Staffan Bergsten, författare och litteraturhistoriker
Den norske diktaren Jon Fosse är aktuell på Dramaten med Döden i Thebe. Jon Fosse är ett märkligt fenomen. Inte mer än 48 år gammal har han uppnått världsrykte som dramatiker och dessutom producerat sig i en rad andra genrer: romaner, diktsamlingar, essäer och även barnböcker. Flerfaldigt prisbelönt är han också, både hemma och utomlands. Är han kanske rent av en framtida nobelpriskandidat?
Fosse är ett barn av Västnorges kustland med fjordar och fjäll, för närvarande bosatt i Bergen. Om hans privatliv är inte mycket bekant, i varje fall inte utanför Norges gränser, och han hör inte till det slags författare som klär av sig nakna i sina verk. Tvärtom bekänner han sig till en postmodernistisk syn på litterär fiktion där mångstämmighet är ett nyckelord.
 |
| ANDERS GUSTAFSSON/DN/SCANPIX |
| Jon Fosse |
Vardagsexpressionism
Den som vill lära känna teatermannen Fosse bör helst fara världen runt och besöka de stora metropolernas scener. Men det går också att närma sig honom via det tryckta ordet. På norska föreligger en utgåva med tjugotvå av hans Teaterstykke i tre pocketvolymer om sammanlagt 2 200 sidor, och på svenska ett urval om fyra pjäser i Skådespel (2003). Att sidantalet blir så högt beror på Fosses sätt att dela upp replikerna på mycket korta rader så att det ser ut som poesi. Så har också det mesta som sägs i hans pjäser tycke av en fri vers som ligger det naturliga talade ordet mycket nära.
I dag är Fosse mest känd som dramatiker men det första decenniet efter debuten 1983 skrev han huvudsakligen romaner samt en del lyrik. Enligt egen uppgift tillkom det första teaterstycket på begäran som han accepterade eftersom han var i akut behov av ett tillskott i kassan. Det var 1993 och sedan dess har han alltså skrivit över tjugo pjäser.
I romanerna liksom i teaterstyckena blandas vardagsrealism med ett slags expressionistiskt fantasteri som suddar ut gränserna mellan nu och då, mellan levande och döda. I hans pjäser samsas vuxna personer med sig själva både som barn och som döda – ibland samtidigt närvarande på scenen.
Mammas gossar
Hur romanförfattaren Fosse blev dramatiker kan illustreras genom att jämföra romanen Naustet (Båthuset på svenska, båda publicerade 1983) med pjäsen Vakkert (2001). Persongalleri, spelplats och psykologiska konflikter går igen i båda och vissa detaljer återkommer nästan ordagrant. Romanen berättas i jagform av en man i trettioårsåldern som bor kvar hos sin mor i en liten ort på västkusten. Han är folkskygg, sitter mest hemma, tar sig ibland en tur med båten på fjorden för att fiska. Förr spelade han gitarr och som pojke bildade han tillsammans med sin klasskamrat Knut ett rockband. De brukade hålla till i ett gammalt förfallet båthus. Det är mer än tio år sedan vännerna sågs då Knut kommer till hemorten på semester tillsammans med fru och barn. Hon flirtar öppet med andra män och lockar vid ett tillfälle med sig bokens jagperson till det gamla båthuset där hon försöker förföra honom. Han värjer sig och flyr. På romanens sista sida får vi veta att hon dränkt sig i fjorden.
I dramat Vakkert återses på samma sätt två ungdomsvänner efter många år. Den ene har stannat hemma och inte blivit något, den andre är liksom romanens Knut musiklärare och gift med barn. I båda tränger sig hustrun på den andre mannen som stannat hemma hos sin mor, de företar i båda fallen en båttur till en holme och i båda misslyckas hon förföra honom i ett i detalj likadant inrett gammalt båthus. Till skillnad mot romanen spelar pjäsen även upp en spirande förälskelse mellan musiklärarens dotter och en ung pojke från trakten. Pjäsen slutar – utan katastrof – med att den semestrande familjen far hem.
Den nyckelfråga man ställer sig inför såväl Båthuset som Vakkert gäller vad det är för fel på den av männen som det inte blivit något av utan passivt stannat hemma hos sin mamma. Det enda svar som ges står modern för i pjäsen: Som barn var han full av liv men "i fjorton-femtonårsåldern / sker det liksom något med honom / det är som om han ger upp / på ett vis / Det är inte till att begripa". Det är mycket i Fosses fiktiva värld som inte går att begripa i termer av rationella orsaker. Somliga personer ger bara upp och dör medan andra lever på – precis som i den så kallade verkligheten.
Ytterligare ett exempel på hur Fosse tar upp gamla teman i nya verk utgör den pjäs – Döden i Tebe – som han skrivit på beställning av Dramatiska teatern i Stockholm (premiär 26 mars 2009). Det enda som tillsvidare är känt om det är titeln, Jente i gul regnjakke, men det är nog för att knyta stycket till den kvinnliga huvudpersonen i Båthuset. Redan på första sidan nämns där att Knutens fru bär "en gul regnkappa" och den återkommer flera gånger längre fram i romanen.
 |
| ROGER STENBERG/DRAMATEN |
| Jon Fosses Döden i Thebe på Dramaten med Sheraye Esfandyri, Vibeke Oskal och Magnus Roosmann. |
Minimalistiskt
Liksom flera teman går igen i verk efter verk präglas romanerna och teaterstyckena också av ett genomgående stildrag: en malande upprepningsteknik som med en fackterm kallas minimalism. I prosaverken kan stycken utan avbrott sträcka sig över flera sidor och pjäsernas repliker är fulla av omtagningar och småord som upprepas igen och igen. Men hör man dem på scen eller läser dem högt för sig själv låter de helt naturliga och autentiska. Öppet förråder orden sällan vad personerna tänker och känner, det som driver handlingen framåt är ofta fördolt för de agerande själva. På ytan kan det råda en vardagens tristess men därunder utspelas livsavgörande konflikter och blottas ställvis hisnande existentiella djup.
Lyrikern Fosse skiljer sig både ämnesmässigt och stilistiskt från romanförfattaren och dramatikern. I de tidiga samlingarna möter man t.ex. en liten gosse – författaren själv som barn? – i sällskap med änglar och en älskad hund, och i 2003 års samling Auge i vind lovprisas kärleken mot en bakgrund av vind, sol och hav. Nedanstående dikt visar Fosse som allra ljusast och den kan också tjäna som exempel på hans variant av nynorska. Både här och i teaterstyckena ligger hans språk svenskan mycket nära och det är bara ibland man behöver ta till lexikon. Här räcker det med att påpeka att kva är detsamma som svenskans vad, fordomdags stavat hvad. Lägg märke till de diskret infogade rimmen: stort–gjort–bort–fort .
Du er så tydelegtill stadesi smått og stortog i alt du skulle ha gjortDu går dit bortDu gjer det langsamtmen for degså uendeleg fortDu är min største kjæleikSkal eg seie kva kjærleik ermå eg seie namnet dittDu er min kjærleikDu er din eigen kjærleikDu er kjærleik
(Reportaget publicerat 2008-09-10)
Världsdramatikern Jon Fosse
http://www.ne.se/rep/världsdramatikern-jon-fosse
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
