Pia Romare, frilansjournalist
En lätt krusning på ytan är det första som signalerar att hon är på väg upp. Året är 1961, platsen Stockholms hamn. Efter att ha vilat i över 300 år nere i Saltsjöns mörka bottenslam kommer nu regalskeppet Vasa upp till ytan. Fantastiskt välbehållet och ett kulturarv att bevara för all framtid. Men hur länge kommer vi att kunna vi bevara Vasa? Ny forskning visar att en långsam nedbrytning av träet pågått ända sedan hon bärgades och att, i värsta fall, Vasa en gång riskerar att falla ihop av sin egen tyngd.
– Vi vill att hon ska finnas kvar i ytterligare flera hundra år, säger kemiprofessor Lars Ivar Elding från Lunds universitet. Men vi befarar att det tidigare konserveringsarbetet, då Vasa sprutades med ett konserveringsmedel under 17 år, inte är tillräckligt. Det medlet kanske till och med har skapat nya problem. Lars Ivar Elding har lång erfarenhet av forskning om försurning och kemiska processer. Han är sedan 2003 koordinator för de forskargrupper som studerar vad som händer inne i Vasas virke.
När larmet gick
Larmet gick hösten 2000 om att Vasa inte mådde bra. Gulvita, sura fläckar hade då upptäckts på träet. Sommaren hade varit ovanligt fuktig och mot hösten blev det torrare. Diagnosen löd att det ojämna klimatet i utställningshallen på Vasamuseet i Stockholm, där skeppet ligger sen 1990, fått fukten att vandra i virket. Med vattnet följde vattenlösliga salter som fälldes ut på träytan när vattnet avdunstade och träet torkade. Analyser visade att salterna bestod av järn- och svavelrika kemiska föreningar och att surheten kunde bero på närvaro av svavelsyra som bröt ner trävirket.
Det såg med andra ord inte bra ut, och det motiverade starten av forskningsprojektet "Bevara Vasa". En åtgärd blev att investera i en ny klimatanläggning som håller luftfuktigheten på en stabil och relativt låg nivå och därmed förhindrar att fukt och järn- och svavelföreningar vandrar. Sedan detta gjordes, 2004, har Vasa inte visat några symtom i form av saltutfällningar. Men innebär avsaknaden av symtom att hon inte är sjuk?
 |
| TRONS/SCANPIX |
| Regalskeppet Vasa |
Vasa bryts långsamt ner
– Det har pågått en långsam nedbrytning av Vasas virke ända sen ekarna fälldes, säger Lars Ivar Elding. I forskningsprojektet "Bevara Vasa", som pågick mellan 2003 och 2006, studerades vilka främmande ämnen som finns i virket och hur de är fördelade samt vilka kemiska processer som pågår. Analyser av träet visade att det under ytan pågår nedbrytningsprocesser som inte är synliga för blotta ögat. Vi har nu startat ett nytt projekt, "En framtid för Vasa", som ska följa upp dessa resultat.
Biologiska nedbrytningsprocesser pågick i Vasas trä under tiden på havsbotten. Den nedbrytning som pågår nu är emellertid inte orsakad av bakterier eller svamp. I stället är det en, som det verkar, långsam kemisk sönderdelning av cellulosan som träet är uppbyggt av. Än så länge vet man inte med hundraprocentig säkerhet vad som orsakar denna nedbrytning. I det nya projektet hoppas forskarna emellertid få svar på de många frågor som kvarstår.
– Vi måste förstå de kemiska processer som pågår djupt inne i virket, vilken omfattning de har, hur fort de går och vilka följder de får, säger Lars Ivar Elding. Framför allt måste vi ta reda på hur vi ska sakta in eller helst helt stoppa processerna.
Vasas virke är inte rent
Vasas virke är väldigt hållbart, det lär kunna hålla i miljoner år. Men Vasas sjödränkta trä är inte rent. Det innehåller mängder med järn- och svavelföreningar (totalt 5–10 ton) vilka har tagits upp av träet under den tid skeppet låg på Saltsjöns botten. Ända fram till 1950 förekom mycket svavelföreningar i stockholmarnas orenade avloppsvatten. I den syrefria miljön i bottenslammet omvandlades dessa till bland annat svavelväte, vilket sedan i löst form trängde in i Vasas trävirke.
Svavelsyra förstör cellulosan genom en kemisk process som kallas sur hydrolys, och detta kan vara en av processerna som pågår i virket. Men under projektets gång framkom att bilden är betydligt mer komplex än så. Järnföreningar, härrörande från sönderrostat järn, har hittats överallt i virket och inte bara lokalt där järnbultar, kanonkulor och andra järnföremål funnits.
