Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Fyra år har gått sedan 11 september-attackerna 2001. TV och radio var på direktsänd plats från allra första början. Tidningarna världen över fylldes redan samma dag av rapporter om händelsen. Musikstycken och poesi från attackerna och Ground Zero lät inte vänta länge på sig, och tätt på dem publicerades dokumentärer av olika slag och i skilda medier.
Vad som däremot dröjde var fiktiva skildringar av händelsen publicerade i bokform eller på film. Det är delvis att uppfatta som en markering av den tid det tar att författa en bok eller att producera en spelfilm. Men ännu mer ska det nog ses som ett uttryck för den tid det tar att först smälta och sedan gestalta händelser av den magnitud 11 september-attackerna visade sig få. Överfört på svenska förhållanden finns det anledning tro att det kommer att dröja ett bra tag innan förra årets tsunamikatastrof letar sig fram till en litterär gestaltning.
 |
|
World Trade Center, New York, 11 september 2001 |
|
SEAN ADIR/REUTERS/SCANPIX |
Dokudramatiserat
Filmen Collateral Damage med Arnold Schwarzenegger låg premiärklar i början av september 2001. Den handlar om en brandsoldat vars hustru och son dödas av en terroristbomb. Likheterna med vad som i livs levande livet hände i Tvillingtornen i New York kändes som alldeles för närgångna, varför filmen inte fick premiär i USA förrän i februari 2002. Sedan dess har 11 september-attackerna varit tabu på den amerikanska spelfilmsmarknaden (Michel Moores dokumentära Fahrenheit 9/11 från 2004 undantagen).
Men nu verkar tiden och, inte minst, publiken vara mogen för att tillåta att 11 september-attackerna skildras i ett antal spelfilmer. Först ut är The Great New Wonderful, som är en nedtonad skildring av några New York-bors liv ett år efter detta amerikanska trauma. I en intervju efter filmens premiär i samband med årets Tribecca Film Festival i New York sade regissören Danny Leiner: ”Vi ville inte göra en film som handlade om 9/11, om det som egentligen hände. Jag var mycket mer intresserad av efterdyningarna och av hur människorna handskades emotionellt med händelsen.”
Efter The Great Wonderful kommer United 93 i regi av britten Paul Greengrass. Den ska i ”realtid” följa vad som hände med det plan som kapades för att flyga till Washington och, förmodligen, krascha i Vita huset eller i Capitolium. En tredje film om 11 september-attackerna är Oliver Stones ännu så länge odöpta skildring av räddningsarbetet efter terroristattacken. Stones film handlar om de två polismän – John McLoughlin och William J. Jimeno – som var de sista som räddades innan World Trade Center rasade samman. Huvudrollerna i den här filmen kreeras av Nicolas Cage, Michael Pena och Hilary Swank. En fjärde film, denna gång om brandmännens arbete i de brinnande tornen och med boken 102 Minutes: The Untold Story of the Fight to Survive Inside the Twin Towers av journalisterna Jim Dwyer som förlaga, är under arbete.
Med särskilt intresse kan man se fram emot Oliver Stones bidrag. Det var Stone som på sin tid gjorde JFK (1991), i vilken han på ett för åskådaren ibland förvirrande sätt blandar fiktivt och, visar det sig, påhittat ”dokumentärt” material. Hur kommer han att den här gången förfara med det äkta dokumentära material om händelsen som finns i sådan mängd?
Till ovanstående ska läggas ett antal TV-filmer som på olika sätt dramatiserat vad som hände på olycksplatsen och i dess närhet 11 september för fyra år sedan. Sammantaget tyder det på att tiden hunnit ikapp traumat för att man nu offentligt ska våga gestalta det på olika sätt. Med ett undantag: när Mark Jordan Legan och Mark F. Wielding försökte sig på att skämta om attackerna blev det stopp. Förvisso brukar det heta att tragedi plus tid är lika med komedi, men författarduons The Cell lyckades inte, trots att man hade skrattarna på sin sida, hitta någon producent.
Skön litteratur
”Vissa konstformer som dikter eller bilder av Art Spiegelman lånar sig bättre till en mer direkt behandling av en sådan händelse”, säger engelskprofessorn James Shapiro till New York Times (2005-03-05). ”Men en roman måste åstadkomma något mer. En romanförfattare måste behärska en berättelse som känns rätt för folk som själva var med om den aktuella händelsen, som har en känsla för vad det var som verkligen hände. Det måste vara något mer än att bara återge själva händelsen.”
När skönlitteraturen nu kommit ikapp 11 september-attackerna så sker det både med direkta referenser till Tvillingtornens fall och med mer eller mindre kringgående rörelser. Till de senare hör britten Ian McEwans Sverige-aktuella Lördag (Saturday). På ytan handlar den om en fars och hans dotters diskussion om parallellerna mellan 11 september-attackerna och kriget i Irak, men boken har en underström som oundvikligen drar in läsaren i händelsernas centrum för fyra år sedan. I samma anda är Reynolds Prices The Good Priest’s Son anlagd. Där får vi träffa en konstkonservator på väg hem till Manhattan när det flygplan han sitter i omdirigeras på grund av attackerna. När han efter en tid kommer hem visar det sig att hans lägenhet blivit totalförstörd i samband med Tvillingtornens fall. Till de indirekta litterära skildringarna av händelsen hör även Jonathan Safran Foers Extremely Loud and Incredibly Close. I den boken får vi följa en liten nioårig killes sökande efter låset till den nyckel han finner efter sin far som omkommit i 11 september-attacken.
