Vinter-OS: Glansperioden

Anders Hansson, frilansskribent

En gång i tiden satte Sverige stopp för vinter-OS. Redan 1912 ombads nämligen Sverige att arrangera en vintersportdel av sommar-OS i Stockholm. Men Sverige vägrade. Man hade redan Nordiska spelen, som var IOK-ledamoten Viktor Balcks skötebarn, och han ville inte att den olympiska rörelsen skulle ta över. Dessutom betraktade norrmän och svenskar vinteridrott som en strikt nordisk sysselsättning. Vi hade alltså haft chansen att gå till historien som arrangör av tidernas första vinter-OS. I stället har det blivit så att spelen aldrig ägt rum i Sverige. Trots flera kandidaturer på senare år.

Även om vinter-OS utökat grenprogrammet, kanske framför allt under 1990-talet, så har arrangemanget inte svämmat över alla breddar på samma sätt som sommar-OS. Detta beror främst på att reglerna säger att endast sporter som sker på snö eller is får lov att ingå. Men issporterna var faktiskt välkomna på sommarspelen i början av förra seklet. Det var meningen att konståkning skulle vara med redan i Paris 1900. Men det var först i London 1908 som konståkarna fick göra OS-debut. Tävlingarna blev en svensk megasuccé då alla tre medaljerna togs av svenskar. Vann gjorde dåtidens superstjärna Ulrich Salchow.

Sixten Jernberg, den största svenska vinterolympiern av dem alla.

L. HEDBERG/PRESSENS BILD

”Dög dräkten gubbdjävul”

De första renodlade olympiska vinterspelen hölls först 1924, men inte ens då var någon medveten om det historiska ögonblicket. Den så kallade vintersportveckan i franska Chamonix gavs nämligen inte officiell olympisk status av Internationella olympiska kommittén (IOK) förrän två år senare. Totalt 258 deltagare från 16 länder deltog 1924. Däribland de tidigare motståndarna till hela idén, svenskar och norrmän. Medan Norge dominerade tävlingarna tog Sverige endast en medalj, genom Salchows kronprins Gillis Grafström som vann konståkningen.

1928 års spel i Sankt Moritz i Schweiz höll på att bli en total katastrof. Detta på grund av kraftiga regn och varma föhnvindar. Med anledning av det varma vädret fick skidåkaren Per Erik Hedlund av överledaren tillåtelse att tävla i en helvit dräkt i stället för den officiella blå. Detta gillades inte av det internationella skidförbundets ordförande, den svenske överstelöjtnanten Ivar Holmquist. ”Särna-Hedlund” vann femmilen i sin vita dräkt och hälsades vid målet av Holmquist med följande ord: ”I Sveriges namn hälsar jag Er som segrare”, varpå Hedlund svarade: ”Ja, dög dräkten åt dej gubbdjävul?”. Totalt sett ryckte Sverige upp sig och tog denna gång fem medaljer, varav två guld.

Det var till en början IOK:s ambition att sommar- och vinter-OS skulle hållas i samma land, men redan 1928 fick man frångå den principen. Dock stod USA värd för bägge spelen 1932. För att hålla nere reskostnaderna lades vinterspelen i Lake Placid i östra USA. Ändå var det dyrt för de flesta att ta sig till tävlingsorten, vilket fick till följd att antalet deltagande länder sjönk jämfört med i Sankt Moritz. Även denna gång hade arrangörerna problem med vädret då det närmast var barmark i det annars så snösäkra Lake Placid. Femmilen på skidor riskerade att ställas in, men till sist skottades en slinga ihop en bit utanför huvudorten. Sverige hamnade på fjärde plats i nationskampen 1932 med tre medaljer, varav ett guld genom skidlöparen Sven Utterström.

Tyskland blev 1936 tredje och sista land som samma år stod värd för både sommar- och vinter-OS. Vinterspelen hölls i Garmisch-Partenkirchen och innebar det stora genombrottet för evenemanget. Nästan en halv miljon åskådare besökte tävlingarna. Precis som i Berlin senare samma år presenterade Nazityskland ett välregisserat arrangemang, och i Garmisch-Partenkirchen fanns ingen Jesse Owens som kunde ställa till förtret för Hitler. För första gången fanns den alpina skidåkningen med på programmet. I längdspåret dominerade Sverige bland annat genom att lägga beslag på de fyra första platserna på femmilen. Totalt tog svenskarna sju medaljer, varav två guld.