– Under konserveringsperioden recirkulerade man vätskan som Vasa konserverades med och då följde även järn och andra föroreningar med. Järnet spreds på så sätt ut över hela skrovet, förklarar Lars Ivar Elding.
Att järnet spreds kan visa sig ha fått olyckliga följder – något som man inte kunde förutse 1961. För just järn kan vara ännu en av aktörerna i nedbrytningsprocesserna. Det är till och med den viktigaste aktören menar en del forskare. Därför fortsätter forskarna vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och vid Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut att studera effekterna av både svavel- och järnföroreningar.
Järn skyndar på - svavel stoppar upp?
Järnjoner kan vid närvaro av syrgas bilda så kallade fria radikaler. De radikaler som bildas vid så kallade oxidativa processer är kraftigt reaktiva och påskyndar en nedbrytning, ett åldrande, av allt biologiskt material såväl i trä som i människa.
Lars Ivar Elding sammanfattar:
- Förekomsten av järnjoner i Vasas virke påskyndar en nedbrytning av cellulosan och kanske även av konserveringsmedlet. I samband med nedbrytningen bildas organiska syror, vilka också bidrar till att träet får lågt pH. Vi ser nu ett samband mellan virkets surhet, nedbrytningen och förekomsten av järn.
- Det har också visat sig att luftens syre lätt tränger in genom hela träet och att halten organiska syror ökar djupare in i träet. Det innebär att oxidativa processer sker även djupt inne i träet, och därmed skulle nedbrytningen kunna gå snabbare än vi tidigare trott.
- När det gäller svavel verkar trenden vara den motsatta. Det finns mest svavel nära träytan och mindre mängd där nedbrytningen är som störst. Det verkar som om svavelföreningar på något sätt minskat den oxidativa processen.
En förklaring till att svavelföreningar verkar skydda träet skulle enligt forskarna kunna vara att inte allt svavel som lagrades in i träet ombildats till svavelsyra. En del svavel inlagrades i stället som så kallade tioler bundna till träets vedämne. Dessa bundna svavelföreningar skulle kunna fungera som antioxidanter och skydda träet mot nedbrytning.
Nya frågor söker svar
En fundamental fråga är, enligt Lars Ivar Elding, att klargöra om de skador som nu observeras är ett resultat av processer som fortfarande pågår eller av något som hänt för länge sedan. Vid Danmarks nationalmuseums konserveringslaboratorium mäter man syrekonsumtionen i Vasas trä för att uppskatta de pågående processernas hastighet. Vasas trä jämförs också med annat marinarkeologiskt material för att få en uppfattning om effekterna av processer som pågått innan konserveringen.
Ända sedan bärgningen ligger Vasa i en stödvagga där tyngden fördelas punktvis. Nu deformeras virket vid stödpunkterna. En annan fråga är därför vad som händer med träet rent mekaniskt, hur fibrernas mekaniska egenskaper påverkas av nedbrytningsprocesserna. Detta studeras av en forskargrupp vid Kungliga tekniska högskolans institution för fiber- och polymerteknologi.
– Allt tyder på att det inte är en akut snabb process vi ser nu, säger Lars Ivar Elding. Men på sikt medför nedbrytningsprocesserna att virket mister bärighet och Vasa i värsta fall faller ihop av sin egen tyngd. Det är därför angeläget att vi finner metoder för att sakta in processerna.
En ny metod att bevara marinarkeologiskt trä
Forskningen inom projekten "Bevara Vasa" och "En framtid för Vasa" är den första i sitt slag. Resultaten har redan lett till helt ny kunskap om hur man ska behandla och bevara marinarkeologiska fynd av trä. Vid SLU har man tagit fram en metod för att tvätta ut järn ur träfynd. I olika bad sköljer man då bort alla vattenlösliga ämnen inklusive konserveringsämnet och vattenlösliga syror. Efter omkonservering ska träet sedan helst förvaras i en syrefri miljö.
– Vi tror alltså nu att vi vet hur man kan bevara mindre träfynd för överskådlig tid, säger Lars Ivar Elding, men inte ett helt skepp. För att bevara skeppets massiva skrov på nästan 1 000 ton kommer det troligen att krävas kraftiga insatser i framtiden. Vilka insatser som behövs hoppas vi att vår forskning ska ge svar på.
Extern länk: Utforska Vasa
Visst har Vasa en framtid
http://www.ne.se/rep/visst-har-vasa-en-framtid
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
