Anders Hansson , NE-medarbetare
Så fort det drar ihop sig till Wimbledontennis börjar vissa namn nämnas. Vem vinner årets final söndagen den 9 juli? De tre senaste årens mästare, schweizaren Roger Federer, måste gälla som favorit även denna gång. Visserligen fick han stryk i finalen i Franska öppna mästerskapen av Rafael Nadal men spanjoren är långt ifrån lika bra på det snabba gräset. Bland de farligaste utmanarna bör kanske i stället räknas amerikanen Andy Roddick, australiensaren Leyton Hewitt, argentinaren David Nalbandian och fransmannen Sebastien Grosjean. Att Thomas Johansson, ifjol i semifinal, ska kunna återupprepa sin bragd är nog att tro för mycket.
Men det namn som för alltid är starkast förknippat med Wimbledon är såklart Björn Borg som vann turneringen fem gånger i rad åren 1976–80. Finalen 1980 mot John McEnroe, och rivaliteten mellan dessa två spelare, är så legendarisk att det skrivs hela böcker om dem. Den senaste av dessa är författad av Malcolm Folley och heter just Borg mot McEnroe.
 |
|
Björn Borg och John McEnroe vid Wimbledonfinalen 1980. |
|
PRESSENS BILD |
Giganternas kamp
Inget kittlar åskådarna mer i idrottsvärlden än tvekampen mellan två giganter. Inget kan heller locka fram det bästa ur en idrottare som den stenhårda striden mot en jämbördig motståndare. Det finns matcher och tävlingar som kanske aldrig kommer att glömmas: Muhammad Ali mot George Foreman i Kinshasa 1974, Carl Lewis mot Mike Powell i Tokyo 1991, Thomas Wassberg mot Juha Mieto i Lake Placid 1980. För att bara ta några stycken ur en stor hög.
Vissa namn är så intimt förknippade med varandra att om man nämner det ena så måste man nästan säga även det andra. Ett sådant klassiskt par är de brittiska medeldistanskungarna Sebastian Coe och Steve Ovett som sporrade varandra till rader av världsrekord under åren kring 1980. Ett annat är Björn Borg och John McEnroe. Varandras motsatser i såväl spelstil som temperament var de som gjorda för att skapa intresse och spänning runt sin sport.
Björn Borg och John McEnroe möttes totalt fjorton gånger och de vann sju var av dessa matcher. Men det är en match som höjer sig över de andra: Wimbledonfinalen 1980. Inte bara för att det var första gången de bägge möttes i en grand slam-final. Inte bara för att Borg tog sin femte raka seger i Wimbledon. Nej, matchen har gått till historien som det kanske mest gastkramande tennismöte som någonsin ägt rum.
Klassisk idrottsbild
Man kan anta att setsiffrorna 1–6, 7–5, 6–3, 6–7, 8–6 är lika klassiska för inbitna tennisfanatiker som Bob Beamons längdhoppsresultat på 8,90 från OS i Mexico City 1968 är för friidrottsälskarna. Bakom de torra siffrorna döljer sig idrottsdramatik på allra högsta nivå, i detalj skildrad i Borg mot McEnroe. Det började redan innan första serven slagits. John McEnroe hade med sitt oregerliga uppträdande på banan gjort sig impopulär, nästan hatad av många i tennisvärlden. Det gällde inte minst i traditionstyngda Wimbledon. Han möttes av burop och hån från delar av publiken när han steg in på centrecourten denna dag.
Men det var något med Björn Borg som gjorde att McEnroe höll sig i skinnet när de två möttes. Tre år äldre än amerikanen och segrare i Franska öppna mästerskapen redan som artonåring hade Borg varit, och var fortfarande, en förebild och idol för McEnroe. Ynglingen från New York må ha kallats Superbrat men han vann publikens respekt den här dagen, om än inte matchen. Borgs unika förmåga att hålla sig lugn i avgörande lägen och att aldrig ge upp, aldrig sluta kämpa, gjorde att han inte fick panik när McEnroe utklassade honom i första set. Men även McEnroe visade osedvanlig tåga när han räddade sju matchbollar för att till slut lyckas vinna ”århundradets tiebreak” i fjärde set med 18-16.
