Charlina Lunvald, NE-medarbetare
Twilight, True Blood, Buffy, Underworld. De är överallt. Sedan vampyrerna intog Västeuropa genom 1800-talets gotiska romaner har de bara vuxit sig allt starkare. Årets händelse – åtminstone för alla twitards (fanatiska Twilightfans) – är premiären av filmen The Twilight Saga: Eclipse 30 juni. Men som alla gaddgroupies vet så är vampyrer mycket mer än bara Twilight.
Som en replik på Theresa Cheungs mastodontverk The Element Encyclopedia of Vampires (2009) – ett måste för alla blodsugarvänner – kommer här en svensk vampyrologisk ordlista från A till Ö att sätta tänderna i.
Ajvide Lindqvist, John, mannen som satt Sverige på vampyrkartan med sin roman Låt den rätte komma in (2004). Filmversionen som kom 2008 fick stor uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt, och vann flera priser. Berättelsen om vänskapen mellan två outsiders, 12-åringen Oskar och barnvampyren Eli, är både en spökhistoria och en fängslande barndomsskildring.
Blod, det alla vampyrer törstar efter för att upprätthålla sin existens. Blod är vampyrens livskraft, och utan det kommer den att åldras och försvagas. Medan somliga vampyrer är slavar under sin törst försöker dock andra gå emot sin natur och leva utan att skada människor. Familjen Cullen i Twilightserien dricker till exempel bara djurblod – helst från rovdjur.
Cullen, Edward, förmodligen världens just nu mest populära vampyr, högaktuell i filmen The Twilight Saga: Eclipse som har premiär 30 juni. Huvudpersonen i Stephenie Meyers Twilightserie besitter inte bara den moderna vampyrens superkrafter med förbättrade sinnen, otrolig snabbhet och tankeläsningsförmåga utan är även överjordiskt vacker. Är det konstigt att Bella inte kan motstå honom?
 |
|
Edward (Robert Pattinson) och Bella (Kristen Stewart) i en romantisk scen. |
|
NORDISK FILM |
Dracula, utan tvekan världens mest berömda vampyr. Hans första framträdande var i Bram Stokers roman med samma namn (1897), som trots blandade recensioner blev en succé hos läsarna. Den karismatiske men skräckinjagande greven har visat sig vara otroligt seglivad och genom åren gestaltats på film av bland andra Béla Lugosi, Christopher Lee och Gary Oldman.
Evolution. Vampyrens utveckling sedan debuten i västvärlden på 1700-talet (se Östeuropa nedan) är fascinerande. Från folklorens ruttnande lik, inte olika zombier (tänk Max Schreck i Nosferatu), som återvänder från graven för att plåga de levande, via de gotiska romanernas charmerande aristokrater till dagens moderna, moraliskt komplexa vampyrer, utrustade med både samvete och superkrafter. Allt är inte längre svart eller vitt: vampyren har gått från att vara en metafor för ondskan till att vara en metafor för ”den andre”. I dag kan var och en skapa sin egen definition av vad en vampyr är för något.
Förvandling. Enligt traditionen finns det tre sätt att bli vampyr: genom födsel, död eller bett. Förr handlade det om hur man levde, dog och begravdes – ett syndfullt liv, ett självmord eller felaktiga begravningsriter var allt som krävdes för att man skulle riskera att komma tillbaka som vampyr. I dag härskar den vetenskapliga förklaringen: smittan som överförs via vampyrens bett. Men det råder också en viss förvirring på området. Alla som blir bitna förvandlas inte. Ofta kan vampyren välja om bytet bara är mat eller en möjlig, framtida följeslagare. I modern vampyrfiktion sker förvandlingen ofta direkt efter bettet, inte som i östeuropeisk folklore först efter offrets död. Processen fullbordas när den nyfödda vampyren smakar sitt första blod.
Gotiska romaner, startpunkten för modern tids övernaturliga skräckberättelser. Handlingen i en gotisk roman utspelas med fördel i ett gammalt slott eller på en kyrkogård och utgörs ofta av en mörkrets krafters attack på en ung oskuld. Vampyren tog sin rättmätiga plats i denna litteraturgenre genom John Polidoris The Vampyre (1819), vars huvudperson Lord Ruthven blev den första aristokratiska vampyren. Andra gotiska vampyrer möter vi i bland annat James Malcolm Rymers Varney the Vampire (1847) och Joseph Sheridan Le Fanus Carmilla (1872). Alla dessa verk banade väg för det som fortfarande anses vara det största på området: Bram Stokers Dracula (1897).