Fackelbäraren som föll

Sankt Moritz blev 1948 den första ort som arrangerade vinter-OS för andra gången. Spelen dominerades av Sverige, som vann nationskampen, och av värdnationen Schweiz. Det var ingen slump eftersom just dessa bägge länder hållit sig neutrala och med det skadefria under andra världskriget. Storpolitiken satte även andra spår. Tyskland och Japan fick nämligen inte delta alls. Störst uppmärksamhet av svenskarna fick skridskoåkaren Åke Seyffarth och skidkungen ”Mora-Nisse” Karlsson, som efter bland annat flera segrar i Vasaloppet fick vinna ett OS-guld på femmilen. Segerrikast var emellertid en annan skidåkare, Martin Lundström med två guld. Sveriges totalskörd slutade på tio medaljer, varav hela fyra guld.

Värdnationen Norge var fullständigt dominant i Oslo 1952. Detta medan Sverige gick kräftgång, mycket på grund av en generationsväxling. Det fyra år tidigare så framgångsrika svenska skidlandslaget fick bara med sig en ynka bronsmedalj hem. Under Oslospelen släpptes kvinnorna för första gången ut i skidspåren. Medaljskörden blev alltså mager för svenskt vidkommande. Endast fyra bronsmedaljer lyckades man skrapa ihop.

När vinter-OS för första gången kom till Italien och Cortina d’Ampezzo 1956 hade evenemanget fördubblats i storlek sedan premiären 1924. Detta åtminstone vad beträffade antalet deltagande länder, som nu var uppe i 32. Detta var också året då Sovjetunionen gjorde sitt intåg på den vinterolympiska scenen och direkt tog över rollen som bästa vintersportnation. Lika bra gick det inte för fackelbäraren Guido Carli som under invigningen stod på näsan mitt framför hedersläktaren. I Cortina gjorde vår största vinterolympier genom tiderna, Sixten Jernberg, debut och bidrog starkt till den stora svenska medaljskörden. Två svenska guld blev det – genom Jernberg och skridskoåkaren Sigge Ericsson – och totalt tio medaljer.

Svensk stormaktstid

Uppgiften att arrangera 1960 års spel gick överraskande till Squaw Valley, som låg ute i vildmarken i Sierra Nevada i USA. Mannen bakom detta hette Alexander Cushing, som inte överraskande hade ekonomiska intressen i området. Trots det omdiskuterade beslutet och trots att området drabbades av ett av de värsta ovädren någonsin veckorna före invigningen blev evenemanget en succé. Det gällde även för Sveriges del som blev näst bästa nation efter Sovjetunionen. Tre guld, bland annat i den nya OS-grenen skidskytte, och totalt sju medaljer blev svenskt facit.

Österrikarna hade räknat med att få arrangera spelen i Innsbruck redan fyra år tidigare, men 1964 var det äntligen dags. Då satte sig vädergudarna åter på tvären i OS-sammanhang och arrangörerna fick slita hund för att över huvud taget få ihop tillräckligt med åkbar snö. Två dödsfall redan på träning – i störtloppsbacken och i bobbanan – satte en tung sordin på invigningen. Trots att Sverige tog lika många medaljer och lika många guld som i Squaw Valley tappade man mark i nationskampen, vilket väckte stor besvikelse. Sixten Jernberg höll dock måttet och blev tidernas främste vinterolympier när han kom upp i sammanlagt sju individuella medaljer.

Trots att 1968 års vinter-OS officiellt hölls i franska Grenoble var det i själva verket bara ishockey, konståkning och skridsko som avgjordes i den praktiskt taget snöfria huvudorten. Resten av grenarna var utspridda i bergen runtom, vilket gjorde det svårt för såväl åskådare som journalister att följa tävlingarna. Dopning hade på allvar blivit en fråga för IOK, som påbjöd obligatoriskt könstest för deltagarna. Stor svensk hjältinna blev Toini Gustafsson med sina två guld. Ett tredje tog skridskoåkaren Johnny Höglin, och med ytterligare fem medaljer landade Sverige på fjärde plats i nationstävlingen. Spelens kung var annars den franske alpinfantomen Jean-Claude Killy som vann alla tre disciplinerna på programmet.

Grenoble kan sägas vara slutpunkten på den första svenska stormaktstiden inom vinteridrott. Med undantag av vad som betraktades som en katastrofinsats i Oslo 1952 hade Sverige tappert försvarat sin position som en av toppnationerna. Det skulle dröja tolv år innan man kunde matcha gamla tiders bragder igen. Då genom fenomen som Wassberg, Svan och Gustafson.