Ted Bjarme, NE-expert och journalist
Nedan följer en exposé över vad som hänt i samtliga 18 VM-finaler i fotboll.
1930
Montevideo, Uruguay
De flesta europeiska länderna avskräcktes av den långa och kostsamma båtresan över Atlanten och det var följdriktigt två sydamerikanska lag som möttes i den första VM-finalen. Uruguay vände 1–2 till 4–2 i andra halvlek mot Argentina och hemmalagets kapten José Nasazzi blev den förste som fick ta emot VM-pokalen av den dåvarande FIFA-presidenten Jules Rimet.
1934
Rom, Italien
Italien hejades på av fascistledaren Benito Mussolini på läktaren men fick oväntat hårt motstånd från Tjeckoslovakien. Hemmalaget vann till sist med 2–1 efter förlängning, det avgörande målet inprickat av Angelo Schiavio. Finalen dömdes för första och hittills enda gången av en svensk – Ivan Eklind. Denne 28-årige stockholmare skötte uppdraget alldeles utmärkt och förtjänade därmed smeknamnet ”Greven av Rom”.
1938
Paris, Frankrike
Italien besegrade Ungern med 4–2 tack vare två mål vardera av Gino Colaussi och Silvio Piola. Den italienska trion Giuseppe Meazza, Giovanni Ferrari och Eraldo Monzeglio var med även 1934 och blev därmed de första dubbla guldmedaljörerna.
1950
Rio de Janeiro, Brasilien
För första och hittills enda gången spelades ingen final. De fyra främsta lagen, däribland Sverige, möttes i stället alla mot alla i en finalgrupp. Brasilien och Uruguay möttes i en sista avgörande match inför 199 854 åskådare – publikrekord i VM-sammanhang – på Maracanã-stadion. Hemmalaget behövde bara oavgjort för att säkra VM-guldet men förlorade med 1–2 sedan Juan Schiaffino och Alcides Ghiggia förstört nöjet för den väldiga hemmapubliken med två mål i andra halvlek.
1954
Bern, Schweiz
Ungern med Ferenc Puskás i spetsen var dåtidens storlag men fick aldrig den VM-titel som av många ansågs given. Ungrarna blev än mer segervissa efter en tidig 2–0-ledning i finalen mot Västtyskland, men tyskarna kvitterade snabbt och gjorde även segermålet 3–2 strax före slutsignalen.
1958
Stockholm, Sverige
Sverige gick hela vägen fram till finalen i solskensturneringen på hemmaplan. Väl där blev ett lekfullt Brasilien en övermäktig uppgift. Nisse Liedholm gjorde visserligen 1–0 redan i den fjärde minuten men Brasilien vände till 5–2 bl.a. efter två mål av den unge Pelé som gjorde debut på världsscenen. Den 17-åriga supertalangen satte själv slutvinjetten med ett konstmål bakom målvakten Kalle Svensson strax före slutsignalen.
 |
|
Kung Gustaf VI Adolf hälsar på den svenske lagkaptenen Nils Liedholm inför VM-finalen i Stockholm 1958. Närmast i tur att ta kungen i hand är Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Agne Simonsson. |
|
SCANPIX |
1962
Santiago, Chile
Tjeckoslovakien var den stora sensationen i den turnering som annars blivit mest ihågkommen för det brutala spelet. Tjeckerna nådde finalen mot Brasilien och tog också ledningen med 1–0 genom Josef Masopust. De brasilianska favoriterna lyckades emellertid vända till 3–1 och tog landets andra VM-guld.
1966
London, Storbritannien
Finalen på Wembley mellan England och Västtyskland lämnade ett stort frågetecken efter sig: var bollen inne i mål? Vid ställningen 2–2 i förlängningen sköt Geoff Hurst ett skott som studsade i ribban och ner i trakten av mållinjen. Domaren dömde mål efter att ha konsulterat linjemannen Tofik Bachramov från Sovjetunionen (Azerbajdzjan). Engelsmännen jublade, tyskarna protesterade, men det omdiskuterade domslutet stod fast och England ledde med 3–2. Hurst fastställde även slutresultatet till 4–2 och blev därmed den hittills ende som gjort tre mål i en VM-final. Linjemannen Bachramov blev världsberömd på kuppen och fick sedermera ge namn åt Azerbajdzjans nationalstadion.
1970
Mexico City, Mexico
Brasilien tog hem finalen med ett lag som ofta framhålls som det kanske allra bästa i VM-historien. Med spelare som Carlos Alberto, Gerson, Jairzinho, Tostão och Pelé i laget vann Brasilien med 4–1 mot Italien som i det längsta bjöd gott motstånd. Pelé nickade in 1–0 – Brasiliens 100:e VM-mål – i det som blev hans stora avskedsföreställning. Han tog som förste, och hittills ende, spelare sitt tredje VM-guld och Brasilien erövrade tack vare den tredje VM-titeln den ursprungliga VM-trofén ”Jules Rimet Cup” för gott.
1974
München, Västtyskland
Nederländerna imponerade med sin ”totalfotboll” men förlorade finalen med 1–2 mot Västtyskland. Måltjuven Gerd Müller avgjorde med en blixtsnabb vändning och skott förbi målvakten Jan Jongbloed strax före halvtidsvilan. Lagen hade dessförinnan gjort varsitt mål på straff (det var f.ö. första gången det dömts till straff i en VM-final).
1978
Buenos Aires, Argentina
Hemmalaget Argentina hade en trasslig väg fram till finalen men lyckades där besegra Nederländerna med 3–1 efter förlängning. Holländarna var den här gången ytterst nära en seger – stolpskott av Rob Rensenbrink i slutminuterna vid ställningen 1–1 – men fick finna sig i ännu en förlorad VM-final. Den långhårige Mario Kempes, ”El Matador”, gjorde två mål i finalen och blev turneringens skyttekung.
