att kameran skakade
I filmen får vi följa Judes och andra från Huyawa på besök hos aidssjuka änkor som får be barnen stanna hemma från skolan och sköta om hemmet, hos barn som tas om hand av en storasyster som våndas över om hon ska tala om för sina småsyskon att de är HIV-positiva, hos en sjuttonårig pojke som bor ensam i ett litet hus eftersom föräldrarna har dött i aids. Pojken får äta ett mål mat varje dag hos grannen, en änka som ständigt blir sjuk men inte har vågat HIV-testa sig.
– Vi grät ju så mycket när vi filmade, säger Ulf. Det hände en gång att Jan-Olof började gråta så att kameran skakade; det materialet kunde vi ju inte använda sen.
Det var inget konstigt att gråta, inget pinsamt som det kan vara i Sverige, tycker Ulf. Människorna han mötte grät över allt elände, all sorg men en liten stund senare skrattade de igen. Den som kunde dra ett bra skämt blev dagens hjälte.
Efter filmvisningen ber Ulf oss i publiken att sluta ögonen en stund och spola tillbaka till filmens början i våra huvuden. Vilken scen i filmen har gjort starkast intryck? Efter någon minut ber Ulf oss att vända oss till vår granne och dela med oss av vårt starkaste minne av filmen. Ett öronbedövande sorl utbryter i salen. Efter ytterligare någon minut vill Ulf ha uppmärksamheten igen.
– Jag hoppas det var filmen ni pratade om, säger Ulf och skrattar. Nu vill jag att ni ska dela med er till oss andra också.
En student pratar om den ensamstående sjuttonåriga pojkens tomma blick, en annan frågar varför det är så lite män i filmen. Varför har han inte skildrat deras situation? En tredje student vill skicka hundra kronor varje månad till Huyawa och frågar hur hon ska göra.
– Det är ett fantastiskt privilegium att vara filmare, säger Ulf. Jag har kunnat göra något genom att visa den här filmen.
Visad för gymnasieelever
Redan tidigare var han intresserad av internationella frågor, men aidsoffren blir lätt bara abstrakta obegripliga siffror. Nu har det blivit kött och blod av det för Ulf. En del av aidsoffren i Tanzania blev hans vänner. Meanwhile in Africa har visats för lärare och studenter runtom i landet; bland annat genomfördes ett projekt i norra Sverige där 2 000 gymnasieelever fick se filmen och diskutera den med Ulf.
Avsikten med filmen är att åskådaren ska kunna skapa en känslomässig identifikation med de aidsdrabbade människorna i filmen, även om de lever i en verklighet som skiljer sig så mycket från deras egen. Kunskapskanalen, SVT:s och UR:s nya digitala kanal, har köpt in filmen och kommer till våren att visa en nerklippt version under namnet Evangelinas hus.
Meanwhile in Africa handlar inte bara om det svåra, den visar också glädje och ett svagt hopp. Människor som orkar lyssna på allas historia fast det gör ont i hjärtat varje gång. Människor som orkar leva och hoppas i den del av världen som är värst drabbad av aids.
(Artikeln publicerad 2004-11-30)
Världsaidsdagen: Svenska filmare i Tanzania
http://www.ne.se/rep/världsaidsdagen-svenska-filmare-i-tanzania
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
