Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Visst låter det nästan som ren och vit poesi: vintersolstånd. Smaka på ordet! En loj vintersol, en gnistrande vit vinter och tillsammans med dem den mot mörkret ståndaktigaste av solar. Till och med ett faktatungt lexikon kan få något mjukt och lätt över sig med sin definition: ”den tidpunkt då solen antar sin minsta deklination”.
Vintersolstånd betyder också att det är juletid. Vad den tiden bör innehålla har det funnits massor av olika uppfattningar om genom tiderna. Maria Schottenius kommer nog i DN sanningen om en riktig jul närmare när hon på Luciadagen skriver: ”Inga traditioner är mer slitstarka i Norden än de som sammantvinnats av kristen och hednisk tro.” För att se vad som kan ligga bakom det påståendet kan en tidsresa vara på sin plats.
Julförberedelser
”Den dygn för dygn mörknande tiden före jul var i bondesamhället präglad av förberedelser och förväntningar.” Det skriver Göran Stålbom i sin bok Vintersolståndet: Om jul, jord och äring i folklig tradition (1994). Här ska vi följa vad den boken har att säga om julen i bondesamhället, som var ett skede i Sveriges historia som varade fram till mitten av 1800-talet.
Tre dagar var då speciellt viktiga på vägen mot jul: Annadagen, Lusse och Tomasdagen, dvs. dagarna 9, 13 och 21 i december. Det var många sysslor som skulle klaras av under den tiden med Tomasdagen som absolut sistadag. Den dagen påbjöd kyrkan den julefrid som skulle vara till 13 januari. Under den tiden gällde arbetsförbud. Tomas var också traditionsenligt den dag då bonden skulle erlägga sitt arrende till jordägaren.
Till Tomas skulle sådant som slakten, tröskningen, ölbryggningen, brödbaket samt städning och pyntning vara avklarat. Det var när man med tillfredsställelse kunde titta tillbaka på dem som julen var kommen.
Tröskningen skulle inte påbörjas för tidigt på hösten, men inte för sent så att den inte var klar till Tomasdagen. Ölbryggningen gjordes i bondesamhället två gånger om året. När det gäller julbrygden menade man av hävd att den helst skulle vara klar före vintersolståndet eftersom bryggningsprocessen annars kunde skadas av julnattens trolltyg. ”Matlagningen”, skriver Stålbom, ”var i äldre tider inte bara ett hantverk – det var en konst.” Den tidens matlagning var omgiven av särskilda regler. Det gällde inte minst sådana matkonster som hörde julen till: slakt och korvkokning samt bak och brygd.
Vid brödbaket var det viktigt för dem som bakade att vara ensamma. Kom någon in fick denna inte se in i ugnen. Man fick inte heller ge bort varmt bröd eftersom man då kunde förlora sin baklycka. Vid slakten fanns det många regler kring blodet. När djuret tappades på det skulle man hela tiden röra i det med en visp så att det inte levrades. Den som rörde skulle helst vara en äldre kvinna som upphört att menstruera. En havande kvinna skulle över huvud taget inte närvara vid slakt. Vid korvkokning gällde det att man måste vara tyst. För att förebygga att korven sprack i ändarna hette det att man skulle knipa ihop både läppar och bak. Ett alternativt sätt var att lägga djurets mjälte i grytan.
Andra saker som skulle vara klara till Tomasdagen var uppsättandet av en havrekärve till fåglarna. Det gjordes under högtidliga former, och att så var fallet har förklarats med att det var respektive gårds yttre symbol för att julen hade inträtt.
Jul i bondens hus
Dagen före julafton hade bondens stuga skurats och städas. På julaftons morgon pyntades den och gavs hela den julskrud bonden och hans familj hade råd med. Julaftonens förmiddag avslutades med att man gav djuren extra fint foder. Så dags skulle det vara ordning i fähusen. Inga redskap fick stå ute. Allting skulle vara på plats. Nu var man äntligen redo att ta emot julen, att ”taga jul”, som det kunde heta.
I tur och ordning följde sedan doppet i grytan, julbadet som på många ställen i landet sågs som en ceremoniell tvagning, ett ”dop”, som följdes av att man tog på sig ett rent linne. Det senare var en föregångare till våra dagars julklappar, och till dem kan även räknas den ”julhög” av bröd som alla på bondens gård fick. Det var en liten stapel av olika sorters bröd till varje familjemedlem, och den skulle sparas och ligga framme hela julen.
