Arne Järtelius, NE-redaktör
Kärvt barn har många namn. I USA kallas de i samband med det förestående presidentvalet ”swing states”, ”target states” och ”battleground states”. Det är olika namn på vad som i samband med presidentvalet i framför allt medierna utpekas som sådana stater där kampen om rösterna är som hårdast.
Vad det handlar om är det drygt tiotalet stater i USA där presidentvalet i USA ser ut att kunna avgöras. Det är stater där ställningen mellan de båda kandidaterna är så jämn att det i förväg inte går att peka ut någon given vinnare.
Winner takes all
Först gäller det att ha klart för sig att USA:s presidentval i praktiken handlar om 51 enskilda val. Förvisso är sedan 1845 valdagen densamma över hela USA, men då varje stat räknas och bedöms för sig gäller det att vinna så många och helst då så befolkningsmässigt stora stater som möjligt. Det betyder, som fallet var i presidentvalet 2000, att den vinnande kandidaten inte måste ha en majoritet av de röstande bakom sig i valet.
Vid presidentvalet 2000 mellan George W. Bush och Al Gore fick Gore 543 000 fler röster än Bush räknat över hela USA. Men Bush vann eftersom han vann flest elektorsröster (även om valet till slut avgjordes av USA:s högsta domstol som utnämnde Bush till vinnare i Florida med 537 röster som i sin tur gav honom den statens för valutgången avgörande 27 elektorsröster). Valet 2000 var första gången sedan 1888 och fjärde gången totalt som elektorskollegiet inte hamnade på samma sida som kandidaten med flest röster.
Elektorskollegiet (Electoral College) har totalt 538 röster, och vinnaren behöver således minst 270 elektorsröster. Varje delstat i USA tilldelas elektorer efter hur stor statens befolkning är. Flest antal elektorer vid årets val har Kalifornien (54) och det minsta antalet har åtta småstater som Alaska, Montana och Wyoming samt District of Columbia (D.C.) i huvudstaden Washington som i valet räknas som en egen stat. Antalet elektorer som en stat tilldelas justeras i samband med folkräkningarna vart tionde år, men det är totalt aldrig fler än antalet medlemmar i USA:s kongress (plus de tre elektorerna i D.C.).
Vid årets presidentval har tio stater fått fler elektorsröster (totalt tolv) än vid valet 2000, och åtta stater har i motsvarande grad fått färre elektorer. Eftersom det är traditionellt republikanska stater som fått fler nya elektorer vid det kommande valet torde det – om valresultatet från 2000 står sig – gynna den sittande presidenten.
Med undantag av två stater – Maine och Nebraska – där elektorsrösterna (4 respektive 5) delas mellan de båda kandidaterna, får kandidaten med flest röster i respektive stat samtliga elektorsröster. Det betyder att i stater där den ena kandidaten i förväg av olika skäl bedöms som överlägsen det egentligen inte spelar någon större roll om man röstar eller ej. Omvänt har det den allra största betydelse att man som kandidat får ut sina sympatisörer att rösta i de stater där slutresultatet bedöms som ovisst.
Historiskt val
Det amerikanska elektorskollegiet har djupa historiska rötter. Det tillkom i en tid – sent 1700-tal – då bestod landet endast av totalt 13 stater med en befolkning på fyra miljoner som var koncentrerad till atlantkusten. Några nationella politiska kampanjer var vid den tiden svåra att genomföra, och något utvecklat partisystem fanns inte heller.
De som då förordade direktval i konstitutionen röstades ned med hänvisning till att det var svårt för väljarna att få information om kandidater som inte kom från den egna staten. Det skulle kunna resultera i att väljarna i respektive stat bara röstade på sin kandidat, och det skulle i sin tur få till följd att kandidater från de större staterna mer eller mindre automatiskt skulle vinna.
De som förordade att presidenten skulle väljas av USA:s kongress eller av delstatsförsamlingarna fick på pälsen för att det skulle kunna bli negativt för maktbalansen i landet eftersom presidenten den vägen riskerade att bli beroende av andra maktcentrum än folket.
I stället nåddes enighet om att i den 1788 antagna amerikanska konstitutionen skriva in användandet av ett indirekt valsystem där presidenten valdes genom ett elektorskollegium där ”upplysta” elektorer fick lägga sina röster. Från början avgav varje elektor två röster för att undvika att han eller hon bara röstade på någon från sin hemstat. 1804 antogs det tolfte tillägget (av i dag totalt 27 amendments) till den amerikanska konstitutionen. Det stipulerade att elektorerna avkrävdes separata röster för president och vicepresident så att en jämviktssituation i elektorskollegiet inte skulle kunna uppstå (vid valet 1800 uppstod nämligen en sådan situation och det tog 36 omröstningar innan man kunde enas om en ny president).