Huggtänder, tack vare författare och filmmakare numera ett av vampyrens främsta kännetecken. I östeuropeisk vampyrtradition nämns huggtänder sällan. Där är det i stället oftast med en spetsig eller hullingförsedd tunga som vampyren suger i sig blod. I dagens vampyrfiktion, där blodsugarna ofta försöker smälta in bland människorna, förekommer ofta indragbara huggtänder.
Isolering är livsviktigt för en vampyr som vill undvika upptäckt och behålla sin anonymitet bland människorna. Ett ständigt ungt utseende väcker naturligtvis misstankar, likaså om alltför många människor mystiskt försvinner eller hittas döda, tömda på blod. Att leva som vampyr innebär därför ofta en nomadisk och rotlös tillvaro, där man oupphörligt är på jakt efter ett nytt gömställe och nya offer.
Jägare. Lika länge som det funnits vampyrer har det funnits de som ägnat sina liv åt att jaga och förgöra dem. I de slaviska romernas folklore finns dhampiren, till hälften människa, till hälften vampyr, med övermänskliga egenskaper att upptäcka och döda vampyrer. En modern dhampir är Marvelhjälten Blade, genom sin immunitet mot solljus och vampyrbett en effektiv mördarmaskin. Bland övriga berömda vampyrjägare kan nämnas professor van Helsing i Bram Stokers Dracula, Buffy i TV-serien Buffy och vampyrerna och Anita Blake i Laurell K. Hamiltons bokserie ”Anita Blake Vampire Hunter”.
King, Stephen. Denne skräckens mästare har förtjänat sin plats i vampyrordlistan främst genom sin roman Staden som försvann (1985), som filmatiserats både 1979 och 2004 under originalets namn Salem’s Lot. Bland Kings många verk finns det ytterligare några som innehåller vampyriska element, bland annat romanerna Christine, Jurtjyrkogården (båda 1983) och Knackarna (1987) samt novellen ”The Night Flier” (1988).
de Lioncourt, Lestat, den attraktiva och sofistikerade men dödligt farliga huvudpersonen i Anne Rices bokserie ”The Vampire Chronicles”. Två av böckerna har filmatiserats: i En vampyrs bekännelse (1994) gestaltas Lestat av Tom Cruise och i Queen of the Damned (2002) av Stuart Townsend. Lestats karaktär – mänskligare än Dracula, lockande och sensuell – kom att skapa en modell för samtida vampyrfiktion.
Meyer, Stephenie, författaren bakom den populära Twilightserien. Den första boken, Om jag kunde drömma, kom enligt författarens egen utsago till efter att hon haft en dröm om en flicka som mötte en oväntat belevad vampyr. Meyer är hängiven mormon och hade aldrig tidigare läst en vampyrbok. De fyra böckerna i Twilightserien, som främst är att betrakta som romantiska berättelser, är i tur och ordning inspirerade av de klassiska verken Stolthet och fördom (1813), Romeo och Julia (1595), Svindlande höjder (1847) och En midsommarnattsdröm (1595).
Nosferatu, F.W. Murnaus klassiska stumfilm från 1922. Nosferatu var den första filmen att baseras på Stokers Dracula, och den betraktas av många som en av de bästa vampyrfilmerna genom tiderna. Eftersom den gjordes utan tillåtelse från Stokers dödsbo döptes karaktärerna om: greve Dracula blev greve Orlok, spelad av Max Schreck, och vampyrer blev ”nosferatu”, en term som förekommer i Stokers roman men som är äldre än så. Benämningen tros vara en förvrängning av något eller några av följande ord: de rumänska necuratul (Djävulen) eller nesuferit (outhärdlig), det grekiska nesophorus (pestbärare) eller det slaviska nesufuratu (smittbärare).
