Vem älskar en hemlös?

Arne Järtelius, aktualitetsredaktör

Varje morgon året runt ligger han där på sin hårda träbänk i parken. För det mesta ligger han dold under en presenning – vem vill väl stiga upp mitt i natten för att rigga ett regnskydd? – men några enstaka gånger är det så varmt ute att han ligger ovanpå. Senare under dagen kan man se honom där han går med sina många plastpåsar, som verkar innehålla allt han har av jordiska ägodelar.

För några år sedan bytte stadens gatukontor ut alla gamla träbänkar mot nya. De är mörkgröna, med en sittvänlig inbuktning på mitten och rymmer kanske tre sittande. Förvaltningen bytte ut alla bänkar utom en. ”Min” uteliggare fick behålla sin gamla och sovvänligare bänk efter att man först tagit in den på reparation för att förstärka den med några nya bräder nedtill.

Den hemlöse på sin soffa, den enda kvarvarande i sitt slag i Malmö stad.

Räkneövning

Som vanligt beror det på vem som räknar och räknas, hur och när man räknar och därefter handlar det om vilka etiketter de räknade ska åsättas (även här spelar vem en roll). Till det kan läggas hur den räknade själv ser på sin situation och om och hur han eller hon vill räknas. Ett bra exempel på den formen av räknekonster är landets hemlösa. ”Definitioner av hemlöshet är föremål för en pågående kamp mellan olika aktörer, som alla vill föra fram sina argument, avgränsningar och åtgärdsförslag.” Det skriver Marcus Knutagård i sin doktorsavhandling Skälens fångar: Hemlöshetsarbetets organisering, kategoriseringar och förklaringar (2009).

För hela landet räknar Socialstyrelsen (SoS), i alla fall som ett närmevärde, med att det, med vissa säsongsvariationer, i dag finns omkring 18 000 personer som faller inom kategorin hemlösa. I de nationella kartläggningar som SoS gjort (senaste det skedde var 2005) har personer i fyra situationer betecknats som hemlösa (inom forskningen brukar man skilja mellan tillfällig, cyklisk och kronisk hemlöshet):

• Saknar tak över huvudet (3 600 personer). Ungefär 900 av dessa sov ute när kartläggningen genomfördes. Resterande 2 700 bodde på härbärgen, andra akutboenden, hotell, camping eller vandrarhem. ”Trots att det endast är en mindre andel hemlösa som är att betrakta som ’uteliggare’ är det denna synliga hemlöshetskategori som dominerar den mediala diskursen.” (Knutagård)

• Bostadslösa inom tre månader (2 000 personer). Inom tre månader skulle de skrivas ut från någon institution utan att ha en bostad ordnad.

• Osäkra boendelösningar (6 400 personer). Här finns personer som vid kartläggningen vistades på behandlingsenhet eller i någon form av stödboende. Utskrivning var inte planerad inom tre månader, men bostad var inte heller ordnad inför eventuell framtida utskrivning eller utflyttning.

• Andrahandskontrakt eller kontraktslöst boende (4 700 personer). Den här gruppen bor hos släktingar eller bekanta eller har andrahandskontrakt kortare tid än tre månader. De har sökt hjälp hos socialtjänsten eller annan organisation för att lösa sin boendesituation.

Det är kommunernas socialtjänst som arbetar med att hjälpa personer som hamnar i hemlöshet till att få ett boende. Detta organiseras bland annat genom en så kallad sekundär bostadsmarknad, som består av lägenheter som hyrs av socialtjänsten i första hand och som den i sin tur hyr ut till klienter i andra hand. I Malmö, som är den kommun som utgör empirin i Knutagårds avhandling, har man valt att ge begreppet bostadslös en vidare innebörd än hemlös, men om man skrapar på den ytan ska man se att den huvudsakligen är av en språklig natur: ”Ett hyreskontrakt i ett kategoriboende i Malmö innebär att hyresgästen lämnar kategoritillhörigheten hemlös för att i stället definieras som bostadslös. Trots denna semantiska skillnad är den bostadslöse fortfarande föremål för det lokala hemlösearbetet.”

Boendetrappor

Malmö stads boendeformer för hemlösa är inordnade i en administrativ apparat kallad boendetrappan (trappstegsmodellen). Tanken med den är att socialtjänstens klienter steg för steg ska kvalificera sig till olika boendealternativ för att till sist nå målet: ett eget förstahandskontrakt på den reguljära bostadsmarknaden. Enligt trappstegsmodellen gäller det således för klienten dels att kvalificera sig för nästa trappsteg, dels att ”lära sig” att bo. Men modeller och administrativa apparater är en sak – något som för övrigt på intet sätt är begränsat till socialtjänsten – verkligheten har ofta en förmåga att göra andra saker med de inblandade.

Vad Knutagård ägnar en stor del av sin avhandling åt är att undersöka hur boendetrappan på olika sätt påverkar sina inblandade (avhandlingsförfattaren har det påverkat till att för arbetet med de hemlösa förorda den s.k. bostad-först-modellen, där helt vanliga bostäder hyrs ut i stället för särskilda boenden för specifika kategorier). Några slutsatser från den avslutande diskussionen i avhandlingen kan, utan att vara uttömmande, visa åt vilket håll resultaten av Knutagårds studie pekar.

• ”Boendeformerna tenderar att producera hemlöshet, snarare än att leda hemlösa vidare till nya kontrakt.”

• ”Tendensen till självreproduktion förstärks av att tjänstemännens förklaringar, exempelvis behovet av särskilda bostäder, är förankrade i den verksamhet som de befinner sig i.”

• ”Det är således inte primärt boendeformen som anpassas efter klientens behov, utan klienterna som anpassas till de inrättningar som de placeras i.”

• ”Klienterna ska göras läsbara, det vill säga vara lätta att identifiera och hantera utifrån etablerade handlingsprotokoll.”

Att disciplinera staden

En intressant glipa i avhandlingen – den som vill vinna doktorsexamen vid ett svenskt universitet vet att ha så få glipor som möjligt i sin text – kallar författaren för ”organiseringens mellanrum”. Som bekant är våra liv som stadsboende ganska hårt disciplinerade. Det kan man bakvägen se genom de olika tekniker som används för att exkludera oönskade från olika miljöer. De som inte passar in döms ut på ett moraliskt plan, de särskiljs fysiskt och de inordnas i en moralisk geografi (”A-laget”). ”Slutligen administreras grupperna av en uppbyggd apparat av professionella som har kunskapen om hur dessa grupper ska hanteras.”

Den inte helt öde "ödetomten".

Men de som disciplinerar våra städer kan inte tänka på allt, och de har ofta en rytm som är mer samordnad med majoritetens än med olika minoriteters. Det öppnar för olika minoriteters ibland avvikande sätt att organisera sina liv. ”Den alternativa organiseringen är organiserad utifrån en annan rytm.” I Malmö har det enligt Knutagård – som därtill förtjänstfullt fotograferat flera av dessa miljöer – för de hemlösa skapat övernattningsställen som ödetomten, paviljongen i Slottsparken, brofästet i Kungsparken, under viadukten och på den inledningsvis ovan nämnda parkbänken. Om den sistnämnda platsen skriver Knutagård att kommunen åter tog kontroll över den sommaren 2008. Men bara för en kort tid. Sedan var bänken – restaurerad – tillbaka igen. Vem som kom med den för den hemlösa goda idén är inte känt – "decisions happen", som det brukar heta.

Det finns kanske hopp även för de permanent hemlösa?

Extern länk: Socialstyrelsen

Vem älskar en hemlös?
http://www.ne.se/rep/vem-älskar-en-hemlös
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse