Tennis:
När tennisen var stor konst
av Ted Bjarme
NE-medarbetare och journalist
För den som vill ladda upp på allvar inför årets Wimbledonturnering (20 juni till 3 juli) erbjuds nu en inblick i ett av tennishistoriens mest fascinerande psyken. Den brittiske journalisten Tim Adams gör i den glimrande och på svenska utgivna essän I huvudet på John McEnroe ett försök att fånga in den ständigt koleriske och trumpne amerikanen som vände upp och ned på tennisidyllen i Londonförorten under åren kring 1980.
En viktig roll i Tim Adams essä spelar våran egen Björn Borg, som var den perfekta motståndaren för McEnroe. Matcherna mellan Ice-Borg och Superbrat var inte bara en våt dröm för publik, TV-kommentatorer och löpsedelsmakare utan även den gnista som McEnroe, enligt Adams, behövde för att själv kunna känna sig hel.
 |
| |
Symbiotiskt
McEnroe möttes av både avsky och uppskattning i Wimbledon. Enligt Tim Adams blev han något av en symbol för det nya England som Margaret Thatcher försökte skapa under den här tiden. Han var enligt vissa ett fulländat förkroppsligande av den sortens fullständigt marknadsanpassade individ som Thatcher-regeringens ekonomi byggde på. När han spelade [underförstått när Thatcher bedrev politik] fanns det ingenting som hette samhälle.
Han väckte beundran hos dem som uppskattade den nya självcentrerade uppkäftigheten, avsky hos dem som fortfarande höll på Good Old England, gentlemannaskap, uråldriga uppförandekoder och privilegier. Bland de sistnämnda fanns inte minst de styrande i arrangörsklubben The All England Lawn Tennis and Croquet Club, som till större delen bestod av lorder och avdankade militärer som visade sitt förakt för den amerikanske spolingen.
Tim Adams beskriver hur McEnroe, sedan Borg abrupt avslutat sin karriär, verkade mer ilsken och mer otröstlig än någonsin tidigare trots att han utåt sett var ytterst framgångsrik. Han tog hem Wimbledonfinalerna 1983 och 1984 lekande lätt men spelade som om någonting fattades i hans liv. När Tim Adams intervjuar honom nästan 20 år senare konstaterar McEnroe att det hela var förödande. Våra personligheter var så olika, våra spelstilar var så olika, att man aldrig någonsin behövde säga något. Nu när det blev som det blev kände jag mig en smula vilsen. Jag hade liksom ett tomrum inombords.
Det som alltså till det yttre verkade var en antagonistisk kamp mellan två motpoler (i Sverige ofta framställt som en kamp mellan det onda och det goda) var i själva verket en process där de båda gav bränsle och näring åt varandra. Även Björn Borg har i flera sammanhang påpekat att matcherna mot McEnroe var höjdpunkter i karriären.
Pointillistiskt
Tim Adams beskriver kärleksfyllt och ingående den episka Wimbledonfinalen 1980: det välkända tiebreaket i fjärde set där Borg hade sju matchbollar men McEnroe vann med 1816 och Borgs fullständiga känslokontroll inför femte set (Borg vann med 86) som gjorde stort intryck på motståndaren. Vad han än bar på inombords så var det någonting som låg bortom min föreställningsförmåga, konstaterade McEnroe senare.
Enligt Tim Adams var matcherna mellan McEnroe och Borg slutet på en storhetstid. Wimbledonfinalen 1981 (seger för McEnroe) var den sista som vanns med träracket. Materialutvecklingen och fokuseringen på styrka och fysik har under de senaste decennierna förvandlat tennisen till en, i Tim Adams ögon, mycket mindre intressant kraftsport.
Borg förebådade i viss mån den utvecklingen medan McEnroe i mångt och mycket var den siste virtuosen. Adams illustrerar skillnaden med ett välfunnet citat från tennislegenden Arthur Ashe: När man spelar mot Borg känns det som att bli slagen med en slägga. McEnroe däremot, han är en stilett. Han skär upp folk helt enkelt Ett sår här, en rispning där, ett hugg här nere. Innan man vet ordet av är man täckt av blod, även om såren inte är särskilt djupa. En liten stund senare förblöder man.
I en liknande metafor har McEnroes levnadstecknare Richard Evans beskrivit honom som en pointillistisk tennisspelare vars racketkonst liknade Georges Seurats måleri: egensinniga och precisa konstverk uppbyggda av små färgpunkter målade med penselns topp. (McEnroe är själv mycket konstintresserad och har efter tenniskarriären ägnat sig åt galleriverksamhet.)
Nollpunkten
Tennisens kommersialisering har också, enligt Adams, gett upphov till en ny spelartyp. Vad vi nu fått är opersonliga vinstmaximerare som, heltidstränade från barnsben, reser runt och kammar in pengar med minsta möjliga inlevelse.
Denna robotisering har tennisens organisationer själva insett och försökt förhindra. För ett par år sedan initierade herrtennisens spelarorganisation ATP ett projekt med namnet New Balls. Nu skulle tennisstjärnorna ge mer av sig själva både på och utanför planen. Utfallet blev naturligtvis magert eftersom man inte, på kommando ovanifrån, kan ändra på vare sig personligheter eller ekonomiska villkor.
Den organisation som under McEnroes storhetstid ägnade sig åt att var och varannan vecka bötfälla honom för svordomar och förolämpningar mot domare kan nog 20 år senare känna en viss saknad efter den hetlevrade amerikanen. För säga vad man vill om John McEnroe. Nog hade han i varje stund av sin karriär både balls och inlevelse.
Eller som Tim Adams uttrycker det: varje gång han fixerade bollen, betedde han sig som om han började om från noll.
Extern länk: Wimbledon
(Artikeln publicerad 2005-06-15)
Wimbledon: Tennis som konst
http://www.ne.se/rep/wimbledon-tennis-som-konst
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