Bilden av Björn Borg knästående på Wimbledons gräs är en av de klassiska idrottsbilderna, inte bara i Sverige. Borg var bara tjugofyra år och kunde förväntas dominera världstennisen i många år framöver. Det skulle inte bli så. Visserligen nådde han ytterligare fyra grand slam-finaler men fick stryk i tre av dem av en viss John Patrick McEnroe. Det var inte bara för att McEnroe blommat ut till den kanske störste tennisartisten någonsin. Borg, som levt tennis tjugofyra timmar om dygnet sedan han slutade skolan efter nian hade tappat motivationen. Det dröjde inte länge förrän han slutade med tennisen för att han, som han har förklarat det, ”ville ha ett eget liv”.
Isborgen
Malcolm Folleys bok handlar om rivaliteten mellan de två tennisgiganterna. Den tar sin utgångspunkt i tennisen, matcherna och resultaten, men försöker gå ett steg längre. Vilka var de här personerna? Vad var det som gjorde att så många fascinerades av Borg och McEnroe och matcherna dem emellan? För att få svar på dessa frågor, och andra, har Folley intervjuat inte bara huvudpersonerna utan även folk som stod i kulisserna. Intressantast känns det som Borgs första fru, rumänskan Mariana Simionescu, och McEnroes dubbelpartner och nära vän, Peter Fleming, har att förtälja.
Det mesta som sägs i boken bekräftar myterna om Borg som den iskalla tennismaskinen Ice Borg och McEnroe som sportens geniala enfant terrible. Men Mariana Simionescu avslöjar att det var mycket som hon och Borgs tränare och ständiga följeslagare Lennart Bergelin fick stå ut med. Borg hade naturligtvis också känslor, och medan McEnroe hade få, om några, spärrar när det gällde att avreagera sig på banan lät Borg sin frustration gå ut över dem som stod honom närmast.
Det var nämligen knappast så att Björn Borg inte blev upprörd. Men han hade lärt sig, tvingats lära sig, att behärska sitt häftiga humör. Faktum är att hans svordomar och kastade racketar gjorde att hans klubb stängde av honom i sex månader när han var i tolvårsåldern. ”Efter det öppnade jag knappt munnen igen.” Medan Borg lämnade utbrotten bakom sig, i de yngre tonåren där de kanske hör hemma, blev McEnroe (ö)känd för verbala påhopp på domarna. ”You cannot be serious!” ”Answer my question, jerk!”
Nostalgi
Det visar sig också, föga förvånande, att John McEnroe inte alls är en skrikande skitstövel utanför tennisbanan, utan en intelligent, kärleksfull familjefar. Konstgallerist är han visst också. Han, Borg och den tredje av de riktigt stora tennisspelarna verksamma runt 1980, Jimmy Connors, överöser varandra med hedersbetygelser. De känner sig tacksamma för att ha fått vara med under tennisens guldålder, då spelet var som roligast och profilerna som färgstarkast. McEnroe går som vanligt längst när han säger: ”Det var en av de största motgångarna under min karriär att Borg bestämde sig för att lägga av.”
Malcolm Folley talar redan i förordet till sin bok om att Borg mot McEnroe inte är en bok om tennisstjärnornas liv. Mycket tennis blir det. Kanske kan man tycka att matchreferaten är lite väl detaljerade. Det blir till slut svårt att hålla isär alla servar, passerslag, backhandscrossar och volleyslag i nät. Att skriva om sport är fruktansvärt svårt. Vill man till varje pris undvika alla klyschor så blir det i princip omöjligt. Malcom Folley gör sitt bästa, men spänningen man får av läsningen når naturligtvis inte ens upp till nätkanten av det raffel som matcherna i sig bjöd på.
Ändå är det småtrevlig läsning och är man gammal nog för att ha varit med då det begav sig kan boken erbjuda en skön nostalgitripp. Den yngre läsaren kan få namn som Borg, McEnroe, Connors, Vitas Gerulaitis, Guillermo Vilas och Ilie Nastase presenterade för sig och insatta i sitt sammanhang. Det är en kulturgärning bara det.
Länk till NE.se: Tennis som konst
Extern länk: Wimbledon 2006
(Artikeln publicerad 2006-06-23)
Wimbledon: En smått klassisk final
http://www.ne.se/rep/wimbledon-en-smått-klassisk-final
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