”Det som i äldre tider mer än något annat gav julstämning åt bondens stuga var julhalmen”, skriver Stålbom och fortsätter: ”Utan den på golvet utbredda halmen var det ingen riktig jul.” Julhalmen valdes ut med omsorg bland den längsta och vackraste råghalmen. En av julens höjdpunkter enligt Stålbom var när husfadern bar in ”julglädjen” i stugan. Det var den kärve som skulle bredas ut över golvet för att göra det varmt och ombonat, och, framåt småtimmarna, för hela gårdens folk att lägga sig att sova i. Julhalmen fick sedan ligga kvar till tjugondag Knut.
Tomten som djävulsspöke
På den här tiden var tomten definitivt inte far till alla barnen och han kom inte heller in i stugan på julafton. Tomten var som i våra dagar inte heller en gemytlig gammal man som med en vidunderlig logistik lyckas förse all världens barn med julklappar. I det svenska bondesamhället var det i stället på det viset att det fanns en tomte i varje gård, på varje tomt. Han var tomtens lyckobefrämjande och övervakande symbol. Det var han som svarade för varje gårds äring och husdjurslycka. Han höll helst till i stallet, och där såg han till djuren nattetid. Hans favoriter bland hästarna på gården kunde man känna igen genom att det i deras manar fanns ”tomteflätor” på morgonen.
Tomtens enda anknytning till julen i bondesamhället var att det var då han fick sin belöning. Sedan 1600-talet är det känt att den belöningen erbjöds i form av vit fin gröt med en klick smör på. Skeden tomten fick att äta med borde vara av ben eller trä. En sked av metall skrämde honom. ”Men det kanske viktigaste av allt var att allt skulle ske på samma sätt som det hade skett tidigare år. Tomten var nämligen konservativ, han tyckte inte om förändringar.”
Kyrkan var ingen vän av tomten. Heliga Birgitta varnar i en av sina uppenbarelser från mitten av 1300-talet för tomten: ”… de dyrka och hedra tomten och gå icke i kyrkan, om ej för att slippa skämmas inför människor, och de höra aldrig Guds ord. Därför härska djävulen på denna plats.” Den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, Olaus Magnus, kallade tomten för ”djävulsspöket”. Han skriver 1539: ”Djävulsspöket är en starkare föreställning för människorna i denna tid än den kristna tron.
Julottefärden, staffansritten och nyårsnyet
Juldags morgon var det dags för julotta. Den kunde börja redan vid tre eller fyra på morgonen, men det vanligaste var att den startade klockan sex. Julottefärden gjordes med häst och släde, men det gällde att inte vara för tidigt ute. Då kunde man nämligen råka uppleva ”de dödas julotta” som hölls före den vanliga julottan, och till den var ingen levande varelse välkommen. Andra sätt att i samband med julottefärden hålla julnattens trolltyg borta var tjärblossens ljus, bjällrornas metallklang och det skummande ölet samt de supar man bjöds på under färden till den morgontidiga gudstjänsten.
Den som lyckades med bedriften att komma först hem efter julottan fick ”kyrksupen”, som också skulle ge lycka med skörden det kommande året. Efter julottan lade sig hela gården att sova i julhalmen på golvet, nu skulle nämligen sovas ”liggsäd”.
Kappkörningen efter julottan följdes på Annandagen, som ju också är Staffansdagen, av en tävlingsritt till en norrut rinnande källa eller bäck för att vattna hästarna. En mot norr rinnande källa ansågs nämligen vara särskilt nyttig och kraftfylld. Dess vatten skulle göra hästarna starka och friska under det kommande året.
Julfestandet i bondesamhället fortsatte sedan ända till tjugondag jul – ”då alla tunnor stå i stul” – med allehanda ”julstugor” eller ”lekstugor” med framför allt de yngre i byarna som de på olika sätt leklynnigaste.
Nyårsaftonsfirande var inget man brydde sig om vid den här tiden. I det gamla bondesamhället med dess naturliga årstider vände året med vintersolståndet. Vår tids kalenderbitande var inget för dem. Det gjorde att de i stället för det nya året hälsade den första nyårsnyet, årets första nymåne. Den hälsningen skulle ske då man första gången fick syn på månskäran efter solnedgången.
Därefter inföll trettondedagen, heliga tre konungars dag. På större orter i landet framförde man då ett julspel där tre ”stjärngossar” som bar en stjärna på en pinne fick representera de tre vise männen. Tjugondag Knut fick markera julens slut.
(Artikeln publicerad 2004-12-17)
Vintersolståndsaktigheter
http://www.ne.se/rep/vintersolståndsaktigheter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
