Konst i skånsk snapphanebygd
av Ellen Albertsdóttirfrilansjournalist och NE-medarbetare
Vi är bara två personer som går av bussen vid den ensliga hållplatsen. Dammet yr på vägen och en skylt pekar ut vår destination. Mitt i den skånska snapphanebygden finner vi Wanås, ett gods känt för sina ekologiska kor, sin ost och, inte minst sin 21-åriga konstinstitution med världsrykte.
Att vi bara är två som stiger av ska inte tolkas som ett allmänt ointresse. Bilparkeringen är en bättre temperaturmätare på denna skulpturparks popularitet. För det är inte helt lätt att ta sig ut till Wanås utan bil. Bussen rullar sällan den vägen, på söndagar inte alls.
Konst och kossorMen en vanlig torsdag stannar bussen vid denna skulpturpark, som startade 1987 på initiativ av den nuvarande verksamhetsledaren Marika Wachtmeister. Sedan 1994 drivs Wanås konstsatsningar av Stiftelsen Wanås utställningar.
Inriktningen är samtidskonst med en blandning av unga och etablerade konstnärer. Den permanenta skulpturparken bjuder på många fascinerande installationer i naturskön miljö, av kända namn som Marianne Lindberg De Geer och Per Kirkeby.
Godset drivs av Marika Wachtmeisters make, greve Carl-Gustaf. Wanås är mer än natur, kultur och slott. Ett ekologiskt lantbruk drivs på gården och om man har tur, och de inte är inne och för att mjölkas, kan man även titta på kor. Men nu är det enda djur som står i hagen en häst sprayad i glada färger, ett permanent konstverk skapat av konstnären Jason Rhoades 1996.
– Här finns både konst och kor. Det finns inte så många ställen där man kan uppleva både och, menar Marika Wachtmeister.
Värld i krigTillsammans med curator Elna Svenle har hon för årets utställning på Wanås valt ett tungt tema, förlust. Årets utställning är den första att kretsa runt ett givet tema. Den presenteras i Wanås konsthall, en byggnad från 1700-talet som tidigare fungerat som ladugård vid godset. I centrum för utställningen står flera av världens tunga konflikter.
– Vi lever i en sådan tid, med USA, världens stormakt, i krig. Men våra besökare stannar länge, då hinner man smälta det, säger Marika Wachtmeister, som själv växte upp i USA på 1960-talet och som därtill befann sig i New York den 11 september 2001.
Det är tunga ämnen som presenteras i ett fantastiskt landskap. Vägen till Wanås från Hässleholm är kantad med gula rapsfält och idyllisk landsbygd. Kontrasten mellan blod, förluster och idisslande kor är stor. Marika Wachtmeister är mycket stolt över konceptet.
– Det är kombinationen mellan natur och konst som lockar. Det passar hela familjer som kommer på besök. Medan föräldrarna tittar på konst kan barnen leka, säger Marika Wachtmeister.
Selektiva minnenDet fanns många konstverk att välja bland inför utställningen. Förluster och minnets betydelse är brännande aktuella ämnen. Ett konstverk som berör särskilt i sin aktualitet och med sin vassa udd är Emily Princes teckningar av döda amerikanska soldater.
För Marika Wachtmeister, med sina amerikanska rötter, var Princes konstverk ett givet val till "Förlust". Verket har aldrig visats i sin helhet i USA, och Emily Prince har aldrig tidigare ställt ut i Sverige.
Emily Princes konst består av små lappar med teckningar av amerikanska soldater som stupat i Irak och Afghanistan. Det är ett pågående projekt som ständigt måste fyllas på. Utställningen, så som den presenteras i Wanås konsthall, består av 4 302 avbildningar av dessa avlidna män och kvinnor. Genom sin konst ger hon de döda ansikten och visar människan bakom den svarta statistiken.
Men genom att utesluta civila irakier och afghaner visar hon även att vårt minne är selektivt. Vad väljer vi att minnas och vad väljer vi att exkludera? Bilderna på de döda tar upp en flera meter avlång vägg i Wanås konsthall.
– Emily Prince har satt igång en resa som hon inte vet när den slutar. Hon är bunden till verket tills kriget är avslutat. Och hon har tiden för sig, säger Marika Wachtmeister, och syftar på att Emily Prince är i den sena tjugoårsåldern.
