av Ragnhild Möller
frilansskribent

Sedan länge har man diskuterat och spekulerat kring vargstammens ursprung. Tack vare DNA-analyser kan man nu med större säkerhet kartlägga både stammens genetiska ursprung och dess genetiska variation, som är av stor betydelse för vargstammens långsiktiga överlevnad.

Två undantag från fredning

Naturvårdsverket gjorde i juni ett undantag från fridlysningen av varg och tillät så kallad skyddsjakt på en varg i trakterna av värmländska Väse. Tillståndet gäller endast en specifik varg som anses ligga bakom tio angrepp mot tamboskap under de senaste två åren. Jakttillståndet gäller fram till den 15 augusti och vargen får bara skjutas i samband med att den attackerar tamboskap. Det är andra gången sedan vargen fredades som skyddsjakt tillåts.

Så sent som i januari 2000 bildades det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv, med syfte att skaffa fram faktaunderlag för en optimal förvaltning av varg i Norge och i Sverige samt att sprida information till allmänheten. Skandulv samarbetar med en mängd olika aktörer.

Nya metoder avslöjar invandring

En viktig aktör är Evolutionsbiologiskt centrum, EBC, i Uppsala. Där har en grupp forskare utarbetat metoder för att göra DNA-analyser. Den vanligaste metoden är att man analyserar DNA från mitokondrier, vilka man anser nedärvs endast på mödernet. Genom analyserna kan man då få information om släktlinjerna på moderns sida. I Uppsala har man utvecklat en teknik att även undersöka fäderneslinjer genetiskt genom att analysera Y-kromosomen. Dessutom har man utvecklat tekniken att göra DNA-analyser av historiskt material. På gamla dammiga museivargar från början av 1800-talet har man lyckats hitta DNA genom att borra sig in i pulpan på tänderna.

Dessa nya DNA-analyser ger värdefull information som varken spårning eller radiopejling kan ge:

Den historiska skandinaviska vargstammen är genetiskt skild från dagens finländska vargstam.

Dagens skandinaviska vargar uppvisar genetiska olikheter jämfört med den historiska skandinaviska vargstammen.

Dagens skandinaviska vargar skiljer sig åt genetiskt från dagens finländska vargar.

Den genetiska variationen inom den skandinaviska vargstammen visar att den återigen är på nedgång trots att antalet vargar är på uppgång.

Av dessa resultat har man dragit slutsatsen att den skandinaviska vargstammen grundades av ett mycket litet antal vargar – kanske bara ett enda par! – och att dessa djur troligtvis invandrade från öster.

Sedan denna återetablering på 1980-talet har de skandinaviska vargarna haft mycket begränsad kontakt med vargarna i öster.

Överlevnad kräver variation

För att trygga vargens överlevnad i Sverige på sikt är det därför viktigt att inte bara se till antalet vargar, utan även till kvaliteten på genpoolen. Stor genetisk variation är av avgörande betydelse för att en art ska kunna anpassa sig till förändrade levnadsmiljöer. För våra vargar gäller kanske därför främst att få in lite ”nytt, friskt” blod.

Det lär finnas en finsk vargyngling på väg österifrån.

Kanske blir han räddningen för våra vargar.

Webbplats för Skandulv

(Artikeln publicerad 2002-08-08)