Diskussionen för och emot USA:s indirekta sätt att välja president är lika gammal som systemet självt. Dess anhängare brukar säga att det bidrar till stabilitet eftersom det gynnar ett tvåpartisystem som kan omfatta majoriteten av väljarkåren. Vidare menar man att ett direktval av presidenten skulle göra att kandidaterna enbart skulle koncentrera sig på de folkrikaste områdena i landet och lämna övriga områden åt sig själva.
Förespråkarna för en direktvald USA-president menar i stället att de glesbefolkade delstaterna får ett för stort inflytande. Någon har räknat ut att vid förre valet räckte det med 56 000 röster för Bush för att vinna en elektorsröst i Alaska, medan det krävdes 135 000 röster i Massachusetts för att Al Gore skulle vinna en elektorsröst där. Vidare tycker man att det nuvarande systemet gör att många utanför tiotalet svingstater tycker att det är onödigt att gå och rösta eftersom deras röst ändå inte kan åstadkomma någon förändring. Det senare anges också som en förklaring till det relativt sett låga röstdeltagandet – endast omkring 50 procent av amerikanerna har sedan början av 1970-talet röstat i presidentvalen.
Battleground states
Antalet kamp- eller svingstater torde vid årets amerikanska presidentval komma att vara omkring elva stycken. Från väster till öster är de: Nevada, Colorado, New Mexico, Minnesota, Iowa, Wisconsin, Ohio, Florida, West Virginia, Pennsylvania och New Hampshire. Tillsammans har de staterna 123 elektorsröster som vardera presidentkandidaten och hans stab gör det mesta (ibland även värsta) för att vinna.
När det gäller Ohio har ingen republikan någonsin blivit president utan att vinna den staten. Bush hade 2000 här en segermarginal över Gore med 165 000 röster, men sedan dess har staten tappat omkring 200 000 industrijobb och det är en stat som inte med oblida ögon sett hela 39 procent av sina reservister kallas in till krigstjänst efter 11 september 2001.
Senast det begav sig vann Gore New Mexico med 366 röster. Det är en delstat med en mycket stor och växande andel hispanics, som traditionellt röstar på demokratiska kandidater. Men i denna mångkulturella framtidsstat finns även andra minoritetsgrupper representerade som är svårare att veta hur de kommer att rösta. Historiskt sett gäller att New Mexico, ända sedan området blev en amerikansk delstat 1912, röstat för vinnaren i alla presidentval utom två.
Florida kan åter bli tungan på vågen i presidentvalet. Senast vann Bush här men det först sedan det kommit mycket advokatyr med i spelet (att George W. Bushs bror Jeb är delstatens guvernör var den gången inte heller oväsentligt). Rösträkningen hade mycket övrigt att önska 2000 och, vad värre är, de problem som då uppdagades rapporteras till stor del vara kvar även vid detta val. Den elektroniska rösträkning som ska introduceras i samband med årets val saknar exempelvis pappersverifikation, något som öppnar stora springor för den som skulle vilja fuska. Det gör att båda kampanjlägren har advokater på red alert när det gäller att försöka styra bedömningen av rösträkningen till den egna kandidatens förmån. (Den som vill läsa mer om rösträkningen i Florida i vad som kallas The Amazing Florida Recount hittar det under ”Florida Ballot Project” på www.norc.org.)
I alla presidentval utom ett – 1956 – har vinnaren i Missouri också blivit landets president. Senast vann Bush med 78 000 röster, men sedan dess har delstaten förlorat 40 000 arbetstillfällen och det tillsammans med att Kerry använder mycket pengar till TV-reklam i staten gör att den kan gå hans väg.
Vad händer om det blir dött lopp mellan George W. Bush och John Kerry? Då säger konstitutionen att det är det nyvalda representanthuset (som också utses vid valet 2 november) som väljer sin kandidat, och eftersom det mesta pekar på att representanthuset, dvs. USA-kongressens andra kammare, fortsatt kommer att ha en republikansk majoritet så blir det Bush som vinner. Men det kanske inte behöver gå riktigt så långt den här gången.
Källa
- Choosing the President 2004. A Citizen´s Guide (2003) och The Almanac of American Politics (2004)
(Artikeln publicerad 2004-10-12)
Valkamp 2004: Här avgörs presidentvalet
http://www.ne.se/rep/valkamp-2004-här-avgörs-presidentvalet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