JFK på slaviska Det finns vissa givna ämnen på utställningen som har sitt fokus riktat mot världens konflikter. Förintelsen och konflikten i Israel och Palestina är två tragedier som ofta har sin självklara plats. Den senare representeras av konstnären Alejandra Lundén, vars handgjorda byggklossar, graverade med döda barns namn och deras födelsedatum och födelseår, drar uppmärksamheten till denna svårlösta konflikt. 
© Emily Prince skildrar ett antal amerikanska förluster i Irakkriget.
Det framgår inte av klossarna vilka av barnen som är israeler och vilka som är palestinier. Det är inte det viktiga. Samtidigt ligger byggklossarna på golvet, redo för barnlek, och blir därmed även en kommentar till vad dessa döda barn har förlorat.
Det finns också verk på Wanås som anspelar på andra dramatiska händelser under 1900-talet. Dit hör videokonstverket om mordet på John F. Kennedy som tonsatts med en slavisk sorgesång över den mördade presidenten. Ljudinspelningen fann konstnären Zoran Naskovski på en serbisk loppis. Kombinationen av de legendariska TV-bilderna tillsammans med den bittra klagovisan över JFK blir nästan obehagligt kuslig. Fastnar på näthinnan gör också Regina José Galindos blodiga fotspår under en vandring i Guatemala City till minne av de många mördade under Efraín Ríos Montts diktaturregim 1982–83.
Flera av verken på årets Wanåsutställning handlar om förluster och om att skapa nytt, om att gå vidare efter det svåra.
Tid åt de dödaVem får lov att minnas och vad är det vi minns? Minnesmärken blir ofta omdebatterade. Till dem hör exempelvis Freedom Tower som byggs i New York till minne av 11 september. Omdiskuterat är också ett minnesmärke i Berlin, skapat av arkitekten Peter Eisenman och invigt 2005, över förintelsens mördade judar. 
En av många byggklossar från Israel–Palestina-konflikten.
– Hur lång tid har det inte tagit för dessa judar att få ett erkännande? Samtidigt är det bara för judar. Minnesmärken både hedrar någon och fungerar exkluderande. Men det viktiga är ändå att man ägnar tid – som Emily Prince gör med sina teckningar – och därmed hedrar dem som har gått bort, tycker Marika Wachtmeister.
Anledningen till att temat för årets utställning blev "Förlust" snarare än "Minne" är att det förra är bredare, menar Marika Wachtmeister. Så är också ansatsen till utställningen bred och omfattar ett flertal konstnärer från skilda kontinenter.
En världsdel som inte är representerad är Afrika, som så ofta i dessa sammanhang. Detta trots att kontinenten troligtvis är en av världens mest konfliktdrabbade. Wanås verksamhetsledare är självkritisk.
– Vi borde ha skildrat Afrika bättre. Men det gäller också att få utställningen att fungera. Verken ska inte bara representera en konflikt.
Tid och platsMarika Wachtmeister ser många fördelar med hur Wanås ligger, mitt ute i ingenstans. Skulpturparkens besökare, hela 85 000 förra året, tar sig tid att stanna, att betrakta och tänka både efter och till. Hon ser också hur hennes eget arbete med utställningar påverkats av att de, som hon själv säger, inte är "mitt i New York":
– På Wanås har vi plats och vi har tid. Det är också en anledning till att vi jobbat mycket med stora installationer. Tid är vad man annars vanligtvis inte har eller tar sig i dag.
Vig en solig dag åt konsten och naturen i Wanås! Wanås är så mycket på en och samma gång: konsthallen med årets aktuella utställning, picknicken i det gröna, promenaden i skulpturparken och, ovanpå det, en spaning efter skånska kor. Då gör det inte så mycket att man riskerar att behöva vänta i timtal på bussen för hemfärd.
För Wanås tar tid, och om det är något man har när man använt sig av kollektivtrafiken för att ta sig dit, så är det tid.
Utställningen, som totalt består av 17 konstnärer, pågår fram till den 19 oktober. Till Wanås tar man sig med buss 542 från Hässleholm. Hållplatsen heter Vanåsslott.
Externa länkar: Wanås och Skånetrafiken(Reportaget publicerat 2008-05-28)
Wannås: Konst i skånsk snapphanebygd
http://www.ne.se/rep/wannås-konst-i-skånsk-snapphanebygd
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
