Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Sällan har historiens vingslag vinit tyngre än de gör just nu (och en bit in på nästa år) på Nobelmuseet i Stockholm. Där finns nu nämligen att bese (inte röra!) det teleskop med vilket Galileo Galilei fick jorden att snurra runt sin egen axel och himlavalvet att expandera så att jorden inte blev till mer än en himlakropp i mängden. Att hans teleskop sedan var en tämligen enkel skapelse med en lins mot närsynthet och en mot långsynthet, gör inte saken sämre.
Att teleskopet i fråga därtill är utomordentligt vackert, inklätt som det är i ett vackert skinn och smyckat med en sirlig gulddekor – ursprungligen var det en gåva till Galileis välgörare och tidigare elev Cosimo de'Medici – gör inte saken sämre. Ännu bättre blir den (saken således) av att Galileis teleskop finns med i en utställning där det förtjänstfullt och ögonöppnande sätts in i olika historiska sammanhang.
 |
| FRANCA PRINCIPE/IMMS/NOBELMUSEET |
| Galileos teleskop |
Nobel klass
Vän av ordning kan självklart fråga sig vad utställningen av och om Galileis teleskop gör på Nobelmuseet, ett museum primärt ägnat nobelpriset och nobelpristagarna och deras idéer. Självklart är Galilei av nobelklass, men några nobelpris delas som bekant inte ut postumt. Frångår man inte med detta museets syfte och policy? frågar vi vår guide i utställningen, Olov Amelin.
– Sedan gammalt har vi haft både kontakter och samarbete med det vetenskapshistoriska museet i Florens, Italien. Vi hade bland annat vår utställning Cultures of Creativity hos dem i Florens. Istituto e Museo di Storia della Scienza (IMMS), som det heter, är ett av världens förnämsta museer när det gäller vetenskapliga instrument av alla de slag. För tillfället håller man på att bygga om och döpa om museet – det nya namnet blir Museo Galileo – och i stället för att placera sina samlingar med anknytning till Galilei i något magasin så har man skickat ut det i världen. Utställningen visades först i Beijing, Kina, efter det på Franklin Institute i Philadelphia, USA, och från oss ska den vidare till Argentina och efter det till Polen.
Galilei tillverkade flera teleskop, men av dem finns det bara två stycken bevarade. Man har också lyckats bevara den lins som Galilei använde när han upptäckte Jupiters fyra stora månar. Den tillhör också museet i Florens och har där funnits att bese inramad i en vacker barockram, men linsen finns inte med på utställningen i Stockholm. Vad som också finns bevarat efter Galilei – håll i er nu! – är ett av hans fingrar bevarat i en glasburk. Det låter som att man, i alla fall teoretiskt sett, skulle kunna få Galileis fingeravtryck eller DNA och undersöka om det är han som hållit i teleskopet på utställningen. Snacka i så fall om telescoop!
– Att vi tog Galileiutställningen till Nobelmuseet är väl så enkelt som att med den har vi fått hela naturvetenskapens fundament på plats. Vi kände att vi måste slå till. Galileis upptäckter är ju det fundament vi alla står på och är beroende av. Därför känns det så rätt att utställningen finns att bese hos oss.
 |
| FRANCA PRINCIPE/IMMS/NOBELMUSEET |
| Galileos lins |
Museo Galileo
Själv begränsat intresserad av astronomi tar jag mig väl inne på utställningen på Nobelmuseet rakt på Galileis kikare. Och där blir jag stående. I konstnärligt syfte tillkomna föremål eller bilder i all ära, men Galileis kikare är konstfull så det förslår. Att sedan il maestro Galilei själv hållit i den – glöm fingret i glaset! – får mig att bli lätt knäsvag. När jag slutat skaka tittar jag mig omkring i utställningen. Den börjar med teleskopets förhistoria alltifrån antikens Rom, går över till de i Nederländerna byggda första teleskopen – det var således inte Galilei som uppfann teleskopet – för att, via sådant som Galileis linser och utvecklingen av teleskopet av Johannes Kepler (1571–1630) och Isaac Newton (1642–1727), hamna i hur Galilei med teleskopets hjälp lärde sig att mäta tid och longitud.
Är det inte precis på det viset som en utställning ska fungera? Det är någon gnista som får en att ta sig till den, men sedan gäller det att utställningen är så intresseväckande upplagd att man likt en magnet dras till dess olika delar. Nu är det ingen som slår mig på fingrarna när det gäller kunskap om Galilei, hans och nederländarnas teleskop och hur dessa kom att vidareutvecklas!
– Det teleskop vi har här på utställningen förstorar ungefär 20 gånger. Galilei klarade av att bygga instrument som förstorade upp till 30 gånger. För att klara av att använda sina teleskop behövde Galilei ett stativ. Till en början hade han inte tillgång till ett sådant. Efter en tid kom man fram till att man behövde ett stativ, företrädesvis ett sådant med vars hjälp man lätt kunde följa objektens rörelse på himlen. Bland det första Galilei tittade på var månen. Därefter såg han Jupiter och himlakroppar som låg nära Jupiter. Galilei kallade dessa för de cosmiska stjärnorna med namnet taget efter hans välgörare Cosimo de'Medici. Men Cosimo nöjde sig inte med det. Han ville att dessa nyfunna himlakroppar nominellt skulle hylla hela släkten Medici, och därför kom de att kallas för de Mediceiska stjärnorna. Nu vet vi att det var fyra månar – Ganymedes, Europa, Callisto och Io – som Galilei upptäckte, och han räknade sedan ut att de kretsade runt Jupiter. Det här var ytterligare något som stred mot den tidigare geocentriska världsbilden. Galilei fortsatte sedan att med hjälp av sitt teleskop upptäcka sådant som solfläckar, Venus faser och att Vintergatan innehöll en hel drös (nåja...) med stjärnor. Sammantaget gjorde Galilei med hjälp av sitt teleskop en mängd banbrytande upptäckter inom en tidsrymd av några få år.
Museo contemporaneo
Resten är en del av (vetenskaps)historien och, visar det sig, nutiden. När det gäller årets nobelpris i fysik så belönar det dels fiberoptiken, ccd-tekniken. I båda fallen finns det kopplingar till Galilei, enligt utställningschefen Olov Amelin.
– När årets nobelpristagare Charles Kuen Kao utvecklade den optiska fibern på 1960-talet så kunde han göra det tack vare att tekniken att ta fram rent glas hade utvecklats så långt att man kunde skapa optiska fibrer utan några ljusförluster. Nederländarna och Galilei kunde bygga sina teleskop tack vare att man kunde skapa linser av tillräcklig kvalitet. Det är en direkt parallell med 400 års mellanrum. En annan parallell till dagens nobelpris är att de ccd-kameror man i dag använder för att vetenskapligt undersöka Galileis kikare utgjorde den andra halvan av årets nobelpris med Willard Boyle och George Smith som mottagare. Det är något jag ska berätta för de båda nobelpristagarna när de, som brukligt, kommer hit till Nobelmuseet i december.
Extern länk: Nobelmuseet
(Reportaget publicerat 2009-10-27)
Världsomvälvande vingslag
http://www.ne.se/rep/världsomvälvande-vingslag
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