Odöd. Vampyrer tillhör, liksom zombier, de odödas skara, men intar där en särställning. När en människa förvandlas till vampyr dör visserligen i biologisk mening kroppen, men den förblir intakt. Ingen förruttnelse förekommer. Medan zombier ofta framställs som återuppväckta lik i olika stadier av sönderfall är vampyrer, åtminstone av det moderna slaget, ofta betydligt trevligare att se på.
Psykiska vampyrer, energivampyrer, benämning på människor som livnär sig på andras livskraft eller energi. Termen ”vampyrism” används alltså i detta fall i bildligt syfte. Föreställningen om psykiska vampyrer uppkom på 1800-talet under försök att förklara vampyrism på ett vetenskapligt sätt.
Quincey P. Morris, greve Draculas baneman i Stokers Dracula. Genom att sticka en kniv i grevens hjärta ändar han, åtminstone tillfälligt, dennes liv, på bekostnad av sitt eget. Efter att ha strukits i de flesta filmatiseringar återupprättades Quinceys ära genom Francis Ford Coppolas originaltrogna film Dracula (1992), där hans roll får den plats den förtjänar.
Rice, Anne, den författare som näst efter Bram Stoker bidragit mest till vampyrers popularitet i modern tid. I Rices serie ”The Vampire Chronicles” skildras vampyrer som vackra, känsliga, intellektuella och skönhetsälskande varelser, immuna mot vitlök, krucifix och pålar. Serien börjar med En vampyrs bekännelse (1976).
Sexualitet. Vampyrer har länge varit intimt förknippade med erotik. Världen över beskrivs de i folkloren som varelser med stor aptit på sex, något som de ofta använder sig av när de ska snärja sina offer. I de gotiska romanerna blev vampyrerna attraktiva, förföriska varelser, en bild som ännu i modern fiktion är förhärskande. Akten där vampyren suger blod från sitt offer beskrivs ofta som erotisk, intim och njutningsfull, ibland även för offret. Bilden av vampyren som älskare och kärlekspartner förekommer flitigt i nutida romaner, inte minst i Twilightserien, och har bidragit stort till vampyrmytens uppsving i dagens kultur. Samtidigt diskuteras det huruvida vampyrer över huvud taget är förmögna till fysiskt sexuellt umgänge, eller om de uppnår extas enbart genom sitt bett.
True Blood, TV-serien som baseras på Charlaine Harris bokserie ”Southern Vampire Mysteries”. I Harris värld lever vampyrerna sida vid sida, men inte friktionsfritt, med människorna. Subkulturen gaddgroupies (på engelska fangbangers) frodas och vampyrblod är den hetaste drogen på marknaden. Huvudpersonen Sookie (spelad av Anna Paquin), en tankeläsande servitris i en småstad i Louisiana, dras in i en värld av fara och mysterier när hon blir förälskad i vampyren Bill. Serien börjar med Död tills mörkret faller (2001).
 |
|
Sveriges egen Alexander Skarsgård som vampyren Eric i ”True Blood”. |
|
CANAL PLUS |
Underworld, filmtrilogin om ett uråldrigt, för människor okänt krig mellan vampyrer och varulvar. Huvudperson är vampyren och varulvsjägaren Selene, spelad av Kate Beckinsale. I serien är varken vampyrer eller varulvar övernaturliga varelser utan produkter av ett virus. I den första filmen (Underworld, 2003) sätts Selenes lojalitet till sin klan och sin äldste på prov då hon förälskar sig i en människa som sedan smittas av en varulv. Den ständigt pågående raskonflikten som bakgrund till den förbjudna kärleken för lätt tankarna till Romeo och Julia.
Vlad Ţepeş, vojvoden av Valakiet som var eller inte var Bram Stokers förebild när han skrev Dracula. Den blodtörstige fursten, vars tillnamn Ţepeş översätts ”pålspetsaren”, kallades även Dracula, vilket betyder ”drakens son” eller ”Djävulens son” (efter fadern, Vlad Dracul). Om Stoker lånat något annat än namnet till sin romankaraktär är dock osäkert. Före publiceringen av Dracula fanns inga kopplingar mellan Vlad Ţepeş och vampyrism.
