Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Året 2010 kan bland mycket annat ses som året med de många läckorna. Det började med vulkanen Eyjafjalljökull som läckte ut så mycket aska att det stoppade flygtrafiken över hela Europa i över en vecka och lämnade gott om askänkor och askänklingar i sitt spår. Det fortsatte med oljebolaget BP som läckte ut i storleksordningen 750 miljoner liter olja i Mexikanska golfen. Trots allt hemlighetsmakeri kring Apples iPhone 4 lyckades det elektronikbloggen Gizmodo att läcka information om den sedan en anställd vid Apple glömt en prototyp på en bar.
Som om det inte skulle räcka och bli över av läckage under ett enda år så publicerade WikiLeaks under 2010 några hundra tusen hemliga dokument om först kriget i Afghanistan och därefter om amerikansk diplomatpost (Cablegate) samt den skakande videon Collateral Murder från kriget i Irak.
 |
|
WikiLeaks talesperson Julian Assange visar en läcka. |
|
EPA/SCANPIX |
Nakenkamera
Journalisten och programmeraren Julian Assange från Australien startade 2006 tillsammans med en grupp likasinnade WikiLeaks. Nätverkets grundidé är simpel: man öppnade en krypterad brevlåda på Internet för den som hade något känsligt material att sprida. Syftet är också enkelt: global rättvisa och yttrandefrihet. För att om möjligt nå fram till det har WikiLeaks tre delmål: att skapa en fri press, att försöka etablera vad som är rätt och fel genom att avslöja övergrepp av alla de slag och att skapa och bevara historiska data. I en intervju med Svenska Dagbladet i november 2010 sade Julian Assange så här om nätverkets idé: ”Alla människor, oavsett om det handlar om mannen på gatan eller om en person i regeringsställning, kan ta mer informerade beslut om de får veta hur världen verkligen ser ut.”
Assange menar att WikiLeaks står för en ny typ av journalistik: vetenskaplig journalistik. ”Vetenskaplig journalistik ger läsaren en möjlighet att läsa en story för att sedan gå ut på nätet och undersöka det originaldokument på vilken storyn baserar sig.” Om WikiLeaks har den brittiska historikern Timothy Garton Ash sagt att ”det är en dröm för historiker”.
När WikiLeaks tar emot hemligstämplade eller på annat sätt kontroversiella dokument sker det via en krypterad sida. Det torde betyda att WikiLeaks bara är en mellanhand, en anslagstavla på Internet helt enkelt (från officiellt amerikanskt håll hävdar man i stället att WikiLeaks sätt att befatta sig med det material man tar emot är att se som spioneri). En grupp oavlönade redaktörer bedömer sedan om det inkomna materialet är relevant och pålitligt. Det har från WikiLeaks sida aldrig handlat om att utan urskillning släppa någon information. När det gällde diplomatrapporterna i Cablegate tog WikiLeaks till och med kontakt med amerikanska myndigheter för att få hjälp med att redigera dokumenten. Det nekades man inte helt oväntat.
WikiLeaks har jämförts med en omvänd nakenkamera. Nu är det inte längre medborgarnas ageranden som blir genomlysta utan i stället olika maktcentrum som får sina förehavanden lagda under lupp dokument för dokument för medborgarna själva att bedöma. På så sätt har WikiLeaks vänt upp och ned på traditionell nyhetsproduktion och med det givit det annars ganska beskedliga begreppet medborgarjournalistik en ny och mycket slagkraftig innebörd.
Större WikiLeaks-avslöjanden
Nedan följer en lista på ett antal av de lite större avslöjanden som WikiLeaks sedan man publicerade sitt första dokument i december 2006 och fram till och med slutet av 2010.
| 2006 |
|
| 2007 |
|
|
2008 |
|
| 2009 |
|
| 2010 |
|
|
Källa: nationalencyklopedin |
Förskjuten mediemakt
Redan den politiska filosofen Jean-Jacques Rousseau (1712–78) närde en dröm om total transparens. Det är när den på olika sätt begränsas som sökandet börjar efter innovativa vägar att ta sig igenom de spärrar som finns. En sådan väg är visselblåsarens (whistle-blower). Syftet med en sådan aktivitet är att upptäcka oegentligheter som kan skada eller på annat sätt negativt påverka olika verksamheter och att sedan, ofta på samvetsömma grunder, offentliggöra den informationen.