1982
Madrid, Spanien
Ett nedskrivet och demoraliserat Italien tog sig med nöd och näppe vidare från gruppspelet men reste sig sedan ur askan som en Fågel Fenix och vann hela turneringen. Förbundskaptenen Enzo Bearzot var pressens villebråd under början av VM men förvandlades efter hand till nationens hjälte. Anfallaren Paolo Rossi verkade helt ur form efter att ha varit avstängd två år för inblandning i en mutskandal men blommade plötsligt upp och blev VM:s skyttekung med sina sex mål. I finalen mot Västtyskland höll sig Rossi naturligtvis framme och nickade in 1–0-målet och det pånyttfödda Italien vann till sist med 3–1.
1986
Mexico City, Mexico
Argentinas Diego Maradona var den lysande stjärnan från början till slut. Han hade en fot (eller hand) med i nästan allt som hans lag företog sig offensivt. I finalen mot Västtyskland (3–2) hårdbevakades han minutiöst av motståndarna men avgjorde trots det matchen med en öppnande passning till Jorge Burruchaga som satte segermålet bakom den tyske målvakten Harald Schumacher.
1990
Rom, Italien
I en tråkig, destruktiv och försvarsinriktad final – signifikativ för hela turneringen – vann Västtyskland med 1–0 mot Argentina. Matchens enda mål gjordes av Andreas Brehme på straffspark fem minuter före full tid. Argentina fick två man utvisade och blev det första laget som inte gjorde mål i en VM-final.
1994
Los Angeles, USA
På nytt en trist och händelsefattig final, Brasilien mot Italien, som var mållös även efter förlängningen. Det innebar att VM-finalen för första gången skulle avgöras med straffläggning. Brasilien visade sig ha bäst nerver och vann med 3–2. Roberto Baggio hade stor del i Italiens finalavancemang men blev till sist syndabock eftersom han missade den sista straffen. Brasilien blev första nation med fyra VM-guld.
1998
Paris, Frankrike
Hemmalaget Frankrike vann med 3–0 mot Brasilien och blev den sjunde nationen som vunnit VM. Mittfältsstrategen Zinedine Zidane var inte känd som någon nickspecialist men satte nu fram huvudet på två hörnor i första halvlek och gav ”Les Bleus” (’de blåa’) ledningen med 2–0 i halvtid. Brasilien föreföll närmast handlingsförlamat och hade svårt att hitta luckor i Frankrikes försvar. Blekast av alla var anfallaren Ronaldo, vald till världens bästa spelare 1996 och 1997, som hade imponerat i de föregående matcherna. Efter matchen kom det fram att han drabbats av någon form av kollaps med krampanfall under finaldagen och att han enligt ryktena fått en plats i startelvan först efter protester från lagkamraterna och sponsorn Nike.
2002
Yokohama, Japan
De två mest framgångsrika fotbollsnationerna, Brasilien och Tyskland, möttes för första gången i VM-sammanhang. Brasilien vann med 2–0 (0–0) och tog därmed sin femte VM-titel. Ronaldo fick revansch för misslyckandet vid VM-finalen 1998 genom att göra båda målen i finalen. Han blev dessutom turneringens skyttekung med åtta mål – den högsta noteringen sedan 1970. Tysklands målvakt Oliver Kahn hade bara släppt in ett mål på sex matcher fram till finalen, men blev sitt lags olycksfågel när han tappade ut bollen till Ronaldo vid 1–0-målet i den 67:e minuten. Brasiliens lagkapten Cafú blev den förste som spelat tre VM-finaler.
2006
Berlin, Tyskland
Finalen mellan Frankrike och Italien fick sin dramatiska höjdpunkt när Zinedine Zidane skallade Marco Materazzi i bröstet efter att ha känt sig verbalt skändad och för det visades ut vid ställningen 1–1 i förlängningen.
De båda hade även tidigare i matchen utmärkt sig som matchens enda målskyttar. Zidane – som 34 år gammal spelade sin sista match i karriären – gjorde 1–0 med en elegant straffchip redan efter sju minuters spel, Materazzi nickade in en hörna tio minuter senare.
För andra gången fick VM-finalen avgöras på straffar. Italien hade bättre lycka med sig än 1994 och när Fabio Grosso satte den femte straffen av fem möjliga var nationens fjärde VM-guld ett faktum. Italien imponerade framför allt med ett vattentätt försvar anfört av mittbacken Fabio Cannavaro och släppte bara in ett mål på vägen fram till final.
2010
Johannesburg, Sydafrika
Regerande Europamästarna Spanien lyckades även erövra VM-titeln för första gången. I en ganska tillknäppt final mot Nederländerna kom enda målet inte förrän i slutskedet av förlängningen då Andrés Iniesta tryckte in bollen bakom målvakten Maarten Stekelenburg.
Nederländerna spelade bitvis brutalt och drog på sig inte mindre än nio varningar och en utvisning. Finalen var ändå en stor framgång för laget som inte nått så långt i en VM-turnering sedan storhetstiden på 1970-talet (finalförlust både 1974 och 1978).
Bakom den spanska triumfen stod offensiv kreativititet, främst signerad innermittfältsparet Xavi och Iniesta, men även ett starkt försvar. Efter två insläppta mål i gruppspelet höll målvakten Iker Casillas nollan genom alla utslagsmatcher från åttondelsfinalen och framåt.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2010-06-07)
VM-finaler 1930-2010
http://www.ne.se/rep/vm-finaler-1930-2010
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
