Charlina Erliksson, NE-medarbetare
På den internationella scenen har vampyrerna länge varit på tapeten. Dracula, världens mest kände vampyr, har fått efterföljare som Lestat i Anne Rices romanserie The Vampire Chronicles och Blade, hybriden som går bland människorna på dagarna och slaktar vampyrer på nätterna. Nu har en smärre vampyrepidemi brutit ut i Sverige.
För två år sedan kom Frostbiten, filmen om vampyrer i Norrlands månadslånga vinternatt. På bioduken denna höst har vi kunnat se Vampyrer, om de två blodsugande systrarna Vanja och Vera, och den 24 oktober är det premiär för Låt den rätte komma in, Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists roman med samma namn. Till dem kan vi nu lägga Hollywoodproduktionen Twilight, efter Stephenie Meyers populära romansvit om tonåringen Bella och vampyren Edward.
Även svensk TV satsar på vampyrer och Dracula själv gör comeback i romanform. Nästa år kommer nämligen boken Dracula: The Un-Dead av Dacre Stoker, ättling till Bram Stoker som skrev Dracula (1897). Det allra senaste i forskningsväg om vampyrer är Matthew Beresfords From Demons to Dracula: The Creation of the Modern Vampyre Myth (2008).
 |
|
Christopher Lee som vampyren Dracula i filmen ”Blodsmak” (1970). |
|
AKG/SCANPIX |
Den verklige Dracula?
Vampyren har länge varit ett väl använt motiv även i litteraturen och har inspirerat bland andra Goethe och Lord Byron. Storhetstiden kom dock under det sena 1800-talet, främst med klassikern Dracula. Det råder oenighet bland forskare huruvida Stokers transsylvanska greve är baserad på en verklig, historisk person, nämligen 1400-talsfursten Vlad Ţepeş, eller inte.
Vlad Ţepeş (Vlad III) var vojvod av Valakiet i nuvarande Rumänien. Hans far Vlad II Dracul, ”Vlad djävulen”, fick tillnamnet Dracul efter att ha valts in i Drakorden som kämpade för att försvara det katolska Europa mot det turkiska Osmanska riket. Sonens öknamn Dracula betyder djävulens (eller drakens) son. Om Stoker lånat något annat än namnet till sin huvudperson är dock osäkert. Före publiceringen av Dracula fanns inga kopplingar mellan Vlad Ţepeş och vampyrism.
Tretton år gammal tillfångatogs Dracula av den osmanske sultanen Murad II och kom att tillbringa hela sin ungdomstid hos denne. Där fick han en ypperlig utbildning och en fördelaktig inblick i hur man styr som en tyrann.
Vlad II Dracul mördades av sina egna efter ständiga sidbyten i konflikten med turkarna, och Dracula återvände hem för att inta Valakiets tron. Han störtades upprepade gånger av olika konkurrenter innan han 1456 slutligen valdes till regent. Hans första verk blev att spetsa 500 adelsmän på pålar som hämnd för mordet på fadern. Detta var en avrättningsmetod han ofta kom att använda mot sina fiender, därav tillnamnet Ţepeş, ”pålspetsaren”.
Draculas regeringstid blev inte lång. År 1462 anföll turkarna, och då Dracula sökte stöd hos den ungerske kungen Mattias I Corvinus spärrades han in i dennes slott under tolv år. Genom att charma en av kungens systrar till giftermål lyckades han dock med kungens stöd återvända 1475 för att återta Valakiets tron. Bara en månad senare mötte han sin död på slagfältet.
Den fallne ängeln
Bram Stokers Dracula är greve av Transsylvanien och vampyr. Den nästan varulvslika uppenbarelsen i Stokers roman med sin stora mustasch, sina buskiga ögonbryn och håriga handflator ligger dock långt från den gängse bilden av vampyren som en belevad och förförisk gentleman. Denna bild uppträder för övrigt redan i John Polidoris roman The Vampyre (1819), sjuttio år före Stokers Dracula.
I dag är vampyren ofta en sexuellt laddad figur, en slags outcast som läsare och tittare kan relatera till. Att identifiera sig med ”monstret” i ett verk är en tendens som länge funnits inom den gotiska traditionen. Det är tydligt i till exempel Mary Shelleys Frankenstein (1818), där den av Frankenstein skapade varelsen drivs av ett begär att passa in i människornas värld och blir ett monster först när detta nekas honom.