Weird Tales, så kallat pulpmagasin 1923–54 specialiserat på fantasy och skräck. Det var här några av de mest framstående vampyrberättelserna under årtiondena efter Dracula publicerades, till exempel ”The Hound” av H.P. Lovecraft (1924) och ”The Traveller” av Ray Bradbury (1943).
Xenofobi, irrationell rädsla för främlingar, ett flitigt förekommande tema i vampyrfiktion. Greve Dracula är främlingen, parasiten som kommit för att föröka sig och förbruka landet han invaderat. Flera litteraturkritiker har menat att vampyrberättelser från den viktorianska eran, särskilt Dracula, representerar den brittiska imperialismens mörka sida. Att Dracula inte kan se sig i spegeln visar enligt dessa på Storbritanniens oförmåga att erkänna de mörka aspekterna av imperiets expansion.
Yarbro, Chelsea Quinn, författaren bakom böckerna om greve Saint-Germain, först presenterad i Hôtel Transylvania (1978). Vampyren Saint-Germain är baserad på en verklig person med påstådd ockult anknytning i 1700-talets Frankrike. Liksom Anne Rices vampyrer är han både förförisk och sofistikerad, och tillräckligt medkännande för att inte döda för blod. Yarbros sätt att blanda skräck och romantik i historiska miljöer har bidragit till att öka intresset för vampyrlitteraturen.
Zombie. I haitisk och västafrikansk tradition är zombier själlösa, av voodoopräster återuppväckta lik som brukas som slavar. I skräckfilmer presenteras de ofta som ruttnande, köttätande monster, till förväxling lika den östeuropeiska folklorens vampyrer. Men olikheterna överväger: zombier behöver inte blod för att överleva, och till skillnad från vampyrer har de (oftast) inte någon egen vilja.
Åldrande. Enligt de flesta källor är vampyrer inte odödliga, men de kan leva i hundratals, till och med tusentals, år och blir ofta mäktigare med tiden. För att behålla ungdom och vigör krävs dock regelbunden tillförsel av (människo)blod. I en del vampyrfiktion, till exempel i Anne Rices ”The Vampire Chronicles” och i Underworldtrilogin, förekommer det att äldre vampyrer går i dvala, antingen på grund av svårigheter att anpassa sig till förändringar i världen eller helt enkelt för att de blir trötta på sin nära nog odödlighet.
Äldste. I en del vampyrfiktion förekommer äldste eller mästare, mäktiga vampyrer som har levt länge och ofta fungerar som ledare över de vampyrer de själva skapat. Eftersom vampyrers krafter i de flesta fall ökar med tiden är dessa äldste betydligt starkare än ”nyfödda” vampyrer, och utöver förstärkta sinnen besitter de ofta förmåga att läsa tankar, flytta föremål med tankens kraft eller flyga.
Östeuropa. Föreställningar om blodsugande varelser har förekommit världen över i mer än 5 000 år, men vampyrer som vi känner dem härstammar från Östeuropa. När fred slöts mellan Osmanska riket och Habsburg 1718 och delar av Serbien och det i dag rumänska Valakiet tillföll Habsburg började Västeuropa få upp ögonen för vad som pågått i öster i flera hundra år. Ritualerna kring att gräva upp kroppar och ”döda” dem på nytt undersöktes och rapporterades flitigt i medierna, och vampyrhysteri bröt ut i Västeuropa. Först när kejsarinnan Maria Teresia (1717–80) förbjöd gravöppning och likskändning lugnade sig stämningen något, men vampyrerna hade kommit till väst för att stanna.
Myten om vampyren fortsätter att fascinera och tjusa oss. En förklaring till detta är att dessa varelser ständigt formas och utvecklas i takt med samhället. Från att ha handlat om människors tankar om livet efter döden förklarar man i dag ofta vampyrism på ett vetenskapligt sätt: ett virus eller en psykisk störning. Vampyrer är inte längre självklart onda, de är tänkande och kännande varelser med egna sorger och glädjeämnen. Och med denna evolution i åtanke frågar man sig naturligtvis: hur kommer nästa generations vampyrer att se ut?
Länkar till NE.se
(Reportaget publicerat 2010-06-28)
Vampyrologilista för gaddgroupies
http://www.ne.se/rep/vampyrologilista-för-gaddgroupies
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
