Vart går Sydafrika efter valet?

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Det är val i Sydafrika 22 april. Valet gäller både vem som ska bli landets president de kommande fem åren och vilket eller vilka partier som ska leda landets parlament. Detta är det fjärde valet efter apartheidregimens fall 1994. Det första valet var en seger för Nelson Mandela och ANC i det andra och tredje valet segrade hans kronprins Thabo Mbeki och i detta fjärde val är den nuvarande ledaren för ANC, Jacob Zuma, allmänt tippad som vinnare.

På ytan har Sydafrika följt den demokratiska konstitutionen från 1996 och ekonomiskt har det demokratiskt styrda landet varit tämligen framgångsrikt med en treprocentig årlig ökning av BNP sedan 1994. Men dessa strävanden har kostat på och landet befinner sig vid det stundande valet inför flera avgörande vägskäl för framtiden.

Zuma, Mandela och Mbeki på den tiden de drog åt samma håll.

MICHELLY RALL/WIREIMAGE/ALL OVER PRESS

Enpartistat

Vid årets val ställer inte mindre än 26 partier upp i den nationella valkampen om de 400 platserna i landets parlament med säte i Kapstaden (landets regering har sitt säte i huvudstaden Pretoria). Det sittande parlamentet har representation av 15 partier med ANC – African National Congress – som det överlägset största partiet med sina 290 platser i parlamentet och mer än 60 procent av rösterna i de tre hittills hållna demokratiska valen i landet (1994 62,65%, 1999 66,35 %, 2004 69,69% av rösterna).

Det är parlamentet som väljer president och när det gällde de två första demokratiskt valda presidenterna – Nelson Mandela och Thabo Mbeki – var det ingen tvekan. Det är nog ingen tvekan denna fjärde gång heller. Vinner ANC valet – i opinionsundersökningarna har partiet stadigt legat på 60 procent plus – så blir den nuvarande partiledaren Jacob Zuma landets nästa president. Men det förhållandet att han inte kommer att ersätta den 2004 omvalde Thabo Mbeki utan dennes hösten 2008 kuppartat insatte ersättare Kgalema Motlanthe är ett tecken så gott som något att allting inte står rätt till. Ett lika gott sådant tecken är att det korruptionsåtal som sedan 2005 hängt över Jacob Zuma hux flux lades ned i början av april i år. "Jag har kommit till slutsatsen att det varken är möjligt eller önskvärt för riksåklagaren att fortsätta driva åtalet mot Zuma", sade då den ställföreträdande chefen för åklagarmyndigheten Mokotedi Mpshe vid en presskonferens i Pretoria 6 april.

Åtalet mot Zuma har åtta år på nacken och handlade om mutor på 3,2 miljoner kronor som han påståtts ha tagit emot i samband med diverse vapenaffärer, bl.a. i samband med Sydafrikas köp av ett antal svenska Gripenplan. Thabo Mbekis roll i den affären är inte heller klarlagt, liksom anklagelserna om att han ska ha använt statliga institutioner för att tysta sina politiska fiender. Zuma var fram till 2005 vicepresident under Mbeki, men fick sparken i samband med att hans rådgivare Schabir Shaik dömts till 15 års fängelse för att ha handlagt mutor till Zuma. Två år senare gjorde Zuma comeback genom att bli partiledare för ANC, en post som fram till dess Mbeki hade innehaft. Med det var Mbekis öde beseglat – att han tvingades avgå i förtid som president var ett sätt att kratta manegen för Zuma – och det nedlagda åtalet mot Zuma har omvandlat denne från att vara syndare till att bli en mycket valbar syndabock.

Ex Unitate Vires

Den sydafrikanska statens motto lyder på latin Ex Unitate Vires. Det står för "Styrka genom enhet" och var inte minst ett av ledorden för Nelson Mandelas styre (1994–99) av Sydafrika. Men efter Mandela har enheten sakta men säkert tvinat bort och nedgången har varit drastisk på de flesta områden i ett efter demokratin tämligen blomstrande land i den annars tämligen bortglömda och bortdömda kontinenten Afrika.

Om styrande enhetspartier kan man tycka, men i övergångsstadier som det i Sydafrika kan de vara nödvändiga. I alla fall under en tid. Thabo Mbekis fall i först onåd och därefter från makten resulterade i att ANC splittrades. En majoritet under Jacob Zuma fortsatte som vanligt, medan en minoritet innehållande en del avhoppade ministrar bildade COPE, Congress of the People, under ledning av den tidigare biskopen Mvume Dandala. I opinionsundersökningarna inför valet har COPE som bäst fått ett tioprocentigt stöd. Namnkunniga personer som biskop Desmond Tutu och apartheidkritikern Helen Suzman meddelade förra året att de inte längre avsåg att rösta på ANC då partiet "förrått arvet efter Nelson Mandela". Oppositionens enda och ganska tunna hopp för dagen är att ANC åtminstone inte ska få två tredjedelar av platserna i parlamentet och med det en möjlighet att ändra konstitutionen i en för partiet och, inte minst, för dess ledare ännu fördelaktigare riktning.

I en artikel i International Herald Tribune (14/4/2009) inför valet räknar Johann Rossouw, en sydafrikansk politisk kommentator, upp ett antal faktorer som enligt honom talar emot Sydafrika i framtiden. När det gäller utbildning, hälsa och service har "utvecklingen gått från dåligt till sämre". Sydafrika har på senare tid för första gången blivit en nettoimportör av mat med höjda priser och fler fattiga som följd (2005 överlevde 4,2 miljoner sydafrikaner på 1 USA-dollar om dagen). Omkring 2–3 miljoner invandrare från grannlandet Zimbabwe tillsammans med en stor utvandring från Sydafrika av utbildade, främst vita, personer har tillsammans skapat ett ytterligare tryck på landets resurser. Till det ska läggas sådant som den höga kriminaliteten i landet och att Sydafrika har det största antalet HIV/aidssmittade i världen (av dem dog 333 000 2000-05 på grund av utebliven vård).

I en intervju i Axess (3/2009) säger den sydafrikanske författaren André Brink att ANC blivit en fiende till folket och att det nu spelar samma roll som Nationalistpartiet gjorde under apartheidregimen. "Partiets korruption och repressiva tendenser är ett hot mot demokratin." Nelson Mandelas dröm om en "regnbågsnation" verkar för närvarande vara en synvilla, ett stilla önsketänkande. Valet 22 april förefaller inte kunna ändra på det.