Litterära skildringar som tar läsaren närmare det direkta händelseförloppet i Tvillingtornen är Lynne Sharon Schwartz The Writing on the Wall, fransmannen Frédéric Beigbeders Windows on the World, Nick McDonells The Third Brother, Philip Beards Dear Zoe och Joyce Carol Oates novell ”The Mutants” (som ingår i samlingen I Am One You Know). Den själva händelseförloppet mest närgångna av de skildringarna är Beigbeders där vi får träffa huvudpersonerna under deras sista skälvande timmar i samband en frukost på 107:e våningen i det norra tornet av World Trade Center.
Åtta sidor in i sin roman förklarar Frédéric Beigbeder varför han skrev den: ”Sedan 11 september 2001 har verkligheten inte bara överträffat fiktionen, den har förstört den. Det är omöjligt att skriva om detta ämne samtidigt som det är omöjligt att inte skriva om någonting annat. Det finns ingenting annat som berör oss.”
Det sistnämnda kan givetvis diskuteras, men att vilja beröra uppsatt som allmän målsättning för en romanförfattare kan inte vara helt fel.
Litterära reportage
Som verklighetsbaserat material för sina romaner använde sig både Frédéric Beigbeder och Nick McDonnell av vad som när den denna höst utkommer på svenska heter ”11 septemberrapporten” (”National Commission on Terrorist Attacks upon the United States” eller i kortform ”9-11 Commission Report”), som publicerades 22 juli 2004. Rapporten blev en bestseller i USA med elva veckor på New York Times bästsäljarlista. Den nominerades till att få priset i klassen för nonfiction National Book Award, och i amerikansk dagspress utnämndes den till den ”definitiva” rapporten om vad som hände i samband med 11 september-attackerna (forskning om rapportens innehåll – se David Ray Griffins i våras utgivna The 9/11 Commission Report: Omissions and Distortions – karaktäriserar den i stället som ”den slutgiltiga berättelsen om den officiella myten om 9/11”).
Oavsett sanningshalten i rapporten från 9-11-kommissionen kan det vara på sin plats att ta fasta på dess karaktär av berättelse. Ben Yagoda, professor i engelska vid University of Delaware, kallar 9-11-rapporten i en artikel i New York Times (2004-11-08) för exemplarisk på två sätt: dess litterära stil och dess trohet till sanningen. Det senare har sedan dess som ovan nämnts ifrågasatts, men när det gäller rapportens stil har den, enligt professor Yagoda, mycket att lära vad som på engelska brukar kallas ”narrative journalists”, dvs. berättande eller litterära journalister.
Sådana är det inte alltför gott om i svenska medier. Ett aktuellt undantag – Stig Dagerman och hans Tysk höst (1947) liksom Göran Palms 1970-talsreportage från LM har några år på nacken – kan möjligen vara norskan Åsne Seierstad och hennes reportage om bokhandlaren i Kabul (sanningshalten i det i den rapporterade är inte det avgörande). Men tittar vi i våra grannländer – Polen, Tyskland – hittar vi namn på litterära journalister som Hanna Krall, Ryszard Kapusinski, Wojciech Tochman och Günter Wallraff. Går vi sedan vidare västvart brukar namn dyka upp som Truman Capote (In Cold Blood), Tom Wolfe (The Electric Kool-Aid Acid Test), Johnathan Harr (A Civil Action) och, den kanske störste av dem alla i modern tid, John Hersey (den allra första litterära journalisten torde annars vara Daniel Defoe och hans skildring av pesten i London 1665, Pestens år, som i original utkom 1722).
Det var John Hersey som i augustinumret 1946 av The New Yorker skrev en artikel med enklast möjliga titel: ”Hiroshima”. Ett år hade så dags gått sedan USA släppte sina båda atombomber över Japan, och Hersey skildrade i sin artikel – sedermera utgiven som bok – ödet för sex överlevare från den ödesdigra bombningen. Med sin artikel skapade Hersey historia, och när det förra året var dags att utse de 100 bästa arbetena någonsin inom amerikansk journalistik intog ”Hisoshima” förstaplatsen (tvåa kom Rachel Carsons ”Tyst vår” och trea blev Woodward och Bernsteins undersökande reportage om Watergateinbrottet).
Det man avslutningsvis kan undra över är vari skillnaden föreligger mellan journalistik och litteratur, mellan icke-fiktiva och fiktiva berättelser. Framför allt handlar det om hur respektive text förhåller sig till ”verkligheten” eller ”sanningen”. Medan fiktionen står helt fri till vad som egentligen hänt och kan skapa sig vilka (inomtextuella) världar den vill måste den icke-fiktiva skildringen på olika sätt förhålla sig till verkliga (utomtextuella) händelser.
Litteraturtips
- Britt Hultén, Förändra verkligheten!: det sociala reportaget från Zola till Zaremba
- Ben Yagoda, The Art of Fact: A Historical Anthology of Literary Journalism (1997)
Externa länkar
(Artikeln publicerad 2005-09-05)
Verklighet och fiktion kring 11 september 2001
http://www.ne.se/rep/verklighet-och-fiktion-kring-11-september-2001
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