Ett liknande exempel finner vi i filmen Dracula (1992), regisserad av Francis Ford Coppola. Manusförfattaren James V. Hart gjorde efterforskningar om den historiske Vlad Ţepeş och fann berättelsen om en nobel riddare som förlorar sin älskade och svär att återvända från graven för att hämnas hennes död. Filmen har en prolog om just detta, och trots att den i övrigt är relativt trogen Stokers originalberättelse blir den med detta tillägg en kärleksmelodram snarare än en skräckskildring. Dracula ges karaktären av en fallen ängel och vinner lätt tittarnas sympati.
Det exotiska Balkan
Vesna Goldsworthy, serbienfödd brittisk litteraturvetare, ägnar ett helt kapitel åt Dracula och Balkanländernas roll i skräcklitteraturen i sin bok Inventing Ruritania: The Imperialism of the Imagination (1998), en analys av västvärldens romantisering av Balkanhalvöns historia. Titeln anspelar på fantasilandet Ruritanien, skapat av författaren Anthony Hope i dennes bok Fången på Zenda (1894). Ruritanien är en symbol för ett land som är civiliserat, men ändå inte, och europeiskt, men ändå inte. Det är ungefär som Västeuropa länge föreställde sig Balkanländerna, enligt Goldsworthy.
Goldsworthy berättar i Inventing Ruritania hur den romantiska gotiska litteraturen innefattar ett begär att fly civilisationen till en annan, ”oförstörd” (läs: primitiv) värld. Platsen där en gotisk berättelse utspelade sig skulle vara exotisk, men ändå gärna lätt igenkännlig som europeisk. Ett exempel är Joseph Sheridan Le Fanus roman Carmilla (1871–72), som utspelar sig i Steiermark. Steiermark var en del av det dåvarande Habsburgska riket, det vill säga känt land, men låg i dess södra utkant, en ödslig och sparsamt befolkad trakt. Lagom exotiskt och välkänt på en och samma gång, alltså.
I den gotiska litteraturens barndom använde författarna sig av platser som Italien (till exempel Horace Walpoles Borgen i Ortranto, 1764, och Ann Radcliffes Röfvarslottet i Apenninska bergen, 1794) och Spanien (till exempel Matthew Lewis Munken, 1796). Då kunskapen om dessa länder efterhand ökade fick man söka sig någon annanstans för att uppnå den rätta känslan av exotism. I Balkanländerna fann man vad man sökte: ett Europa i sin vagga, genuint och oförstört. Som hemort till Dracula valde Stoker som bekant Transsylvanien, en av de yttersta utposterna i det dåvarande Österrike-Ungern och allmänt sett som en sista tillflyktsort för vidskepelsen.
Kolonisation med konsekvenser
Västvärldens ”fantasikolonisation” av Balkanländerna som Goldsworthy beskriver i sin bok har givit upphov till problem. Myten om Transsylvanien är betydligt mer känd än det verkliga Transsylvanien, i dag en del av Rumänien. Den rumänska filmvetaren Adina Bradenau berättade nyligen på ett Draculaseminarium (!) på Bok & Bibliotek (där även Goldsworthy deltog) att Dracula, från att länge ha varit helt okänd i Rumänien, nu överskuggar allt. Romanen Dracula översattes inte till rumänska förrän 1991, och enligt Bradenau har de flesta rumänska landsbygdsbor fortfarande inte en aning om vem Dracula är. Hon menar att Rumänien har prackats på en produkt som inte alls går ihop med den image landet vill ha, en västvärldens föreställning om Transsylvanien som stämmer mycket dåligt överens med verkligheten.
Goldsworthy påpekade under seminariet att det är mycket tråkigt att i princip all turism i Rumänien bygger på Dracula. Detta på bekostnad av allt annat som enligt henne detta vackra land har att erbjuda. Att fiktiva skildringar riskerar att ersätta verkligheten känner vi igen från andra verk med vidhäftande platser, som Verona (Romeo och Julia), Louvren i Paris och Rosslyn Chapel i Edinburgh (Da Vinci-koden) och, varför inte, Åmål (Fucking Åmål).
Extern länk
Vampyriskt: Dracula ständigt på hugget
http://www.ne.se/rep/vampyriskt-dracula-ständigt-på-hugget
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