Moderna visselblåsare av det större formatet är Daniel Ellsberg, som 1971 avslöjade Pentagonpapperen, William Mark Felt (”Deep Throat”), som avslöjade Watergateinbrottet 1972, Mordechai Vanunu, som 1986 avslöjade att Israel har tillgång till kärnvapen och Paul von Buitenen, som med sitt avslöjande fick hela EU-kommissionen på fall 1998. Till dessa bör även journalisten Günter Wallraff räknas genom sitt arbete att anonymt ta olika anställningar i akt och mening att avslöja eventuella missförhållanden. Bland svenska visselblåsare kan nämnas Ingvar Bratt (Boforsaffären), Jan Guillou och Peter Bratt (IB-affären) och Sarah Wägnert (Lex Sarah).
Om WikiLeaks är att se som en visselblåsare kan diskuteras. Oavsett vilket har sajten med sitt publicerande av enorma mängder hemligstämplade dokument lyckats åstadkomma ett trendbrott på det journalistiska fältet. Tillkomsten av det ständigt lika öppna som lättillgängliga Internet med sina e-brev, bloggar och sociala medier var ett första steg i en sådan riktning. Det gav journalister helt andra möjligheter än tidigare att söka och kombinera fakta. Det gav samtidigt gemene man en tidigare inte tillgänglig möjlighet att själv skapa sin världsbild. Lägg nu ovanpå det WikiLeaks publicerande av flera hundra tusen konfidentiella och huvudsakligen osorterade dokument. Med dem blev den redan tidigare snedställda nyhetsproduktionskedjan vänd uppochned. Varför söka sig till olika officiella nyhetsmedier när jag har tillgång till källorna i min egen dator?
När den första uppståndelsen kring WikiLeaks metoder lagt sig kan man lite smått börja undra om inte just den sajten kan bli spiken i kistan för möjligheten av en källkritisk granskning av fakta. En annan undring gäller gränserna mellan rätt och fel: Är det kanske på det viset att dagens sekundsnabba teknologi tillsammans med ett outsinligt nyhetsflöde håller på att manövrera bort etiken?
Gerrillaläckare eller high-tech terrorism
Julian Assanges framtid står för dagen skriven i domstolarna i Sverige och Storbritannien. I Sverige står Assange anklagad för sexbrott, i Storbritannien försöker han med lagens hjälp bli fri från de anklagelserna genom att undvika att bli utlämnad till Sverige (och i förlängningen kanske till tredje land). I bakgrunden sägs också den amerikanska rättvisan vänta på sin tur genom att anklaga Assange för spioneri. Det betyder emellertid inte att Internets dagar som kanal för visselblåsare skulle vara slut. WikiLeaks är nog snarare att se som en början på något mycket större.
Under Assanges husarrest i Storbritannien fortsätter WikiLeaks att publicera dokument från Cablegate. Samtidigt har islänningen Kristinn Hrafnsson tills vidare tagit på sig rollen som sajtens talesman. Samtidigt har två av WikiLeaks tidigare frontpersoner, Daniel Domscheit-Berg och Herbert Snorrason, startat en alternativkanal kallad OpenLeaks. Med andra ord: via en eller annan kanal kommer det att fortsätta att läcka hemliga dokument.
WikiLeaks har i svensk press tagits emot övervägande positivt. I USA har medierna och politikerna med få undantag däremot frenetiskt förkastat sajtens arbetssätt. Sarah Palin, vicepresidentkandidat 2008, har beskrivit Julian Assange som en statsfiende som borde förföljas på samma sätt som de för 11 september-attackerna ansvariga. En annan ledande republikan, Mike Huckabee, har uttalat sig för dödsstraff för honom, och republikanernas ordförande i USA:s senat, Mitch McConnell, ser Assange som en high-tech terrorist. Utrikesminister Hillary Clinton, annars en företrädare för Internet och en ihärdig kritiker av Kinas nätmanipulationer, fick i samband med Cableleak i december 2010 ett helt annat tonläge i rösten och kungjorde sin avsikt att ta aggressive steps för att föra WikiLeaks inför domstol.
WikiLeaks och andra läckor
http://www.ne.se/rep/wikileaks-och-andra-läckor
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
